skip to main |
skip to sidebar
(English summary at the end of the post)Iris Siberica – Sibirisk Iris. Själv får jag inga associationer till kylslagen tundra. Är det någon is flyter den i ett cocktailglas i en luftig Art Deco-bar, kanske. Se upp för dekadenta donnor – fullt utrustade med getingmidjor, svajande höfter och ymniga hattkreationer, ”Hey babe, next drink’s on me”.(Till vardags står de tätt tillsammans nere vid muren och är inget annat än anständiga, och mycket eleganta.)Iris Siberica – Siberian Iris. Personally, I get no associations what so ever of the chilly tundra. If there is any ice, it's floating in a cocktail glass in an airy Art Deco bar, perhaps. Watch out for the decadent donnas with wasp waists, rolling hips and voluminous hat creations, ’Hey, babe, next drink’s on me’.
(During the weekdays, they stand down by the brick wall, and are perfectly decent, and very elegant).
(English summary at the end of the post)
Den tredje och sista trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck” är Kungliga Botaniska Trädgården i Kew, i London. Denna gröna lunga har något av en magnetisk dragningskraft – så till den grad att jag nu köpt årsmedlemskap. Antagligen tar det längre tid ändå, att uppleva hela trädgården. Området är så stort, och innehåller så mycket sevärt, att jag trots upprepade besök aldrig tagit mig genom hela, eller ens tvärs över – det är alltid något man fastnar för redan bara halvvägs in, och tiden rinner snabbt iväg. Varje årstid bjuder också på visuella överraskningar, nya plantbekantskaper och arrangemang man inte sett förut.
Den dag i mitten på maj då jag besöker Kew den här gången, blommar de sista vårlökarna – vita Narcissus poeticus x recurvus (tack, Tant Grön för att du fick mig på rätt spår!) och Ornithogalum umbellatum. Den senare heter Star of Bethlehem på engelska, och vackert Morgonstjärna på svenska.
Sedan dras jag mot de vidsträckta perennrabatterna i halvskuggan på östra flanken av trädgårdarna. Inget som sticker ut, harmonin är fullständig, men kompositionen drar ändå blicken till sig. Jag står framför rabatten och fascineras av hur enkelt formgiven den är, och ändå så stark i uttrycket, allt framtrollat med några få arter. Det är en kärleksfull orgie i stora blad och till största delen vita blommor. Som bas i framkanterna ligger massiva trupper av de blanka bladen i storlek X-large som tillhör Bergenia crassifolia ’Silver Light’, vars vita blommor kikar fram på sina ställen. I fonden, höga, uppåtsträvande Rodgersia aesculifolia med stora, kontrasterande, nästan läderartade, matta blad (och som kommer få vita konformade blommor lite senare). På väl valda ställen böljar långa stänglar av insmygda Polygonatum x hybridum, Solomon’s Seal, eller Jätterams på svenska, som ser till att bryta minsta tendens till monotoni.
Däremellan altstämman; täta klungor av vita Trillium grandiflorum 'Flore Pleno’ – åter igen med generöst bladverk, och därtill fylliga, dubbla blomhuvuden, som i korus, lydigt vända åt samma håll (man undrar om Kews trädgårdsmästare tillrättavisar dem varje morgon). Strax intill sträcker små skira Primula Sieboldii ’Alba’ på halsen.
För att ge en aning kindfärg åt anrättningen har man skvättplanterat rosa Bergenia Stracheyi, samt matchande, kolorerade blad i form av Epimedium x versicolor (med det lustiga namnet Sockblomma på svenska).
Men, inte nog med det. När man minst anar, när man tror man ”kan” rabatten, slår de an en grupp magiskt djupblå Iris typhifolia – och man kapitulerar fullständigt.
Det är trädgårdsdesign i den högre skolan.
Jag har bara ett enda klagomål på Kew. Det är ett förfärligt blåshål.
(Missade du del ett och två i denna miniserie finns de här: Scotney Castle Garden och Capel Manor Gardens)
(English summary at the end of the post)
Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.
There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.
English summary at the end of the post.
Grattis Ulf Nordfjell, helt rätt och högst välförtjänt! Sveriges bidrag genom Nordfjell är stilrent, elegant och en väl avvägd balans av modernism och klassicism.
Nordfjell sa innan tävlingen att han formger ”i naturens anda, snarare än att imitera den”. Och här är man, konceptuellt, än i staden, än i skogen, än vid havet, lekfullt tolkat med fast hand. Modernist som han är, blir då granithällarna geometriskt huggna i block (fast med bibehållen obearbetad yta och antydan till naturell lutning) De används som markörer – än ”flytande” bland vinkelräta rabatter, än nedsänkta till botten av en högst urban sjö. Blommor och bladverk blir arkitektoniska mattor där emellan, stundom punkterade av friare, vertikala solitärer som till exempelt organiskt svajande Jättestäppliljor, Eremurus ’Joanna’, och barrträd i silver och blått, som de molnklippta blå miniatyrtallarna, Pinus sylvestris ’Watereri’. De löser upp linjerna och höjer blicken mot fonden – och stugan i gläntan, antydd av en trästruktur, svart, inte faluröd, och omsluten av futuristiskt glas. En paviljong för stadsskor, inte grova kängor. Här blir graniten slätslipad, från ute till inne, berghäll till golv, via ett par steg över en högst civiliserad träspång. Färgskalan domineras av harmoniskt grönt (som i en arkitektonisk, linjalrät Avenboksvägg), med mycket vitt (ibland havsnära som Strandkål, Crambe maritima) och blått (med känsla av skogsmark som Viola ’Belmont Blue’).
En högst personlig kompilation med oerhörd fingertoppskänsla. Kanske är det en smaksak, men Nordfjells gröna spa utstrålar för mig också en viss kyla, en viss distans. Det gör den också, ironiskt nog, en smula opersonlig. Därför skulle jag själv kanske inte vilja ha trädgården som helhet utanför mitt sovrumsfönster. Men, att kunna kliva ut i en sådan underskön urban oas från en arbetsplats, eller varför inte ett sjukhus, måste vara en själskur med självaste Moder Natur som terapeut.
Missade du de första delarna av denna miniserie om Chelsea Flower Show, finns de här och här.
(Bilder från BBC)
Congratulations, Ulf Nordfjell, absolutely right and very well deserved! Nordfjell’s contribution is stylish, elegant and contains a well executed balance of modernism and classicism. Nordfjell said before the competition, that he designs ’in the spirit of nature, rather than mimicking it’. And here you find yourself, conceptually, now in the city, now in the woods, now by the sea, playfully interpreted. Being a modernist, the flat rock of granite have been geometrically hewn in blocks (but with preserved, rough surfaces and the hint of a natural slope). They are used as markers – both ”floating” in perpendicular flower beds, and sunken to the bottom of a very urban lake indeed. Flowers and foliage become architectural rugs in between, occasionally pierced by vertical solitaires as, for instance, organically swaying Foxtail Lilies, Eremurus ’Joanna’, fir trees in silver and blue, as the cloud-pruned Pinus sylvestris ’Watereri’. They loosen up the lines and raise your gaze towards the back – and the cottage in the glade, suggested by a wooden structure, black, not traditionally Swedish red, and enclosed by futuristic glass. A pavilion for city shoes, not muddy boots. Here, the granite is smoothly polished, from outdoors to indoors, rock to floor, via a couple of steps over a very civilised wooden footbridge. Colour scheme is dominated by green (as in a architectural Hornbeam wall, cut along a ruler), with a lot of white (sometimes with a smell of the sea, with Sea kale, Crambe maritima) and blue (with a touch of woodland through Viola ”Belmont Blue’).
A highly personal compilation. Perhaps it’s a matter of taste, but Nordfjell’s green spa, in my eyes, also gives off a certain air of cool distance. Which makes it, rather ironically, quite impersonal. Therefore, I wouldn’t want it outside my bedroom window, myself. But, being able to step out into such a lovely, urban oasis from an office, or why not a hospital, has to be a remedy for the soul, with Mother Nature herself as the therapist.
Images from BBC.
Aquilegia – Depressionshämmande?
Förhandstipsen och känslorna har duggat tätt. Vad är det som blir nästa stora trädgårdstrend? Vilka tankar har vibrerat ute i trädgårdstokiga England inför manifestationen Chelsea Flower Show? Jag har lagt örat mot marken så här just innan medaljerna delas ut.
Klippt buxbom inte bara står sig, utan kommer i fler variationer, tätt följd av spaljerad Avenbok som man bygger hela väggar med, om man får tro tidigare guldvinnaren (och i år också domaren) Tom Stuart-Smith. Han ger samtidigt en känga åt sina kolleger när han undrar om det som är hett inte helt enkelt är styrt av vad de stora, europeiska ”träd-stormarknaderna” har att erbjuda, och vad som ser bra ut i en trädgårdsmodell simulerad på datorn. Han fortsätter, ”trädgårdsdesign blir som att leka med lego, med naturalism reducerad till en liten dörrmatta av gräs”. Personligen hoppas han (så där lite lagom engelskt, syrligt) att de senare årens trädgårdsgimmickar försvinner tillsammans med ”tredje klassens skulpturer” (enligt skribenten en gedigen Chelsea-tradition), liksom ”de puttinuttiga vattenarrangemangen och de tindrande, multifärgade miniatyrlamporna, osannolikt inbäddade i kinesiska granitbumlingar.” (och plötsligt tycker man sig ha fått sig en sida ur en billig postorderkatalog beskriven, inte en högoktanig, professionell trädgårdsfest).
Designern Tony Smith, som gör en trädgård för Quilted Velvet i årets show, har en insiktsfull syn på det här med trädgårdar i och utanför Chelsea Flower Show; ”En riktig trädgård kan ses som en symfoni med många tempon och oändliga variationer, medan en show-trädgård är mer som en treminuters poplåt. Det är bra om den snabbt grabbar tag i en, men också att den har ett visst djup, tillochmed är känslosam, och betyder något för varje enskild person.”
The Telegraph’s Val Bourne spekulerar i recessionens inverkan också på trädgårdsdesigners val (och i förlängningen vad som visas på Chelsea Flower Show), och pekar – under rubriken ”Det handlar blott om terapi” – på en ny enkelhet. Enkla blomformer, dämpad färgskala, lågmälda kompositioner. Hans tolkning av de hårt trimmade häckarna och träden är att de är en ”strävan mot beständighet”, och tycker sig tillochmed se att svenske Ulf Nordfjells spaljerade Avenbokshäck erbjuder ”skydd”. Uppiggande är ”luftiga inslag” som t ex olika fintrådiga gräs, Aklejor, och Thalictrums, som alla ” lättar humöret”.
Och finanskrisen har också slagit till än mer direkt mot showen och trädgårdsdesigners – ett flertal sponsorer har backat ur och i år är det bara 13 specialdesignade show-trädgårdar, mot 22 förra året.
ps. Svenskarna ligger i täten – redan för 200 år sedan kände man på sig i Wrams Gunnarstorp att det här med Buxbom och Avenbok var en idé att satsa på för framtiden (de tillhör ju inte de mest snabbväxande, så framförhållning är receptet). Se Slottsträdgårdsmästarens rapport från en svensk klassiker.
Första delen av Chelsea Flower Power Show finns här.
English summary to come shortly.
(English summary at the end of the post)Den andra trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck”, är Capel Manor. Trots sina 30 engelska tunnland ett mer okänt, grönt hörn av London – orsaken, kanske, det tunga fokuset på kungliga Kew. Capel Manor är ännu ett av de tjusiga privata engelska lustgodsen, denna gång från tidigt 1800-tal, men med anor ända från medeltiden. Också överklassen blev sedermera upphunnen av verkligheten, och numera är ägorna öppna för både trädgårdssugen allmänhet – och kommande trädgårdsmästare. Här huserar nämligen ett college för diplomastudier i hortikultur och trädgårdsdesign. Det gör att trädgården har ett spännande – och naturligt lärorikt – upplägg. Istället för att ha en genomgående stil eller tematik, har man avsiktligt delat in trädgården i flera olika, små enheter, ett lapptäcke av rum med helt skilda uttryck – men alla lika utsökt utförda. 
Här finns den historiska tillbakablicken, förstås; den tegelmursomgärdade köksträdgården från 1600-tal (i originalutförande, ska understrykas), den romantiska 1700-talsgläntan med breda perennrabatter, svepande grässtråk, småleende statyer och italiensk labyrint i tuktad järnek. Strax intill ligger den viktorianska promenadträdgården, med sina häckar mot insyn, hårt hållen symmetri, buxbomspartärer och smala gångar för vallning av unga mamseller ute i ”det fria”. 
En läcker variant på den senare formen är en modern men respektfull tolkning; ”The Foliage Garden”, där spännande bladverk får bli tongivande, som Pulmonaria och Rodgersia pinnata bland många andra. Internationellt är det möjligen lite magert med representationen i Capel Manor, fast en japansk klassisk trädgård – med mycket vackert dammarrangemang – går ju inte att undvara. 
Men, här tittar man lika gärna framåt, och väjer inte för det experimentella, även om man inte ska förvänta sig några allt för vågade, kontroversiella avsteg från det salongsfäiga (återvinningsträdgården är rätt avslagen på det där politiskt korrekta sättet, om ni frågar mig). En sensorisk trädgård för människor med funktionshinder faller iallafall definitivt inom ramen för vad som kan kallas sympatiskt nytänkande. Här kan man känna på vatten, stenar och blommor (som t ex Aklejor), om man inte kan se dem, det mesta på ergonomisk höjd i uppbyggda rabatter. Gångarna emellan är förstås tillräckligt breda för en rullstol, eller två. 
Också astmatikern får sin egen trädgård, befriad från gräs, förstås, ogräs, förhoppningsvis. Kanske med en lite väl hård kontur, tyckte jag, med små miniatyrbuskar i något av ett grushav. Men kanske plantorna behöver några år att växa till sig. Sensiblare i samma komposition är inslagen av Clematis ’Broughton Bride’ och de pyttesmå Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.
Andra varianter på både moderna och klassiska trädgårdar finns längs den centrala ”avenyn”. Det är som att skyltfönstershoppa, fast på jakt efter trädgårdsuttryck. Man slinker in i den ena grinden efter den andra, och möter allt från trendigt grafiskt i strama presentationer (med t ex Persicaria bistorta och Phormium tenax) till en kollektiv överdos av masspenséer.
När jag skriver, inser jag att det måste låta som ett på gränsen till hysteriskt mischmasch, men märkligt nog är intrycket, trots spretigheten, alldeles utsökt harmoniskt. Det slår mig att det är färgskalan, inte formen, som är sammanhållen. Genom alla trädgårdsrum i Capel Manor – åtminstone denna majdag – drog ett skimmer av pasteller; toner av blått och lila (som i Allium hollandicum) i samspel med vitt.Som om allt detta inte vore nog, bjuder Capel Manor dessutom på en djungelgympa-trädgård och ett bidrag från vinnaren av Chelsea Flower Show. Jag missade de två sistnämnda. Men det finns anledning att återkomma.
(För den första trädgården i denna miniserie, Scotney Castle, scrolla ner, eller klicka här)
The second garden in my miniature series, ”Three Days, Three Gardens, Three Moods”, is Capel Manor, 30 acres in a corner of London. Once a private estate, it’s now open to the public and gardeners-to-be, being a college for horticultural and garden design studies, set in vast grounds. Thus, the garden has an exciting – and naturally educational – layout. Instead of a predominant style, it displays separate compartments, each with its own design, exquisitely executed.
A glimpse of history is sensed in a walled kitchen garden from the 17th C, a romantic 18th C glade with sweeping lawns, broad perennial beds and smiling statues, along with an Italianised maze. Next door is the Victorian garden, complete with firmly kept symmetry, box parterres and narrow paths for young ladies' walks in the ”open air”.
An attractive take on the latter design, is a modern but respectful interpretation; 'The Foliage Garden', with interesting leaf shapes and patterns, like Pulmonaria and Rodgersia pinnata.
But Capel Manor is also contemporary, and contains experimental garden concepts. Don’t expect anything too radical though (the recycled garden is pretty flat, in that PC way, if you ask me). 'The Sensory Garden', for disabled people, however, can definitely be called a sympathetic new idea. Here, you can touch water, boulders and flowers (like Aquilegia), if you can't see them. And the path between beds are wide enough for a wheel-chair, or two.
Also the asthmatic get their own garden, free from grass, of course, from weeds, hopefully. Perhaps a little too hard landscaped, I thought, with miniature shrubs in something next to a sea of gravel. But the plants may just need a few seasons to grow. More sensitive features in the same composition where Clematis ’Broughton Bride’ and Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.
Other variations on both modern and classic gardens are supplied along the central ”avenue”. It’s like window shopping, but for garden expressions. You pop into one gate after another, finding yourself in everything between trendy graphical compositions (with for instance Persicaria bistorta and Phormium tenax) and a collective overdose of mass pansies.
While writing, I wonder if this sounds like a next to hysterical mishmash. But surprisingly, the impression of the gardens is, albeit the sprawling content, beautifully harmonic. I realise it’s the colour, as opposed to the layout and design, that glues everything together. Through all the garden ”rooms” – at least this day in May – there was a hue of pastels; shades of pale blues and purples (like Allium hollandicum), interplaying with whites.
(English Summary at the end of post)
Inga växter kom till skada vid tillkomsten av detta blogginlägg. Bilden föreställer ett irisblad som böjt sig av egen vilja och när det själv hade lust.Nu börjar det. Den nittonde, tisdag, öppnas dörrarna för allmänheten (åtminstone den allmänhet som betalat cirka 600 kronor för medlemskap i den Kungliga Hortikulturella Societeten, förlåt Föreningen, och sedan ytterligare en femhundring för själva biljetten). På onsdag till lördag kan man till reducerat pris trängas med kleti och pleti.
Antagligen är jag bara avundsjuk.
Jag är oerhört dubbel inför Chelsea Flower Show. En del av mig vill rusa dit på studs och insupa plantor, blommor, idéer, design, trädgårdsprofessionalism. En annan del avskyr tanken på folkmassan. Trädgård, tycker jag, ska frammana njutning, harmoni, skönhetsupplevelse, en rofylld hägring för själen, inte illusionen av en klaustrofobisk morgon i rusningstrafiken på Stockholms tunnelbana.
Framförallt vill jag se trädgårdar! Ta in dem som helheter, känna in formgivartanken, teman, kompositioner, färger – inte få dem serverade som ofrivilliga fragment i mellanrummen mellan nackar och ryggar, shoppingkassar och (ok erkännes, andras) kamerautrustningar – allt ackompanjerat av en högljudd kommers.
En tredje del (ni hör hur kluven jag är), har ytterst blandade känslor inför det här med att smacka upp en trädgård på några dagar, för att ”visa upp” den ytterligare några få. Jodå, jag vet att de så kallade ”show”-trädgårdarna minsann inte tar en eftermiddag att komponera och förbereda, de sysselsätter designerna under två år innan premiär. Ändå är det i jorden, på plats, som en trädgård får sin själ, långsamt framvuxen under flera säsonger, i väder, i vind. Ompysslad, älskad.
Inför Chelsea hålls plantors naturliga blomning tillbaka för att spricka ut flera månader senare, lagom till pressvisningen (ibland trilskas de ändå – jag såg just en bild på en utställare som med hjälp av två hårfönar från varsitt håll försökte stressa sina allt för sena liljeknoppar att slå ut). Eller ta alla märkliga manipulationer med trädgårdsrekvisita, som tidigare guldvinnaren Tom Stuart-Smith, tillika en av årets domare, berättar om i söndagens Guardian. Hans show-trädgård innehöll stålväggar som artificiellt hade gjorts rostiga (!). När några ungdomar, en vecka innan show, oförhappandes hade hittat dem där de var magasinerade och använt dem som skateboard-ramper – och därmed förstört en ”underbar, pulvrig patina av rost” , fick man ”slipa ned allt”, ytbehandla, och ”innerligt hoppas att det skulle rosta igen, i tid”. Och han säger det som om det vore alldeles normalt. Eller då rådjur, i samma projekt, åt upp valda delar av en perfekt Avenbokhäck, ”skuren som med laser” , och ifyllnadsplantor snabbt flögs in från Tyskland. Ibland undrar man varför man inte bara kan använda plastblommor och modeller istället, designen skulle man ju se ändå. Det är inte mycket som är naturligt hursomhelst.
Men, ändå, kunde jag klättra över inhängnaden efter stägningsdags, ett par timmar innan solnedgången, skulle jag antagligen strosa runt med ett fånigt flin och bara njuta…
På tisdag: några heta Chelsea Flower Show förhandstips och lite spridda röster om evenemang och design – men innan dess, på måndag, tar jag er till en annan spännande Londonträdgård, som till skillnad från de i Chelsea fått en hel del tid på sig att mogna.
(No plants were harmed during the making of this blog post. The image shows an Iris leaf which has bent because it wanted to bend, and at the time it fancied to do so).
Now it all begins. On the 19th, Tuesday, the doors are opened. I am incredibly ambiguous about Chelsea Flower Show. Part of me would like to rush there and breathe in plants, flowers, ideas, design, garden professionalism. Another part loathes the thought of the dense crowds. Gardens, I believe, should evoke pleasure, harmony, moments of beauty, a restful mirage for the soul, not the illusion of a claustrophobic moment in a tube carriage at rush hour.
Most of all, I want to see gardens! Take them in as complexities, themes, compositions, colours – not have them served as unintentional fragments in the gaps between necks, backs, shopping bags and (others’) camera equipments. A third part (you now know just how split I am), has deeply mixed feelings about all this of knocking up a garden in a couple of days, to ”show” it for another few. Oh yes, I do know it takes more than a coffee break to design a Chelsea show garden, about two years, I hear. Still, it’s in the earth, at the location, that a garden finds its soul, slowly grown through several seasons, in weather, in wind. Pampered, loved.
For Chelsea, the plants’ natural bloom is held several months for the flowers to open in time for the press opening (sometimes they’re obstinate anyway – I just saw a picture of a woman who, with the help of no less than two hairdryers, tried to stress her delayed Lily buds to open). Or, take all the weird manipulations of garden props. Former Gold medal winner, and one of the judges this year, Tom Stuart-Smith, tells the story in today’s Guardian, how his show garden had contained walls of ”pre-rusted”(!) steel, but which were ruined by some youngster, having found them and used them as BMX ramps. ”With one week to go until the opening, we had to sandblast every inch back to the bare metal and pray it would rust again in time”. And he says that as if it’s absolutely normal. Or, when fallow deer, during the same project, munched away sections of a hornbeam hedge, ”neat as a laser”, new sections were flown in from Germany. You’d be forgiven wondering why they don’t use plastic plants and models instead, the design idea should be clear anyway. Not much is natural anyway.
Still, if I could jump the fence after closing hour, and meander during that magic time just before sunset, all on my own, I’d probably would just totally enjoy myself, and with a silly grin on my face, too.
This is the Azalea of our own garden. A modest miniature, compared to the ones in Scotney Castle Garden (see previous post), but I like it.
Vår trädgårds Azalea. En blygsam miniatyr, jämfört med giganterna i trädgården i Scotney Castle, men jag gillar den.
Lite azaleakuriosa bjuder jag också på så här på fredagen:
• Namnet ”Azalea” kommer från grekiska och betyder "torr". Vilket är lite motsägande, när Azalea i Nordamerika också kallas Träskkaprifol.
• Azalean finns i över 10.000 (!) olika sorter (då är jag förlåten för att ha gått bet på att försöka lista ut vilka jag fotograferat…).
• Ghent-hybriderna (som man kan se i nämnda Scotney Castle Gardens, och som är urmödrarna till de flesta europeiska azaleor forever after) korsades på 1820-talet fram av en belgisk bagare (varför inte, så där mellan jäsningarna), och som, sägs det, ”möjligen använde hettan från sina ugnar” för att manipulera med blomningstiderna!
• I Korea görs en traditionell, alkoholhaltig dryck av Azaleablommor, kallad Tugyonju – bokstavligt tolkat ”Azaleavin”. Men, vill man inte bli alldeles borttappad, verkar det klokast att avstå från inmundigande av azaleor, giftiga som de är.
• I kinesisk kultur är Azalean omtalad som ”tänka på hemtrakterna-buske” (xiangsi shu). Vilket genast får mig att tänka på vilken svensk ”tänka på hemtrakterna-buske” man kan tänka sig? För undertecknad är det definitivt syrén som tankarna vid ett flertal tillfällen irrat sig tillbaka till…
Fler ordlösa onsdagar här.
(English summary at the end of the post)
Först ut, en trädgård för romantikern, men inte för det klena hjärtat.
Den enorma trädgården vid Scotney Castle i Kent omgärdar egentligen två slott, ett från 1800-tal och en delvis förfallen 1300-talssdröm – den senare med vallgrav, sagoskimmer och riddarromantik inskrubbad i stenväggarna. Även den mest hårdhudade modernist torde få något vått i ögonvrån.
Trädgården, vida känd för sitt spektakulära vårsceneri – och med rykte att vara en av de mest romantiska trädgårdarna i hela England – anlades tidigt 1800-tal, just när Rhododendron och Azaleor kommit via Belgien från Amerika och blivit högsta trädgårdsmode.
På lite avstånd, till exempel från den strategiskt placerade terrassen, är allt superbt måleri – en kullrig palett av mättade klickar i mörkgrönt och brunröda Acer palmatum ’Bloodgood’, punkterat av färgexplosioner i chockrosa, carmosinrött, eldiga orange och gula. Magnifikt komponerat.
På närmare håll är de maffiga blomhuvudena konstverk var och en för sig.
Men färgprakten i Azaleorna blir emellanåt nästan för intensiv. Det blir en del häftiga överraskningar i trädgårdsgångarnas krökar. Hela träd i självlysande cerise. Och dödsföraktande kombinerade med, till exempel, skriande brandgul.
Det blir lite skönt att finna en stig som leder ned till det gamla stenbrottet, där färgskalan blir mer tempererad; 
backar med klockhyacinter i blått, mycket ormbunkar, och marktäckande, vitblommande ”vild vitlök” som den heter här, Wild Garlic, men som jag just lärt mig är Ramslök på svenska.
Väl värt ett besök, också på sommaren då trädgården lär vara draperad i blåregn och rosor, samt hösten, då man utlovar sprakande höstfärger! En dagsutflykt från London. Fiket dock ingen höjdare, medtagen picknick rekommenderas.
The first garden, is something for the romantic, but not faint-hearted. The lush grounds of Scotney Castle in Kent, were designed in the early 19th century, just as Rhododendrons and Azaleas had arrived via Belgium from America, and become the garden flavour of the time. At a distance, from the strategically positioned terrace, for instance, it’s a painting – an undulated palette of dark greens and the maroon of Acer palmatum ’Bloodgood’, all punctured by loud splashes of sharp pinks, carmosines, fiery oranges and yellows. At close range, the Rhododendron flowers are pieces of art in their own right. But, the display of colours of the Azaleas sometimes becomes too intensive. Meandering the paths includes some visual challenges. Whole trees of electric cerise – intrepidly combined with flaming orange. It’s a calming treat to find myself on a path leading down to the old quarry, where the colour temperature drops; skies of Bluebells, carpets of Wild Garlic, and lots of unfurling ferns.
.jpg)
(English summary at the end of the post)
Jag har tidigare nämnt grannens Clematis, som elegant väller över vår gemensamma trädgårdsmur. På den här sidan har vi haft glädjen av att kunna njuta av den bättre hälften, ett lagom, tillbakahållet dinglande av rosa. I år har den fått spatt och bestämt sig för att sträcka ut hela sju av de nio totalmetrarna över till vår trädgård. Det kräver något att haka sina tentakler i. Följaktligen har vi nu en prydnadsapel med rosa blommor, ett körsbärsträd med rosa blommor (vars egna, vita blommat ut), och en hortikulturell sensation – en järnek med rosa blommor. Nu är Clematisen oförskräckt på väg mot ytterligare en grannes taknock. Resten av världen är bara en stängel bortom…
ps. Jag har försökt klura ut vilken typ av Clematis detta är. Jag har kommit fram till den okvalificerade gissningen att det är en Montana ’Rubens’ (vilket glädjer mig, då den därmed i princip delar namn med en ytterst sympatisk trädgårdsbloggare vi känner). Jag tar väldigt gärna emot protester och nya förslag på art om jag är ute och cyklar!
We’ve had the pleasure of enjoying the better half of the neighbour’s Clematis, gushing over our shared brick wall. This year, it has decided to stretch seven (of a total of nine) metres over to us. That requires some climbing support. Thus, we now have a pink-flowered crab apple, a pink-flowered Cherry (whose own white blooms have faded), and most of all, the horticultural sensation, a pink-flowered Holly! When we last looked, the Clematis was on it’s way towards yet another neighbour’s roof top. The rest of the world is merely a stem away…
.jpg)
Posts
