skip to main |
skip to sidebar
(English summary at the end of the post)
Det här med ogräs är jag lite dubbel inför. Vissa flirtar med mig och jag vacklar vid min skovel. Jag har en rosablommande plåga, bladen är fina och den växer liksom i en generös korgform med kraftigt röda stjälkar. Men bort måste den, den invaderar mig! Fast, tittar jag på miniatyrblommorna (bara knappt en centimeter i diameter) tycker jag de är rätt fina… Ja, vad gör man, på bild håller de sig i alla fall i skinnet.
Så hittade jag ett ensamt stånd med blå små blommor i gräset som M inte hade klippt (gräset, alltså, inte sedan förra året). När jag nämnde att vi började närma oss en English lawn av modell knähög fick han fart på det brittiska samvetet. Ännu ett tjusigt ogräs, tänkte jag (om de blå). Kröp närmare och blev fascinerad över hur det också växte enstaka små rosa systerblommor bland alla blå bröder, och att ögat var omväxlande i gult och vitt – allt på samma stjälk. Då tyckte jag mig känna igen den och undrade… Kunde det vara? Jag frösådde Förgätmigej första året och tvååriga som de är fick jag förstås inga blommor första året. Andra året fick jag inga blad heller, och minnet av blomman bleknade snabbt. Men här är den nu, oförklarligt, pockande på min uppmärksamhet: ”Förgät mig ej!”. Det hade jag ju. Nu fick den snabbt räddas undan den annalkande gräsklipparen… I am ambigious about weeds. Some flirt with me, and I falter at my shovel. I have a pink pain, the leaves handsome, and stems in bright red. But it has to go, it’s invading the garden! But, if I look closely at the miniature flowers (barely a centimetre across), I find them rather pretty.
There was also a lonely stand of small blue flowers in the grass, which M hadn’t mowed (the grass that is, not since last year). When I mentioned that we were rapidly going towards an English Lawn, knee high version, his British conscience kick-started. Another fancy weed, I thought (about the blue). Closer, I discovered there were pink sisters, and both yellow and white eyes – all on the very same stem. Then I thought I recognised them. Was it possible? I grew some Forget-me-nots from seed the first year, being bi-annual, I didn’t see any flowers the first year The second year saw no leaves either, and I forgot the plant entirely. Now, it shows up, mysteriously, demanding my attention. ”Forget me not!”. I had. I quickly saved it from the approaching lawn mower…
Det är något ljuvligt delikat över Löjtnantshjärtan, eller Dicentra Spectabilis Alba. Ja, de vita mer än de chockrosa, tycker jag. ”Bleeding Heart” heter den också på engelska – och visst har det trillat en tår, vem sa att en officer inte har känslor? Det andra namnet i folkmun på engelska är ”Dutchman’s trousers”. Inget ont om Nederländska benkläder, men jag tappar raskt hela romantiken. Har försökt leta bakgrunden till namnet, men källorna (läs internet) är lite luddiga på den (byx)fronten, men tydligen påminner formen om de bylsiga brallor holländarna en gång lär ha burit. För den sportige kan kanske ytterligare ett namn, ”Venus’s car”, passa bättre. Själv går jag ut med näsduken.
The delicate Dicentra Spectabilis Alba. The white lovlier than the sharp pink, if you ask me. A shed tear – who said an officer hasn’t got feelings? Another common name, 'Dutchman’s Trousers', makes me lose that romantic feeling. The origin seems to be a bit blurred, but apparently, the shape of the flowers resembles the odd ancient Dutch clothes...
Ståndaktiga engelska ungherrar, smått kaxiga uppstickare (med sinne för att rada upp sig snyggt för fotografen). Dessa ska bli klockhyacinter (tack Anja för korrigeringen!) om några veckor, kanske tillochmed redan nästa. Det är lustigt, det är först i år, när jag på alla fyra försöker föreviga knopparna, som jag upptäcker att vår stora klump av klockhyacinter (som jag sett som en enda enhet när de är utslagna) helt tydligt består av två olika sorter. Jag finner råd på Londons trädgårdsmuseums hemsida. Det verkar som vi har dels den inhemska, engelska klockhyacinten, Hyacinthoides non-scripta (långsmala konppar), dels den numera fullt acklimatiserade (både i trädgårdar, dikesrenar och skogsområden) hybriden Hyacinthoides x massartiana (kortare, rundare knoppar). Vem hade trott det, att knoppar kan säga mer än utslagna blommor?
Allting annat bleknar. Hela våren håller andan. De andra buskarna, perennerna och tillochmed de annars självsäkra träden tar som ett steg tillbaka, suckar, frasar, trängs i kulisserna. Stilla er, nu kommer körsbärsträdet.
Hela scenen är hennes, och solen vet, lägger konturer av renaste silver i volangerna. Vi i publiken nyper oss i armen, andäktigt tysta inför en våraria som fullkomligt rensar våra sinnen. Fanns någonsin vintermörkret?
Solisten är Prunus avium ´Plena´ (tackar allra ödmjukast Slottsträdgårdsmästaren för artbestämningen). Jag gissar att hon är äldst i trädgården, så med ålderns rätt brer hon ut sig under några veckor. Med besked. Så där sex meter åt sidorna, och grenarna så tunga av blomsterklasar att de släpar i marken.
En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.
Jag älskar ägg. Förutom att jag på fullt allvar menar att en frukost utan ett ägg, intaget löskokt, skedvis, inte riktigt är en ordentlig frukost, samlar jag dessutom på dem. Här är en brokig blandning: längst till vänster ett afrikanskt, ristat stenägg; det stora, flammiga är egenproducerat (nej, inte värpt (!), men väl handgjort) i keramik; det vita, så likt ett klassiskt hönsägg, är faktiskt av gummi – och kan studsas som en boll! Det blommiga är ett asiatiskt, målat lackägg; och det vit- och gråspräckliga är från stranden nere vid Engelska kanalen – en sten skulpterad till ett ägg av det eviga tidvattnet.
Vad har nu denna bild att göra med Blooming Friday? Jo, de gula blombladen kommer från vår Forsythia, som senaste veckan stått som en fyrbåk i trädgården och vrålat "Nu är det vår!". Jag stämmer in, och tillägger "Glad Påsk!" till er alla.
Trasslig kalufs, var svaret på söndagens gåta! Buddlejan ska jag komma till. Men låt mig börja i andra änden. Hur det var i Alberts barndom förtäljer inte historien, dessvärre. Kanske grinade han som jag när I försökte dra en kam genom mitt hår, och varje hårtvätt resulterade i ett allt mer intrikat nystan. En dag, så där en gång om året, fick hon nog, och släpade mig till frisörskan. Släpade är ordet – jag kved, jag grät, jag stretade emot, eftersom jag visste vad som väntade. Det hade nog varit gott och väl om inte I också tänkte att man allt får betala samma summa oavsett hur lite eller mycket som klipps, så det var ”lika bra att ta ordentligt, när vi nu är här”…
Varje mars ber jag Buddlejan om ursäkt när jag snaggar den. Lämnar bara två, tre bladpar per per utstickare, ingenting längre. Marken fylls av långa, snöpta, snöpliga grenar. Själva busken ser för bedrövlig ut – stubbad, naken och generad. Men I hade ju förstås rätt. ”Det växer snabbt ut igen!” (Vilket föranleder mig att tillägga: chansa inte på att låta bli att beskära, eller att göra en liten artig toppklippning – buddlejan drar iväg med samma 1-1,5 meter nyskott oavsett om den har blivit beskuren eller inte! Ett obeskuret exemplar riskerar därför att knäcka sig själv och stå som ett trasigt paraply i rabatten).
Vad är likheten mellan Albert Einstein, Camellia (alltså undertecknad, inte plantan) som 6-åring, och en buddleja?Jag ska säga direkt, att geniknölar är det inte (det hade varit nåt!), men jag välkomnar er att gnugga era och lämna förslag! Svaret (och era gissningar – jag håller dem inne till dess) kommer på onsdag, efter några dagars kultur i London (utan dator). Väl mött då!
En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).
Posts
