Blooming Friday: Pånyttfödelse!

Se, nu återuppstår de, de första vårblommorna! Fast, de ser mest tilltufsade ut, framtunga och en aningens krokiga. Men nu är det som det är, jag skyller på regnet, det ger sig inte. Inte är de så där magnifikt maffiga, som sig bör vid en avskedsföreställning. Egentligen hade jag nog föreställt mig en aningens tjusigare sorti. Vad är det jag säger? Jo, jag känner att jag gått hela varvet runt i min egen trädgård och här på Den Motsträviga - ni skulle bara få behöva se samma gamla plantor igen, och höra samma tugg repeterat - hur kul är det? 


Men, jag försvinner inte från bloggvärlden – också jag "återuppstår" på min nya blogg, som jag kallar utanpunkt. Det blir en bredare berättarblogg med funderingar runt skrivande, en smula kulturtänk, några existensiella krumsprång, tillsammans med nedtecknade upplevelser och ögonblicksbilder, kanske man kan kalla det resekåseri. Och, eftersom en trädgård är den mest kontemplativa och kulturella plats jag kan tänka mig, kan ni nog lugnt räkna med att det blir en och annan sådan på nya bloggen också.

Jag hoppas förstås på att få se er alla i mitt nya hörn av bloggvärlden. Men till er som väljer att inte följa mig dit vill jag utbrista ett stort tack för den här tiden, er värme, de sköna tillropen och de sympatiska kommentarerna. Jag kommer kika in till er emellanåt också, som vanligt, förstås. Till er andra, som vill hänga med - vad kul det ska bli att återse er på en ny plats i cyberrymden! En naturlig fortsättning, utan punkt

For my English readers, I thank you all for this time, now that I have decided to let this garden blog quietly doze off. Thank you all for your warm comments and friendship!

Proffsens orkidéer / The Pros' Orchids

Kew har sex separata växthusavdelningar (av totalt 21) för bara orkidéer, var och en med sin egen klimatmaskin. En av trädgårdsmästarna berättar att många tropiska orkidéer är så känsliga för minsta avvikelse från den exakta livsmiljö de kräver, att blommorna kan vissna på bara några timmar, enkom för att de flyttats från sin kuvösa tillvaro i Kews plantskola till visningsväxthuset – en 300 meters transportsträcka i fel (läs: engelskt) klimat.

Kew has six seperate greenhouse sections allocated for orchids exclusively. Each one with its own climate machine. One of the gardeners tells us that many tropical orchids are so sensitive to change of their ideal living conditions that the flowers will wither and die in just a few hours after having been transported in the wrong (read: English) climate to the display greenhouse only 300 metres away.

Många orkidéer vill ha hög luftfuktighet. Kew sköter detta med vattenånga. För att få en snabb visuell antydan om att Vandaorkidéerna med sina luftrötter har tillräckligt av den blöta varan använder Kews trädgårdsmästare en klängväxt, Tillandsia usneoides, som en slags fuktmätare. De hänger som rufsiga girlanger över luftrötterna och är känsliga nog att vissna på studs – och lyckligtvis långt innan orkidéerna är hotade – när fuktigheten börjat sjunka till för låga nivåer. Lite kul att se att en sån naturlig lösning anses mer tillförlitlig än de högteknologiska klimatanläggningarna. Kanske kan användas till vanliga krukväxter också kommer jag på mig med att tänka.

The gardeners at Kew use a climber, Spanish moss, as a humidity metre. This plants withers instantly – but well before any orchid – when the humidity levels start getting too low.

Att föröka orkidéer via sådd är inget för amatörer, fröna kan inte gro utan en speciell svampväxt, som dessutom varierar från sort till sort. Man lär kunna köpa laboratorieframodlade orkidéembryon – de växer i agar på flaska eller i burk med tillräcklig näring för flera månader. Vi får veta att denna ”näring” gärna kan vara gröt för vissa orkidéer. Ja, just det, samma som människobarn äter, banangröt är t ex ett populärt kosttillskott också för blommor!

Raise orchids from seeds is no business for amateurs, the seed wouldn’t even germinate without a certain fungus. You can buy seedlings though, grown i agar in glass jars, containing nutritions for months. We learn that orchids’ food might be porridge – right, the banana one is a favourite!

Men ibland kan brister i odlingskunskaper faktiskt ge fördelar. En orkidé i stress (vilket inte torde vara alltför svårt att sätta denna ömfoting i; att övergöda den, gavs som ett exempel på misshandel) får akut dödsångest och börjar maniskt producera småttingar som sticker upp som fjälliknade skott vid basen. Dessa kan samodlas med moderplantan tills de med försiktighet kan separeras. Annars kan man lättare föröka genom delning. Kews trädgårdsmästare rekommenderade att man väntar tills plantan har fyra rejäla stammar och sedan delar dessa och får två nya par.

Sometimes a lack of knowledge can prove to be successful. An orchid in stress (by say, over feeding for instance) believes it’s about to die, and starts producing little ones by the base. These can be carefully separated when stronger. Otherwise, it’s possible to propagate by division. Kew’s gardeners recommend waiting until the orchid has four strong stems, then divide them into two parts.

De flesta orkidéer blommar en gång om året. Men en Phalaenopsis kan förivra sig till en nästan konstant blomning om den tidigare blomstängeln klipps ned till den tredje ledknuten från basen.

Most orchids only flower once a year. But a Phalaenopsis can be made almost constantly productive if the flower spike is cut three nodes from the base.

Blooming Friday: Orkidéer! / Orchids!

I ett gråtonat februari drar Kew Gardens i London på med färgerna med en utställning om orkidéer. I år tog jag mig också en smygtitt bakom kulisserna, i Kews egen barnkammare. I tre inlägg delar jag med mig vad jag sett och lärt av dessa sköna plantor.

This rather gloomy February, Kew garden in London gets the colours out with a display of orchids. This year, I also sneeked behind the scenes, into the heart of the Kew nursery. In three posts I’ll share what I learnt, starting here with some cool facts about these pretty plants.

• Bara 1/3 av världens alla orkidéer växer i jord, på marken. De allra flesta växer i barken eller med luftrötter i träd, andra på klippor.

Only one third of all orchids grow in the soil. Most of them grow in trees and on rocks.

• Orkidéer är nyckelväxter i det nätverk av liv som binder växter och insekter till varandra. Vissa orkidéer kan bara pollineras av ett enda sorts bi (!) till exempel. Om man – likt en tidig medarbetare i Kew, vi talar blindstyrigt brittiskt 1850-tal – plockar på sig stora förekomster av orkidéer från ett enda ställe så skadar man hela skogen. Den engelske ädlingen lämnade inte en planta kvar. Vår guide skyndade sig att tillägga att Kew inte arbetar så numera. Jag tyckte det var lite gulligt att hon kände sig nödgad att säga det.

Orchids are key plants in the network of life which connects plants and insects. Some orchids can only be pollinated by one single species of bees (!). Over collection damages the whole forest.

• Det finns ungefär 25000 arter av orkidéer i världen, och 200 nya upptäcks varje år. Kew har en av världens största, och äldsta orkidésamlingar och ett digert forskningsprogram. Många orkidéer man nu visade i specialutställningen i växthusen hade inga namnskyltar. Men den som vill kan alltid fördjupa sig i de sex volymer Kew ger ut med varenda blomblad namngivet. Jag tror jag väntar tills den kommer som e-bok.

There are about 25,000 varieties of orchids in the world, with another 200 discovered every year. Kew publishes a six volume orchid encyclopedia with all the details. I think I wait until the e-book version.

• Ordet orkidé kommer av grekiska orchis, som betyder ”testikel” på grekiska. Detta för att de klumpformade knölarna vid basen på många orkidéer sägs påminna om de manliga, eh, klumpformade knölarna. Ja, jag får ju tro på vad de säger, jag vet ju inte, jag är en fin flicka.

The word orchid comes from Greek, orchis, meaning ”testicle”. Allegedly because the lumpshaped tubers resembles the shape of, eh, the male lumpshaped tubers.

• Varje orkidé har en manlig ”knapp”, en så kallad pollina. Denna sitter ofta högt upp på den mittersta blombladskoppen. Den kvinnliga delen sitter längre ned i samma del, och går under det kryptiska namnet stigmatiska ytan – vilken (den kvinnliga) guiden utan omsvep kallade ”den klibbiga röran” – hmm sisters, ska vi tolerera detta?).

Every orchid has both a male and a female part, the latter being called ”the sticky mess” by our (female) guide. Hrmph.

Vit under vitt / White underneath White

Det har sina sidor att vara en vinterblommande växt. Första misstaget denna Camellia gjorde var att få för sig att släppa första knoppen redan strax innan jul. Det hade den aldrig gjort förut. Någon dag senare kom the white christmas och denna ensamma blomma gulnade på en eftermiddag. En dyr läxa. Sedan dess har det lilla trädet hållit på sig, inväntat slask och smältning, varit försiktig i sin blomsteryra. Nu hade det varit snöfritt i tre veckor. Det är ju helsäkert i sydengland, vår i antågande… Tills igår, när vi fick snabbvisit av en turistande svensk vargavinter. En decimeter på en kvart.

There are a few snags being a winter-flowering plant. The first mistake this Camellia did was to get the idea to loosen up and produce its first bud already just before Christmas. A day later entered the white christmas. And the flower turned yellow in an afternoon. A lesson learned. Since then, the small tree has been cautious in its flowering spree. Eventually, blizzards had passed, winds had eased, it had been snow-free last three weeks. That’s a safe bet in the South of England, spring around the corner. ’til yesterday – a decimeter in fifteen minutes…

Två skepnader / Two appearances

Förra sommaren visade jag en återhållet gul Iris Foetidissima. Här också den blekblå. "Bären" däremot, är denna iris vinterskepnad – klarröda, rena julfröjden, redan från oktober och långt in på nya året. Ja, nästan ända tills de nya blommornas spjut skjuter upp ur bladrosetten, någon gång i maj. Iris foetidissima är en av få irisar som är vintergröna här i England (även om de sett lite chockade ut under den senaste tidens snötäcke). Bilden på bären togs för kanske fem dagar sedan. Men nu har det tinat här på sydkusten, för fyra dagar sedan låg snön fortfarande, i dag är det kanske 12 grader varmt. Här svänger det snabbt!

The berries is the winter 'face' of Iris Foetidissima – one of few irises which are evergreen here (though a little shocked underneath the recent blanket of snow). The berries are like christmas decorations, from october and well into the new year.

Vild vinterträdgård / WIld Winter Garden

(English summary at the end)

Jag är formgivare, jag tror på kraften i att ha koll och kontroll på form, komposition och färg. Det är mycket fint som genom historien har skapats på det sättet, trädgårdar till exempel. Men ibland får man också som formgivare ta av sig hatten i vördnad för skönheten i tillfälligheten, precisionen i ett slumpartat ögonblick då allt faller på plats av sig självt, eller bara perfektionen i det som skapats alldeles naturligt (möjligen med assistans av en högre hantverkare). Vintern i Stockholm är oftast ful, huvudstadens gatukontor jobbar hårt på det. Det blir en anskrämlig mix av smutsiga snödrivor, saltfuktade vägar och sandgloppiga trottoarer. Trafik före estetik (antagligen misstror man stockholmaren för att vara kapabel att halkköra), och ett utomhus man helst flyr. Östersunds gatukontor verkade ha åkt på en lång och behövlig semester lagom till jul. Hela Jämtland fick vara snövitt; ängar, skogar, sjöar, gator, vägar och trottoarer. Landskapet låg som en smarrig gräddbakelse. Det klena dagsljuset fick det vita att slå över i trollskt blått i skuggorna. Det var mäkta vackert, tog andan ur oss. Solen, den veka, spred den enda gula nyansen, en avkyld akvarell som saftade sig i diset av flyktiga iskristaller. Granarna bugade sig under snömängderna, koketterade, med all rätt, i sina tunga, vita skruder. Björkarna var sockerpudrade, ner till minsta kvist; trädkronorna briserade i motljuset, stod som kristyr. Tillochmed den morgontidiga skidåkaren, han som nästan pulsat med laggarna i den djupa nysnön, bidrog till konstverket, lade de sista linjerna som för ögat in i bilden. Ni har en konstfull trädgård, jämtar!

I’m a designer, I believe in the power of controlling shape, composition and colour. There are some things throughout history which have been made thanks to that, gardens for instance. But, sometimes, also a designer needs to step back for the beauty of coincidents, the precision of a moment when things just fall into their right places out of mere chance, the perfection of what was created completely naturally. I spent some days last Christmas in this landscape, breathtakingly beautiful. The bleak sun, washing a little yellow into the blueish shades. The spruces, bowing deeply in the heavy snow cladding. The birch trees like sugar dusted. Even the early skier, who had laid the track to lead your eyes into the image. Now, that is an artful garden they have up there!

Vild vinter / Wild winter

(English summary at the end)

Det är sjutton minus, solen masar sig knappt upp över grantopparna, ligger sedan som en mattgul lampa, förmår just lätta de blå slöjorna av morgontidig snörök. Vi är vid Ottsjön strax söder om Åre, här för att göra 26 nya bekantskaper. De är Grönlandshundar eller blandraser. Ett har de gemensamt, de har vintern i venerna. Jag ser in i snölandskapet i hundens öga. Där är isvidderna koncentrerade till en enda, manisk punkt.

Vi förbereder färden. Djurkropparna ångar, musklerna spänns, de fiser av ren upprymdhet! De vill ut, ut, nu, genast. De drar i selena, halsarna sträckta. Iväg, på en gång! En börjar skälla, strax hela packet. De eggar varandra, en kakofoni av galna röster, grimaserande anleten. När vi äntligen far blir de knäpptysta, åtta koncentrerade hundviljor framåt, bara framåt (går släden trögt i ett motlut vänder de huvudena genast mot oss, ger oss en kritisk vargablick).

Vi glider snudd på ljudlöst i Kung Vinters salar, ett lätt frasande av medar mot mjukaste nysnö. En alldeles underbar, fullständigt surrealistisk resa. Genom snötyngd granskog, över platåer med milsvid utsikt över fjärran fjäll. Redan efter en halvtimme har mina tår domnat bort i kylan, men mina sinnen är mer vakna än någonsin.

It’s seventeen minus. The sun has barely managed to rise above the tree tops. It hangs like a bleak lamp, only partly lighting up the blue veils of snow haze. We are at a mountain lake, here to make 26 new aquaintances. They are Huskies, or mongrel. They have one thing in common, the winter is in their veins. I look into the snow landscape in the dog’s eye. There, the icy expanses are concentrated into one single, manic point.

We prepare the trip. The bodies of the animals are steaming, muscles are tightened, they fart in sheer excitement! They want to go out, out, now, immediately. They pull the harnesses, the necks stretched forward. One starts to bark, then the whole pack. They trigger each other, a cacophony of mad voices, pulling wry faces at each other. When finally we’re off, they’re all silent, eight concentrated dogs per sledge.

We glide through the halls of King Winter, a light rustle of runners against the softest of snow. A completely marvellous, surreal journey. Through snow-heavy spruces, over plateaus with views over the distant mountains. Already after half an hour, my toes are numb from the cold, but my senses are more awake than ever.