Kaskad i rött

Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Väl tidigt aprilskämt

Nog kan julstöket, julhandelsmanin och den allmänna högtidsfrossan ställa tillvaron på huvudet. Och nog gillar jag när designers tänjer på det invanda, vrider på det traditionella och får mig att uppleva något på nytt från en annan synvinkel. Men när Londonvaruhuset John Lewis (som tidigare varit bra på att kombinera elegans, kvalitet och praktikalitet) på fullt allvar (eller?) annonserar ut en uppochnedvänd julgran, måste jag dubbelkolla i almanackan att vi verkligen befinner oss i december. Det gör vi.

God jul till er alla, men håll er på fötterna, snälla!

(bilden är från John Lewis)

På rätt plats, så...

Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…

Julen är i knopp...

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Tillbakablick 2: Trädgårdsarkeologi

Nuförtiden bor jag ju mitt i ett geografiskt närområde där Romarna en gång trampade runt – eller marscherade rakt fram, är kanske rättare (i Normandie tvärs över kanalen härifrån kan man tillochmed – på en före detta romersk väg – köra absolut spikrakt i 45 minuter, och då ändå i god fart). Här omkring mig i landskapen finns också några efterlämnade spår, ett par romerska villor, till exempel, en gång byggda av kräsna centurioner. Därför blev man ju lite till sig när man grävde bort en bit av gräsmattan för att anlägga en ny rabatt och fick grundkänning redan efter en fot (de räknar så här, det metriska systemet infördes visserligen på sjuttiotalet, men användningen sprids ”inch by inch”, som någon sa). Jag krafsade runt med trädgårdshandskarna och kunde ana något osedvanligt plant, med skiftningar i gult. En golvmosaik!, hoppades den giriga arkeologen i mig. Efter ytterligare ansträngningar kunde förnuftet revidera fyndet till en ovanligt platt kalkstenshäll (den övervägande berggrunden i trakten). Men kul hade det ju varit….

Mer omfattande utgrävningar, och kanske mer belönande, trots allt, gjorde jag däremot redan den första sommaren då jag tyckte mig se fragment av något klinkerliknande, fläckvis, i utkanten av gräset. På en eftermiddag hade jag grävt fram en hel trädgårdsgång (!) som alltså varit nästan totalt övervuxen. Som lagd med linjal går den, från kökstrappan ner till bortre änden av trädgården.

Så nu har vi vår egen Via Appia, dessvärre i oinspirerande betongplattor. Kompositoriskt något slags korridor mitt i trädgården, som klyver den i två delar. En autostrada till soptunnorna, praktiskt men andefattigt. Det tog mig många vändor i huvudet innan jag kom på hur jag skulle kunna göra för att få trädgårdshalvorna att höra ihop och mjuka upp linjerna. Jag återkommer till den tankeprocessen…

Tillbakablick 1: Örtaunder

Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.

Ordlös Onsdag

Bekännelse 3: En drömmare

Jag är en ostrukturerad perfektionist. Jag går och klämmer och ruvar på hur jag ska få till det. Visionerna ryttlar över trädgården – högtflygande, men till synes stillastående. Under tiden ompositionerar sig snårvindans trupper, maskrosorna går i boll – igen. Påbörjade projekt omvandlas till oavslutade projekt – avbrutna ansatser i rabatternas utkanter, i sin tur sakta återtagna av gräsmattan. Plantorna, de fantastiska plantorna, som jag inhandlade under tung påverkan av mättade fyrfärgsbilder, slokar i sina plastbyttor. Istället försjunker jag i ytterligare en inspirerande trädgårdsbok, pillar på Planen i datorn, besöker ännu en perfekt trädgård med inträdesavgift. Förförd, drömmande.

Trädgård 2.0

Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli stannande mitt i luften.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Jag trodde inledningsvis att en trädgårdsmästares viktigaste egenskap var kunskap om plantor, och möjligen, en viss okänslighet för regn. Nu vet jag att det är tålamod. Ingen brådska, ge sig till tåls, låta tiden gå och se fram emot förverkligandet. Det var förstås en trädgårdsmästare som uppfann ordet ”förväntan” och det är därmed ingen tillfällighet att större delen av ordet består av just ”väntan”.

Det finns dessutom en obarmhärtighet, och samtidigt (förstås), en skönhet, i trädgårdens saktmodiga framåtrörelse. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden. Det är jag, som får lugna det ivriga sinnet, stilla den hetlevrade förhoppningen.

Jag tänkte förändra den här trädgården. Kanske tänker den här trädgården förändra mig.

Blomman på bilden, en Schizostylis ’Pink Princess’, planterade jag för två och ett halvt år sedan som inte mycket mer än en stickling. Det gräslika bladverket växte visserligen rätt snabbt till en rufsig tuva, och så förblev den, i två och ett halvt år. Inte särskilt imponerande, eller dekorativ och jag hade långt gågna tankar på att lägga den på komposten. I mitten av oktober i år, gick den helt oväntat i knopp, trotsade köldknäppar, och öppnade sig. De skiraste blomblad skälver i de ettrigaste höstvindar. Den blommar än, nu med två stänglar till, och det är december. En lektion i vad väntan kan åstadkomma.

Ordlös Onsdag

Kräver några ord, trots allt: "Vem är du?" frågar Akson. Jag hade tänkt ha en fiskmås på en taknock mitt emot trädgården denna OO, men den skulle ge ett svar på frågan som skulle kännas totalfel. Därför får det bli den här, tagen för många år sedan på Kungshatt i Mälaren. Men den speglar på flera sätt mig. Fler ordlös onsdag hos Nejma.

Bakom framsidan 3: Än jag själv, då?

Efter att ha funderat över svenska trädgårdsframsidor, och rapporterat om ”front gardens” i England, undrar ni kanske vad jag själv är för framsideskaraktär? Huset som jag bor i har ingen framsidesträdgård alls, står direkt på trottoaren, fasaden två gamla georgianska butiker. Men via en sidogränd når man baksidan med trädgårdsentrén, och skulle någon göra en tolkning av våra personligheter utifrån den, skulle det nog bli ”ett par oengagerade slarvar”.

Grannen presenterar en långsida valvbågar i tegel, upphöjd rabatt med skulpterade stenklot i hörnen, och en lättklädd marmornymf strategiskt placerad. Vårt design statement utgörs av ett lågt, slitet, algbeväxt trästaket (se bildens nederkant!), med en skev grind som står och slår när vinden ligger på. Utanför detta, en strimma gräs och välrotat ogräs. Det här är ett lysande exempel på hur man tvångsärver tidigare husägares mentalitet och ambition (det gäller resten av trädgård och hus också, dessvärre) – sedan kan jag stå där med min egen vision och en tämligen lång näsa. Jag räknar med att det tar år att sätta vår egen prägel här. Det är full insyn in i trädgården. Hur mycket jag än älskar att gå runt och kika på andras trädgårdar (och uppskattar deras öppna generositet) är jag själv en av de som vill gömma mig. Jag vill ha min oas allldeles för mig själv, eller annars bara tillsammans med mina nära – inte halva allmänheten. Allra helst skulle jag vilja ha en sten- eller tegelmur (en hög en). Det är något jag lärt mig älska här i England. Men då ska den ha ålderns patina och kaskader av vackra klängväxter vällandes över krönet. Sedan får där gärna vara en vacker grind, kanske i järn, som bjuder en liten första inblick, en lovande antydan av vad som finns att upptäcka innanför.

Mer realistiskt, här, är nog ett plank. Jag har redan murgröna som jag förökat i krukor, och som jag tänker mig en gång ska täcka plankets utsida. Strimman av gräs, brännässlor, maskrosor, snårvinda och tjuvskott av lönn, vill jag ersätta med vintergröna Vinca major. De lär klara norrläget och dessutom blomma från maj till augusti. Ett band intensivt blekblå. Grinden tänker jag mig flankerad, på utsidan, av två året-runt-gröna – och det bästa av allt – vinterblommande Sarcococca humilis. Det finns värre saker att stryka smalbenen mot en mörk december än doftande, vita klockstänglar.