Kaskad i rött

Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Väl tidigt aprilskämt

Nog kan julstöket, julhandelsmanin och den allmänna högtidsfrossan ställa tillvaron på huvudet. Och nog gillar jag när designers tänjer på det invanda, vrider på det traditionella och får mig att uppleva något på nytt från en annan synvinkel. Men när Londonvaruhuset John Lewis (som tidigare varit bra på att kombinera elegans, kvalitet och praktikalitet) på fullt allvar (eller?) annonserar ut en uppochnedvänd julgran, måste jag dubbelkolla i almanackan att vi verkligen befinner oss i december. Det gör vi.

God jul till er alla, men håll er på fötterna, snälla!

(bilden är från John Lewis)

På rätt plats, så...

Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…

Julen är i knopp...

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Tillbakablick 2: Trädgårdsarkeologi

Nuförtiden bor jag ju mitt i ett geografiskt närområde där Romarna en gång trampade runt – eller marscherade rakt fram, är kanske rättare (i Normandie tvärs över kanalen härifrån kan man tillochmed – på en före detta romersk väg – köra absolut spikrakt i 45 minuter, och då ändå i god fart). Här omkring mig i landskapen finns också några efterlämnade spår, ett par romerska villor, till exempel, en gång byggda av kräsna centurioner. Därför blev man ju lite till sig när man grävde bort en bit av gräsmattan för att anlägga en ny rabatt och fick grundkänning redan efter en fot (de räknar så här, det metriska systemet infördes visserligen på sjuttiotalet, men användningen sprids ”inch by inch”, som någon sa). Jag krafsade runt med trädgårdshandskarna och kunde ana något osedvanligt plant, med skiftningar i gult. En golvmosaik!, hoppades den giriga arkeologen i mig. Efter ytterligare ansträngningar kunde förnuftet revidera fyndet till en ovanligt platt kalkstenshäll (den övervägande berggrunden i trakten). Men kul hade det ju varit….

Mer omfattande utgrävningar, och kanske mer belönande, trots allt, gjorde jag däremot redan den första sommaren då jag tyckte mig se fragment av något klinkerliknande, fläckvis, i utkanten av gräset. På en eftermiddag hade jag grävt fram en hel trädgårdsgång (!) som alltså varit nästan totalt övervuxen. Som lagd med linjal går den, från kökstrappan ner till bortre änden av trädgården.

Så nu har vi vår egen Via Appia, dessvärre i oinspirerande betongplattor. Kompositoriskt något slags korridor mitt i trädgården, som klyver den i två delar. En autostrada till soptunnorna, praktiskt men andefattigt. Det tog mig många vändor i huvudet innan jag kom på hur jag skulle kunna göra för att få trädgårdshalvorna att höra ihop och mjuka upp linjerna. Jag återkommer till den tankeprocessen…

Tillbakablick 1: Örtaunder

Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.

Ordlös Onsdag

Bekännelse 3: En drömmare

Jag är en ostrukturerad perfektionist. Jag går och klämmer och ruvar på hur jag ska få till det. Visionerna ryttlar över trädgården – högtflygande, men till synes stillastående. Under tiden ompositionerar sig snårvindans trupper, maskrosorna går i boll – igen. Påbörjade projekt omvandlas till oavslutade projekt – avbrutna ansatser i rabatternas utkanter, i sin tur sakta återtagna av gräsmattan. Plantorna, de fantastiska plantorna, som jag inhandlade under tung påverkan av mättade fyrfärgsbilder, slokar i sina plastbyttor. Istället försjunker jag i ytterligare en inspirerande trädgårdsbok, pillar på Planen i datorn, besöker ännu en perfekt trädgård med inträdesavgift. Förförd, drömmande.

Trädgård 2.0

Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli stannande mitt i luften.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Jag trodde inledningsvis att en trädgårdsmästares viktigaste egenskap var kunskap om plantor, och möjligen, en viss okänslighet för regn. Nu vet jag att det är tålamod. Ingen brådska, ge sig till tåls, låta tiden gå och se fram emot förverkligandet. Det var förstås en trädgårdsmästare som uppfann ordet ”förväntan” och det är därmed ingen tillfällighet att större delen av ordet består av just ”väntan”.

Det finns dessutom en obarmhärtighet, och samtidigt (förstås), en skönhet, i trädgårdens saktmodiga framåtrörelse. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden. Det är jag, som får lugna det ivriga sinnet, stilla den hetlevrade förhoppningen.

Jag tänkte förändra den här trädgården. Kanske tänker den här trädgården förändra mig.

Blomman på bilden, en Schizostylis ’Pink Princess’, planterade jag för två och ett halvt år sedan som inte mycket mer än en stickling. Det gräslika bladverket växte visserligen rätt snabbt till en rufsig tuva, och så förblev den, i två och ett halvt år. Inte särskilt imponerande, eller dekorativ och jag hade långt gågna tankar på att lägga den på komposten. I mitten av oktober i år, gick den helt oväntat i knopp, trotsade köldknäppar, och öppnade sig. De skiraste blomblad skälver i de ettrigaste höstvindar. Den blommar än, nu med två stänglar till, och det är december. En lektion i vad väntan kan åstadkomma.

Ordlös Onsdag

Kräver några ord, trots allt: "Vem är du?" frågar Akson. Jag hade tänkt ha en fiskmås på en taknock mitt emot trädgården denna OO, men den skulle ge ett svar på frågan som skulle kännas totalfel. Därför får det bli den här, tagen för många år sedan på Kungshatt i Mälaren. Men den speglar på flera sätt mig. Fler ordlös onsdag hos Nejma.

Bakom framsidan 3: Än jag själv, då?

Efter att ha funderat över svenska trädgårdsframsidor, och rapporterat om ”front gardens” i England, undrar ni kanske vad jag själv är för framsideskaraktär? Huset som jag bor i har ingen framsidesträdgård alls, står direkt på trottoaren, fasaden två gamla georgianska butiker. Men via en sidogränd når man baksidan med trädgårdsentrén, och skulle någon göra en tolkning av våra personligheter utifrån den, skulle det nog bli ”ett par oengagerade slarvar”.

Grannen presenterar en långsida valvbågar i tegel, upphöjd rabatt med skulpterade stenklot i hörnen, och en lättklädd marmornymf strategiskt placerad. Vårt design statement utgörs av ett lågt, slitet, algbeväxt trästaket (se bildens nederkant!), med en skev grind som står och slår när vinden ligger på. Utanför detta, en strimma gräs och välrotat ogräs. Det här är ett lysande exempel på hur man tvångsärver tidigare husägares mentalitet och ambition (det gäller resten av trädgård och hus också, dessvärre) – sedan kan jag stå där med min egen vision och en tämligen lång näsa. Jag räknar med att det tar år att sätta vår egen prägel här. Det är full insyn in i trädgården. Hur mycket jag än älskar att gå runt och kika på andras trädgårdar (och uppskattar deras öppna generositet) är jag själv en av de som vill gömma mig. Jag vill ha min oas allldeles för mig själv, eller annars bara tillsammans med mina nära – inte halva allmänheten. Allra helst skulle jag vilja ha en sten- eller tegelmur (en hög en). Det är något jag lärt mig älska här i England. Men då ska den ha ålderns patina och kaskader av vackra klängväxter vällandes över krönet. Sedan får där gärna vara en vacker grind, kanske i järn, som bjuder en liten första inblick, en lovande antydan av vad som finns att upptäcka innanför.

Mer realistiskt, här, är nog ett plank. Jag har redan murgröna som jag förökat i krukor, och som jag tänker mig en gång ska täcka plankets utsida. Strimman av gräs, brännässlor, maskrosor, snårvinda och tjuvskott av lönn, vill jag ersätta med vintergröna Vinca major. De lär klara norrläget och dessutom blomma från maj till augusti. Ett band intensivt blekblå. Grinden tänker jag mig flankerad, på utsidan, av två året-runt-gröna – och det bästa av allt – vinterblommande Sarcococca humilis. Det finns värre saker att stryka smalbenen mot en mörk december än doftande, vita klockstänglar.

Bakom framsidan 2: på engelska

(det här är en direkt fortsättning på inlägget om trädgården på framsidan, på svenska)

Det är långt mer variation på trädgårdsuttrycken på framsidan i Sverige än i England. I annars betonat individualistiska England följer man en långt striktare, tungt traditionell och mer rigid (läs: klass-) mall för sin ”front garden” – personlig touch ges genom mer subtila nyansskillnader. Generellt i England ligger huset, och därmed ytterdörren, mycket närmare gatan än i Sverige (är huset från tidigt 1800-tal eller äldre, står det t o m direkt vid gatan). Som om engelsmännen är mindre tvekande inför tanken på besökare. Men det kan vara en ren illusion. Också här finns en buffert, med ett underförstått meddelande till förbipasserande och gäster. Den engelska antropologen Kate Fox anser att varje engelsman, oavsett klass, betraktar sitt hem som sin borg, och att trädgården på framsidan helt enkelt är en symbolisk vallgrav och vindbrygga. I sin bok ”Watching the English – the hidden rules of English behaviour” gör hon följande iakttagelse:

”ta en typisk, slätstruken förortsgata med de vanliga dubbla raderna av små, odefinierbara parhus eller huslängor – den typ av gata som den stora majoriteten av engelsmän bor på. Varje hus har vanligtvis en diminutiv trädgårdsplätt på framsidan, och en större grön bit på baksidan. I mer välbärgade områden är detta utrymme framför huset något större, och själva byggnaden någon meter längre bort från vägen. I mindre penningstarka områden, krymper framsidessnutten till en symbolisk liten remsa – fast det kan fortfarande finnas en grind och en minimal gång som tar dig de ett eller två stegen (över den imaginära vallgraven, min anm.) till ytterdörren”.

Därtill finns alltid ett staket eller helst en tegelmur. För där ska vara en barriär, även om den på framsidan i England alltid är låg, ofta endast knähög. Där kommer nästa funktion in – det är meningen att man ska se in utan hinder.

Också den minsta förstuträdgård har en planta i kruka eller en gnutta grönt av något slag som ett bevis för att den ändå kvalificerar sig som en ’front garden’.” Dessutom är denna lilla framsidesträdgård mer noggrant arrangerad och mer välansad än den på baksidan. Detta, säger Fox, är inte för att engelsmannen spenderar mer tid att njuta av sin trädgård på framsidan. Tvärtom, du ser aldrig någon vara där, annat än för att hålla efter den. En engelsman kan aldrig sitta där, även om det skulle finnas bra med plats för lämpliga utemöbler. Det är inte bara otänkbart att sitta, du skulle också ”betraktas som oerhört udda om du bara stod där, utan att huka dig för att rycka upp ogräs, eller böja dig ned för att trimma plantor”. Om du skulle uppehålla dig i din trädgård på framsidan utan att verka upptagen med trädgårdsarbete, skulle du bli ”misstänkt för dagdriveri av den märkligaste och värsta sorten”. Trädgården på framsidan, oavsett hur underbar den skulle kunna vara att koppla av i, är endast för att skylta med – den är till för andra att beundra och njuta av, inte de som äger den.

Däremot är staket, plank, häckar och murar runt baksidans trädgård alltid högre, så att insyn och intrång förhindras eller åtminstone försvåras. Och där är det just ingen skillnad mellan nationaliteterna.

(Läs gärna om svenska trädgårdar à la funktionalistiskt 30-tal, och hur amerikanska trädgårdar förlorade staketet på Intercontinental Gardeners blogg).

Ordlös onsdag – plask!

Fler Ordlös onsdag hittar du här och här.

Bakom framsidan 1: på svenska

Bilden: den felande länken mellan bondesamhällets bruksuppfart och villasamhällets personliga trädgård? Denna hittades i Dalarna.

Engelskan har ett uttryck, ”front garden”, som saknar svensk motsvarighet.”Trädgården på framsidan”, kanske, men det är mer en orienterande benämning än en konceptuell. Därmed inte sagt att vi inte har en idé lurandes i hjärnvindlingarna om vad den där trädgårdsytan är till för. I det gamla bondesamhället var det kanske aldrig annat än en praktisk fråga, en stycke land mellan huvudväg och boning. Men, ju längre in i ett villasamhälle vi kom, desto mer har vi givit ”framsidan” ett uttryck. Jag antar att svenskar skulle säga att vi utan att fundera så mycket väljer vad vi gillar för våra trädgårdar, kanske med ett eller två praktiska argument inslängda. Ändå är det fascinerande att se hur den lediga attityden så ofta resulterar i en långt djupare personlighetsmanifestation. Eller är det bara en tillfällighet?

Svenska trädgårdar tycks kommunicera vilka vi är eller vilka vi skulle vilja vara, eller till och med var vi hellre skulle vilja vara. Ett imagebygge. Och trots Sveriges välkända (eller kanske ökända?) rykte som überkollektiv, finns i trädgårdsuttrycken ingen antydan till en gemensam linje. Särskilt tydligt blir det i områden som expanderat, styckats av, och/eller förtätats genom årtionderna. Promenerar man genom några typiska villakvarter i Sverige är chanserna stora att man får uppleva en blandning av stilar – från linjerät modernism till krokig, daterad charm. Man kan få se delikat orkestrerade, romantiska tillflyktsorter dela häck med funktionella bruksträdgårdar, eller kanske bara en naken uppfart till ett dubbel-garage. Man kan passera något vildvuxet frisläppt bara för att runt hörnet hamna i ett perfektionistiskt arrangemang. Många gånger får trädgårdsrekvisita, helt tydligt utanför sitt naturliga sammanhang, stå för ledtrådarna – säg, ett uns herrgårdsgrandeur, en bredsida skogshuggarnostalgi eller en drömsk flirt med fjärran destinationer, som alperna eller Florida.

Dessutom är denna iögonfallande del av trädgården ett uttryck för om vi välkomnar eller helst avstår från besökare; här visar vi hur öppen vår sociala dörr är, alternativt hur stark vår befästning mot omvärlden – god eller ond – är. Det finns trädgårdar med grinden så att säga på glänt på flera sätt, inbjudande trädgårdsentréer som tycks be en kliva in, även om man inte ens känner ägaren. Det finns de som gömmer sig bakom häckar eller plank, och det finns uppfarter och framsidesarrangemang som får en att förvänta sig att en krypskytt, inte en husägare, ska kika ut genom en av fönstergluggarna.

Gemensamt för en absolut majoritet av svenska trädgårdar är väl ändå ett tydligt avstånd från huset till vägen eller gatan. Som behöver vi distans – trädgården på framsidan också en integritetsmarkering.

Är det likadant i England? Watch this space…

Bekännelse 2: Torrperioder

Syster har alltid haft den rätta färgen på fingrarna. Allt hon tar i växer sig lummigt klorofyllstint medan innehållet i mina krukor så oroande ofta tunnas ut, tappar livslusten, och sedermera helt ger upp. Det är den där tillbakalutade lättheten med vilken hon lyckas få plantor att excellera som är lika delar irriterande och imponerande. Jag har länge velat känna hennes hemlighet, magin hon besitter. På en direkt fråga ler hon bara milt underfundigt och säger att ”jag bara vattnar”. Som om.

Jag fick en gång en enorm Hibiskus, exploderande i mörkrosa, i arv från vår farmor. Decennier gammal hade den nått seriösa proportioner för en krukväxt inomhus. Den var ett litet blommande träd. Jag tyckte den var underbar, men det överlevde den inte på. Jag har dessutom ett generande antal fikusar på mitt samvete. Stora, välväxta, med friska blad. Inte en chans. Och förbannelsen tycks vara med mig än. Också här, i min nya visionära trädgård, i mitt nya tillstånd av plantornas beskyddare, är frånfallen emellanåt förödande…

(Fast ibland kan misskött vara vackert – bilden är ett smått bortglömt blomsterarrangemang på engelskt gods)

Ordlös onsdag – somliga har inte gått i ide

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Regnskogsregn

Ni måste vara utleda på mitt Kew-tema efter en hel månad. Förlåt mig, jag blev så betagen. Detta är den sista biten. På bra länge. Åtminstone till våren... En iris, gissar jag, fast en tropisk variant.

Dropparna är inte, som man skulle kunna tro, från det berömda engelska höstregnet. Där i växthuset gick jag runt, inomhus, det visste jag ju, i egna tankar och plåtade. Utan förvarning öppnade sig skyarna. Det där mäktiga ljudet, omöjligt att lokalisera – på ett obestämt avstånd, ändå helt tydligt oroande nära den del av världsalltet som befann sig alldeles ovanför mitt huvud. Rafsade ihop kameran och undrade om jag skulle söka skydd under något lämpligt gigantiskt blad (det fanns en del att välja på), när jag upptäckte en av trädgårdsmästarna som roat plirade på min tafatta förvirring och flinande försvann bakom en grön krök. Det där gör de bergis fem gånger om dagen. Skrämmer turister och regnskogsvattnar i effektfull kombination.

Framöver ska bloggen istället begrunda skillnaderna mellan den engelska och den svenska "framsidan" av trädgården, och då inte den i Kew. Lovar. Men härnäst blir det en bekännelse... Jag rodnar redan innan den publicerats.

Fler glimtar från Kew hittar du här.

Ordlös onsdag

Ett blad ur konsthistorien: banan.

(detta exemplar från Kew Gardens, London)

En vass en

De lärde kallar den Sansevieria trifasciata, till vardags lystrar den till namnet Bajonettlilja. Min mor envisades med att kalla den Svärmorstunga, alltid åtföljt av en menande min och ett snett och inte alldeles älskvärt leende. Men i hemlighet tyckte hon mycket bra om den. Bildens exemplar är dock kärleksfullt vårdad på Kew Gardens i London.

Ordlös Onsdag

Fler Ordlös onsdag hittar du här.

En lykta

Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?

Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?

Tropiska linjer

Förlåt, men ännu en Agave (jag är totalförförd av deras linjespel, och de påminner mig dessutom om sommaren, två oemotståndliga skäl att vara agave-tjatig) – denna gång attenuata, Kew Gardens, London

Ordlös Onsdag

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Inspiration 2: inuti – underskön frodighet

Att kliva in i Palmhuset i Kew, är att omfamnas av fuktig, underskön frodighet. På ett ögonblick en annan hemisfär. M var den som första gången tog mig dit. Han, storstadsgrabben, som ett med Londons jäkt och buller, smidigt tänjande gatans filer på sin motorcykel – som fisk i vatten. Ändå, här, i Palmhuset, smälter han in lika sömlöst. Den barfota öpojke han en gång var, dagar av utforskande och av kontemplation, ute i det vilda. Stigar och tankar sammansmälta. Han skulle ta till sig detta, till och med föredra det i vilt tillstånd, utan den trygga, prydliga inramningen av ett växthus.

Vi besökte en gång ett djungelområde i Malaysia. M ville bygga nattkvarter av palmblad, sova under stjärnorna. Redan från steg ett på denna exotiska mark fann jag mig paralyserat skräckslagen av blodiglarna (till mitt försvar vill jag passa på att säga att man inte kunde stanna till ens för en minut utan att genast bli omringad av dem. De kom bokstavligt talat kutande från alla håll, spinkiga och utsvultna). Redan efter fem minuter på denna ogästvänliga plats visste jag att jag under inga omständigheter ville övernatta där. Resten av eftermiddagen spenderades stapplandes i hettan med aldrig tidigare sedda insekter krypande i halsringningen. Till råga på allt vandrade vi vilse.

Så Palmhuset i Kew är också i allra högsta grad för mig – en ”best of”-upplevelse av skönheten i en djungel, men utan fasa.

(Fler, samlade intryck från Kew Gardens i London, hittar du här.)

Inspiration 2: utanpå – imperialistisk sinnlighet

Jag hade hört om den, läst om den. Det var en av de mer svårmissade institutionerna. Också under alla de åren – decennier faktiskt – då jag avskydde rutinsysslorna i trädgården, verkade trädgården i Kew på något sätt ändå varit del av min kulturella matsmältning. Den är antagligen den största, mest hyllade, mest beundrade trädgården i västvärlden. Ett flaggskepp för trädgårdsvördnad.

Vad som slår en, stående framför det centrala växthuset i Kew, Palmhuset, är storleken på byggnaden, och dess uttrycksfulla former. Den är som BH-kupor i hangarstorlek. Hur återhållna de viktorianska engelsmännen än må ha varit, tyngda av viktorianska hämningar – att designa växthus verkar ha varit sättet att få legitimt utlopp för vällustarna. Denna glasjuvel i Kew är en dröm i frosseri. Glass och järn må vara tunga och hårda fysiska material – här har de transformerats till uttrycksfulla, mjuka kurvor som sväller mot skyarna. Allt förvisso balanserat av buttra, smått groteska stenstoder på vakt utanför. Vi får ju inte glömma att vi är gäster i Imperiet.

Talför Torsdag

Igår var det ordlös onsdag. Jag är ny i gamet, men gissar att man en sådan dag inte ska orera i onödan. Men, i dag kan jag inte hålla mig. Jag måste ju berätta hur kittlande kul det var att hitta onsdagens ordlösa blomma ute i trädgården – nej inte den i Kew (fast nog hade den platsat där utan att skämmas för sig), utan i min egen. Det var en blomma jag väntat mig på senvåren, inte nu. Men där var den alltså – ett sprittande, spretande, chocklila utropstecken mitt i oktobervinden och i en allt tröttare trädgård runt omkring. Flower Power, som Tage Danielsson sade.

Ordlös Onsdag

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Diskreta höstfärger

Som ni kanske redan misstänkt besökte jag Kew Gardens i London i förra veckan. Jag såg till att välja en dag då vädret skulle vara till sin fördel. BBC hävdade bestämt att måndagen skulle bli regnig på sydkusten (där jag bor) men att London kunde räkna med solsken och behaglig temperatur. Följaktligen åkte jag sagda dag från min hemstad, badande i sol och nitton grader varmt, och ju närmare London jag kom, desto molnigare och mörkare blev det. Det ska sägas att solen i korthet tittade fram lite senare. När jag satt på tunnelbanan i London. Både på väg till Kew och tillbaka. Själva trädgården avnjöts däremot i duggregn och klassisk oktoberblåst. Jag hade tänkt plåta vackra höstlöv, men vinden, bristen på dagsljus (och det faktum att jag glömt stativet hemma) gjorde det omöjligt. Ni får tro mig på mitt ord, vi har vackert gula höstlöv här i England också. Under rådande väder fann jag mig föredra det tropiska klimatet i växthusen. Och se, är det inte en aningens höstliga nyanser i konturerna på denna Agave?

Skarp profil

Agave, Kew Gardens, London

Ett rum och trädgård

Här är mitt arbetsrum! Här kliver jag in från världen, nästan ut ur världen, in i glasad harmoni. Andningen blir lugnare. Jag älskar det här rummet; stenplattorna på golvet, de robusta och generösa trämöblerna, en djungel i maffiga krukor, evigheten upp till molnen genom glastaket. Här kan jag placera mina tankar, visioner och projekt på den rejäla granitskivan. Och när kreativiteten slår slint, reser jag mig upp och liksom smeker upp dubbeldörrarna (man får allt ta bort de där automatiska dörrsensorerna, de påminner mig smärtsamt mycket om mitt snabbköp), ut mot en minst sagt elegant trädgård (jag passar på att säga att jag gärna gör åtminstone lite av trädgårdsarbetet själv, hörrni). Sommarens turistströmmar kanske man kan lägga om så att de istället för att trycka näsan mot mitt uterum, kan bli begeistrade av bladverk och existensiell fulländning annorstädes. Det är ju bara en kort promenad till palmhuset, till exempel.

Det är bara en sak som skaver i paradiset. Det är långt till toa, min tekokare och säng (jag fnular på så sent på nätterna emmellanåt att jag till slut inte kan urskilja datorskärmen. Och då vill jag inte ha en längre resa till madrassen än att jag kan ta mig dit halvsovande).

Ja, då återstår bara att övertyga ledningen för Kew Gardens i London, att detta, deras ultimata trädgårdstempel skulle göra sig allra bäst nere på sydkusten, i vänstra hörnet av min trädgård. Jag ska inte glömma att vattna plantorna. Lovar.

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt

Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.

Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.

Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)

Höstglimt 2: När allt annat ger upp...

...tycker denna madam att det är bästa tiden på året. Hydrangea paniculata 'Grandiflora'

Höstglimt 1: Skuggspel i oktober

Fångad i den trånga trappan i bortre änden av trädgården, ger en lågt stående oktobersol ett hösttrött körsbärsblad en dramatisk skugga...eller är det ett ufo?

Trädgårdstrender 1 – Proffs ...och vi andra

Carol Klein, en av BBCs trädgårdsprofiler, funderade nyligen på hur trädgårdstrender uppstår och konstaterade snabbt att ”som med det mesta i våra liv, är det kommersiella aktörer som dikterar vad vi kommer att plantera”, men ställde också följdfrågan hur de stora plantskolorna då bestämmer sig för vad de vill sälja till oss. Klein undrar om till och med väderförhållanden, som extrem blöta eller torka – den ena fördelaktigare för helt olika typer av växter än den andra – kan ha ett finger med i spelet också för en så stor och professionellt kontrollerad trädgårdsföreteelse som Chelsea Flower Show.

Det senare är en intressant tanke. I mode-, möbel-, och grafiska designbrancherna behöver man inte huka sig under vädrets makter. Men växter – även de plantor predestinerade för en elitträdgårdsdesign i Chelsea, framdrivna med precist doserat dropp i säsongssimulerande växthus – är organiska, levande designelement. Känsliga och oberäkneliga.

Klein fortsätter, ”Ofta faller spotlighten på en särskild planta för att den personifierar en trend som redan manifesterat sig själv i det allmänna trädgårdsmedvetandet.” Men hur hamnar den där? Själv tänker jag på den bransch jag kommer ifrån, den grafiska designen. Plötsligt är kaxiga neonfärger accenten för året, följande säsong är sobert svart-vit. Och var ifrån kom den snirkliga, mellanösterninspirerade rankan, som de senaste två åren sett en inflation i, på allt mellan böcker och mobiltelefonannonser?

Design på professionell nivå handlar mycket om att inte bara producera något funktionellt smart och visuellt läckert, utan att detta också sticker ut från mängden av funktionellt smarta och visuellt läckra konkurrenter. Då är det inte så märkligt att man som professionell trädgårdsdesigner letar efter kontraster till vad som just varit, en ny, djärv kombination, ett nytt material, blad istället för blommor, blommor istället för blad. Skulpturer istället för växter, vertikaler där det tidigare var horisontaler. Eller ett historiskt lån som kan ges en uppdaterad vändning. Man kan få se de mest fantastiska – och de mest märkliga – trädgårdskompositionerna i just Chelsea. Många bortglömda redan året därpå. Men några är alltid briljanta, subtilt innovativa. Det är trädgårdsdesign som ger omisskänliga ekon, letar sig ut från utställningsområdet, sprids via tv, trädgårdsmagasin och lokala plantskolor och hamnar, om så i förvrängd form och bara delvis, till slut i en villaträdgård nära dig.

För hemmaträdgårdens design kan man unna sig en mer tillbakalutad hållning, strunta i tävlingsmomentet. Och dessutom inse att i en vanlig villaträdgård – utan sofistikerade temperatur- och ljusanläggningar, proffsfingrar och specialgödningar – tar det några år innan plantor och träd växer sig stora nog att uppfylla visionen.

Till min egen trädgård har jag samlat en önskelista av egna favoriter, uppsnappade bitar inspiration, som en trädgårds-iPod med min personliga samling – oavsett trender, från olika årtionden och genreöverskridande. Där finns ett inslag av italiensk klassicism, lite svensk bondromantik, en anings engelskt 30-tal, avrundat med planteringsdesign à la 2008.

Följdfrågan är förstås: hur får jag ihop det?

Tomt eller trädgård – på engelska och svenska

”Tomt”, på engelska avser ett obyggt stycke land, inget annat. På svenska är ordet ”tomt” lika ofta ett uttryckssätt som har en glidande dubbelmening, ”ungarna var ute och lekte på tomten”, ”vi har ett äppleträd på tomten”. ”Tomt” blir lika med det privata livsrum som engelsmannen alltid skulle kalla ”trädgård”. Det är som om den svenska användningen av ”tomt” fjärmar sig från det kulturella, rentav emotionella ”trädgård”, för att istället ge det en värdeladdning som, om än inte uttalat, handlar om ägande. I Sverige anges tomtyta i fastighetsannonser och lagfarter med precisa kvadratmeter, och har en direkt inverkan på försäljningspriset. Min engelske partner, en av femtio miljoner britter, tycker spontant att storleksfixeringen är märklig, ”ni har ju inte precis någon utrymmesbrist i Sverige!” I England bryr man sig bara om storleken om det handlar om ägor som är stora nog att benämnas i tunnland – och då blir det ändå bara på en höft. Samma sak inomhus. I Sverige är rummen noga uppmätta på en halv kvadratmeter när, i England har man ingen aning. Här ligger fokus på hur många sovrum en bostad har, särskilt hur många av dem som är ”dubbla” (d v s kan teoretiskt rymma en dubbelsäng – för en svensk en tämligen tänjbar möbel). ”Det ger oss en ungefärlig idé om hur stort det är”, säger M. ”Ungefärlig?”, säger jag, ”varför inte exakt?” Då rycker han på axlarna och förstår inte varför det är så viktigt.

I engelska tomtlagfarter ingår istället en områdeskarta med den aktuella marken noggrant inringad med penna. Man kan ana en hisorisk anledning till båda länders förfaringssätt – och kanske viktigare, våra känslor. Att äga en egen bit land var ända in i modern tid förbehållet ett fåtal i Sverige, och fortfarande bor en stor mängd av oss i lägenhet, alldeles tomtlösa. Numera vill vi gärna betona, eller kanske mest påminna oss själva på ryggmärgsnivå om, att vi tillhör denna jordägande elit. Också bara ett par kvadratmeter större tomt än grannen gör oss en aningens mer framgångsrika än densamme, åtminstone teoretiskt.

I England är en bit privat jord en långt äldre rättighet och därför mindre värdeladdad i ekonomiska termer. Däremot är brist på livsutrymme och grannar inpå livet ett klassisk engelskt bekymmer. Lika gammal som trångboddheten är sedvänjan att tänja på de legala rundningsmärkena, och tomtgränsen, och som gjort den senare till det som är minutiöst övervakat. Det är omöjligt att sälja eller köpa en fastighet utan advokat i England. Dennes främste uppgift är att se till att hela biten land till försäljning verkligen ingår i köpet (och inte plötsligt har tappat ett hörn), att servitut följer med (och inte passande fallit i glömska), och att rätt bit land säljs (och inte grannens – eller för den delen, statens), i helhet eller i delar, eller att de ”naturliga” tomtgränserna inte har fifflats med. M berättar att det tillochmed finns en nedärvd odlingsteknik för att få en hel häck att långsamt och omärkligt krypa utåt…

Följaktligen hade jag ingen aning om vad arealen på vår ”tomt” här i England var, men en ”trädgård” har vi, och på svenskt vis var jag förstås tvungen att veta hur stor den är. Det var ett och annat engelskt ögonbryn som lyftes inför det obegripliga denna kvinna gjorde med tumstock, ute i trädgården…

Skiss – utgångsläge

Efter den första sommaren kan jag summera trädgårdens utgångsläge (se föregående post för utförlig text)

Ljusgrönt område = gräsmatta
Bruna områden = barjord
Beige och grå områden = cementplattor
Mörk- och mellangröna markeringar = evergreen
Streckade markeringar = lövfällande

Inventering av växter och buskar:
1. Murgröna, Hedera helix
2. Forsythia, gul
3. Rosor, gulorange
4. Gissning: Buxbombladig Kaprifol, Lonicera pileata
5. Död ros
6. Fuchsia
7. Aster x fricartii Monch
8. Gissning: Korallapel, Malus x zumi 'Calocarpa'
9. Euonymus fortunei
10. Kaprifol, Lonicera, osäker på variant, blommor börjar röda, övergår i mildgul
11. Död, okänd buske
12. Oidentifierad buske, vita blommor sommar, åtföljda av kraftigt röda bär
13. En annan typ av apel, vita blommor sen vår, sura frukter
14. Hypericum 'Hidcote'
15. Clematis, väller in från grannen över muren
16. Mörkt blå Iris
17. Stockros
18. Gissning: Körsbär
19. Oidentifierad buske, småbladig, vita blommor tidig vår, inga frukter eller bär
20. Järnek, Ilex
21. Iris foetidissima
22. Oidentifierad buske, små, tunna blad, små vita "ros"-formade blommor vår
23. Buddleja Davidii 'White Profusion' x 2
24. Hypericum 'Hidcote'
25. Engelsk blåklocka
26. Plommonträd, oidentifierad sort, söta, goda, lilaröda frukter
27. Prydnadsvinbär, Ribes sanguineum, cerise
28. Prydnadsvinbär, Ribes sanguineum, vit
29. Rysk Cornell, Cornus Alba 'Elegantissima'
30. Cypress x 2
31. Död stubbe av oidentifierat träd
32. Buddleja, 'Royal red'
33. Mynta
34. Salvia
35. Vintergrön Kaprifol, gulbruna, inte särskilt imponerande blommor
36. Död systerkaprifol

Utgångsläget

Det var något påbörjat, men inte slutfört, över trädgården. Något tänkt, men tröttnat halvvägs. Vilken trädgård som helst kan förstås drabbas av baksmälla i november, men tillståndet hängde kvar som en envis huvudvärk också i mars. Kaotiskt spretande buskar, och några misstänkt livlösa. Tomma plastkrukor, trasiga tegelstenar och skräp intrasslat långt in under växtligheten. Jordklumpar med utstickande, uppgivna grenverk, utstjälpta och förkastade, och lämnade på plats. Någon som känner de tidigare ägarna berättar att buskarna årligen beskars rakt av, med inhyrd motorsåg.

Det finns en stomme av uppvuxna buskar, alltför försiktigt uppradade längs staket och mur, men väl valda sorter, förstår jag efter efterforskningar, för den typ av jord som här är, alkalisk lera. Där emellan, som en heltäckningsmatta, en stor gräsyta. Så en märklig kort rad av buskar på mitten, som bryter av monotonin, men samtidigt är bisarr. Formationen tycks hör inte ihop med någonting och slutar rumphugget med ännu en blottad jordyta.

I mars kommer ett spräckligt gäng tidiga vårblommor, blå violögon i osorterade grupperingar, en kudde med gula små okända i ett hörn, några strödda Primula vulgaris i gräsmattan. En ensam neonblå Hyacint i en rabatt, och strax därefter en mol allena djupröd Tulpan. De två kan kanske fatta tycke.

I början på april briserar det gamla kutryggiga trädet som vi tror är en körsbär. Magnifika, vita blomklasar fyller hela trädkronan och torde göra en romantiker av vilken gammal cyniker som helst. Det är en prakt man blir lycklig av att betrakta.

En grupp tätt ihopklumpade Iris skjuter upp vid den gamla muren mot grannens trädgård, och blir utropstecken med djupkobolt blommor. De får stå oantastade tills de veknar av egen uppgivenhet. Detsamma gäller dessvärre inte de andra släktingarna, Iris foetidissima, vars blad visserligen står gröna året om här, men vars blommor inte överlever en natt. Jag tror inte ens jag får en glimt av dem det första året. Någonting äter upp blombladen så snart de slagit ut.

I skuggan under den enorma järneken spirar i maj en fin rondell av engelska blåklockor. En av de finaste inslagen blir en blekrosa Clematis som väller in över muren från grannen.

Vi har tydligen en tvinande liten buske Salvia och ett myller av självsådd Mynta hotar att ta äver hela rabatten i juni. I den udda mittraden av buskar sticker en ensam Crocosmia 'Lucifer' upp sitt röda huvud.

I juli blommar ett trassligt sällskap av Luktärtor vid staketet, och en enda, malplacerad Stockros på en och en halv metern tvångsbugar under de lågt hängande körsbärsgrenarna. Vid källargången rodnar en Fuchsia brevid det höga ståndet av blad som jag trott var ogräs men visar sig vara funkiga lila Aster som sedan rejvar på ändå in i oktober.

Annars är det tunt, besviket magert med perenner. Kanske de många enstaka exemplaren av olika arter är strödda ekon från en tidigare trädgårdsgrandeur.

Efter sommaren kan jag summera utgångsläget för trädgården i följande skiss.

Inspiration 1: En oas i storstaden

Jag måste ha varit den sista Stockholmaren som tog mig till Rosendals trädgård på Djurgården. Alla fick något fuktigt i gommen när de talade om den, om bakverk i gräset, färgprakt i odlingarna, höns, organiskt bröd från vedeldad ugn, hundraåriga aplar, blommor och allmänt euforiskt. ”Har du inte varit där?” Kanske var det ordet ”trädgård” som skavde, mina tidigare erfarenheter som en dörrstopp för känslan. Djurgården hade jag förstås besökt fler gånger än jag kunde räkna. Från barnsben följt Djurgårdskanalen, picknickat och spelat brännboll som ung bärsärk på gräsmattorna, fikat vid Djurgårdsbrunns Värdshus, cyklat och till och med paddlat runt hela ön. Dess ”naturliga” grönska – utan att jag funderat över en möjlig arbetsinsats bakom – fullt nog. Men en ”trädgård”? Skulle det vara något särskilt? Skulle det vara värt en promenad, i motlut, i de obskyra utmarkerna bortom 47ans ändhållplats? Det visade sig vara det. Alldeles särskilt, särskilt.

Det första som möter en, tar tag i en, rent av omfamnar en, är atmosfären. Stockholmare har förvisso en illa dold fallenhet för att slå sig ner varhelst sommaren inträffar – en kajkant, en park, trappan till Konserthuset, helikopterpontonen i Gamla Stan eller bara på den egna balkongen – och djupnjuta. Men i Rosendal blir storstadsbon alldeles ovanligt tillbakalutad, stressfritt loj i lederna, milt skrattande, kärvänligt konverserande, lycklig in under huden. Kan man resa sig från sitt paradis i äppellunden kan man vandra runt i en allomfattande drömvision av svensk trädgårdsromantik när den är som absolut bäst. Här är vi som hemma – trots att den här trädgården aldrig har existerat i reell nationell trädgårdstradition. Men vi har alltid drömt om den, burit bilden av den närmast hjärtat. Inte ens den groteskt långa kön till kassan i självserveringen kan dra den känslan ur oss. En skön plats att vara på. Ett svenskt Nirvana.

Men då trodde jag fortfarande på magi, inte på trädgårdsarbete.

God morgon, Buddleja

The Guardian sjöng för någon vecka sedan en lovsång till Buddlejan. Själv kan jag inte bestämma mig för om dess hysteriska grenverk och kaskader av kattsvansar är vilt vacker eller mest påminner om en dam i papiljotter efter en risig natt. Masseffekten av hundratals blomklasar, var och en för sig ljuvligt delikat, kommer dessutom av sig för att de så snabbt vissnar – och sedan hänger där i bruna kokonger som mest ser sorgligt ”dagen efter” ut. Och det tillståndet varar hela vintern. Fast, häftig är den. Bara växtviljan i en Buddleja är imponerande. Jag beskär den ned till nästan ingenting varje vår, och bara några månader senare skymmer den solen. Här i England växer busken dessutom halvvilt, skjuter upp oförhappande vid husknutar genom minsta spricka i asfalten. The Guardian kallar den en ”rännstensunge”, och många ser den som ett ogräs man inte kan bli av med. Själv försöker jag göra min Buddleja-buske till ett Buddleja-träd – klipper envist av skott längs stammen. Envist producerar Buddlejan nya. Det är oklart vem som kommer att segra.

Vill du ha mer detaljer om beskärning av Buddleja? – mer finns här.

Bekännelse 1: En kratta

Som den gryende, eller ska jag säga groende, trädgårdsdesignern jag är, inser jag att mitt förflutna bland blommor och blad ligger mig en aning i fatet. Mitt gröna CV tycks snarare hålla sig i färgskalan mellan uppgivenhetens gul till försummelsens brunsvart. Lägg därtill en kunskapshöjd som länge och på ett ungefär kunde sammanfattas med ett par, tre träd, tussilago, maskrosor, prästkragar och Pelargonia. Två gånger tidigare har jag bott i villa med tillhörande grönytor. Det var så det började, allt var förvirrande jämngrönt. Som artonåring ombads jag gå ut i grönsakslandet för att hämta färskpotatis. Jag stod med hinken i handen vid jordkanten och betraktade radvis av oidentifierbart grönt. Ett ögonblick av snabbköpsungdom i existensiell gungning. De andra innevånarna i huset var obegripligt naturligt bevandrade i odlingens djupaste mysterier och lärde mig vartefter både anatomin på potatisblast som allt mellan hur man kör jordfräs och driver upp tomater. Men jag har inget minne av en enda blomma, en enda planta till lyst, i denna trädgård. Jordberedning, ogräsrensning, kupning, bevattning, skörd. Trädgården producerade förvisso underbara primörer och grönsaker för en hel sommar, men själva trädgårdsmottot här var nytta, inte njutning.

Jobbet i trädgården i den andra villan var predestinerad gräsklippning. Tuktningen av gräsmattan var mantrat, när inte krattning av höstlöv och röjning av kvistar var fokus. Trädgården gav visserligen plats för gemytliga samkväm med bekantskapskretsen, men själva trädgårdsarbetet handlade för mycket om städning, inget om skönhet.

Flera år senare, när jag vaknade på söndagsmorgnarna i min lägenhet i stan, till ljudet av motorgräsklipparen i parken utanför fönstret, log jag. Detta välkända missljud blev befrielsens musik i mina öron. Parken var min att picknicka eller promenera i närhelst jag ville, men gräsmattan var någon annans boot camp.

Om någon, då, hade föreslagit att jag 13 år senare inte bara skulle bo i ett tredje hus med tillhörande trädgård, utan att jag också med ivriga visioner skulle sätta spaden i jorden för att bit för bit vilja omvandla en smått oinspirerad grön plätt till en lummig, skön oas, hade jag skrockat märgdjupt, vänt ryggen till och somnat om. Men här är jag nu.

Gammal favorit 1: En förföriskt blå

En doftpåse för linneskåpet var mitt första möte med lavendel. Små hårda knutor under tyget luktade mystiskt gott i en barnanäsa och kändes lika exotiskt som saffranet i lussebullarna. Det tog årtionden innan jag fick uppleva denna lilla buske i friskt, levande tillstånd. Dra handen genom det aromatiska bladverket, låta blommornas söta doft stiga mig till huvudet. Och färgen, djup, intensiv, ilande nyanser av blålila. Än har jag inte sett lavendelhaven i Provence, annat än på bild, men jag skapar små lavendelskyar i min nya trädgård. Tre sorter har det blivit hittills, den klassiska engelska Lavandula angustifolia (tidigare L. officinalis, i klassiskt lavendelblå), och de två varianterna Munstead (ljusare, och blåare), och Hidcote (kraftigt lila och med ett underbart silvergrönt bladverk). Redan i juni knoppar det, och blommorna låter inte vänta länge på sig – och varar hela juli och en bra bit in i augusti.

Föreställning om en trädgård 1: Vilken trädgård?

Var i all världen fick jag min föreställning om en trädgård ifrån? Jag är inte uppvuxen i villa, hade varken tillgång till sommarstuga eller farmor med lummig kolonilott. Jag hade båda benen i cement, förortsungen, tre trappor upp. Gården ett stycke asfalt och en lekplats med sand. Fast, fördelen med de svenska 60- och 70-talsförorterna var att de blev utkastade på, utmejslade ur skogsområden och glömda åkermarker, ute i den då inte särskilt avlägsna vischan. Visserligen andefattigt, grått stapelboende i sig, men max tio minuter på cykel till sekelgamla björkar, granar att klättra i och bygga kojor under, ängsblommor att plocka, blåbärsris, myggor och kittlande gräs – i stadsplanerarmun benämt ”grönområden”. Men barndomens upplevelser av planerade, planterade grödor begränsade sig till sådana hortikulturella höjdpunkter som kommunalhusrabatter, något homogent, häckformat runt lekplatsen och stickigt punktbuskage vid skolan. Ett särskilt omnämnande går till raderna av anonyma, veka, nyplanterade trädslanor med livsgnistan upprätthållen av ett brett gummiband i midjan, surrad vid en stör. Fick de någonsin blad? Och inte gick de att klättra i. Hemma hade vi en eller ett par balkonglådor, som planterades med något färgglatt varje vår som tynade bort varje höst. Jag hade en idé av ”natur”, men hade någon föreslagit ”trädgård” hade jag nog tvekat länge och undrat ”menar du skogen vid skolan?”.

Med början en vinter

För knappt tre år sedan fann jag mig packandes mina tillhörigheter, se dem bäras in i flyttbilen och försvinna nedför backen, för att flera veckor senare få dem levererade till mitt nya hem på engelska sydkusten. Vi flyttade in i den regnigaste av novembrar, värmen hade varit avstängd i två veckor, det var fyra klena plusgrader utomhus och badrumsfönstret gick inte att stänga. Allt i vintervila, kalt, grått och dystert. Precis som hemma i novembersverige. Men gräset var i alla fall grönt. December var en transportsträcka i mörker, det till och med snöade i mellandagarna, och slaskade nästan omedelbert. Ungar rusade, tjoande, ut med kälkar och körde backarna bara. Precis som hemma i decemberstockholm. Själv satt jag och tjurade. Drömmen om ett mildare, grönare klimat, en ljusare tillvaro verkade jag ha missat – med en handfull breddgrader. Men, när jag på nyårsdagen stod på kökstrappan i bara t-shirt, det var fjorton grader varmt och solen värmde, vågade jag börja hoppas på en vår i alla fall aningens tidigare än jag dittills varit van vid. Och där, vid mina fötter, tio gånger tolv meter funktionsduglig men oinspirerad trädgård. En utmaning. Fast, nu var det ju inte trädgårdsformgivning jag ägnat mitt liv åt.