God Jul! / Merry Xmas!

(English summary in the end)

Med en entusiasm ovanlig hos de som kallar sig motsträviga ska nu undertecknad försöka trotsa det engelska snökaos som senaste dagarna har hållit landet i vad som närmast kan liknas undantagstillstånd – för att resa bort och fira jul. The conditions är allvarliga, förstår ni där i Sverige. Här har flera centimeter snö drasat ned, oh dear, och ligger kvar! (ja, som pudersocker på semlor, ungefär, men redan semlor är exotiska i den här delen av världen). På grund av vädret stänger de flesta engelska skolor, bussar går inte, tåg går inte utan enorma förseningar (ni kanske hörde om de 2000 passagerare som fastnade i 16 timmar i tunneln under kanalen, ja, det är inte mycket bättre på fast mark heller, that I can guarantee). Inte nog med att det varnas å det allra seriously att försöka köra bil på vägarna, i BBCs News direktsändning står den utsände reportern, oklanderligt klädd i tunn middagskavaj och slips (we can't let the standards slip), och väser fram mellan blåa läppar, "Don't go out unless necessary!".

Tanken var att vi skulle åka till Östersund (en stad som fungerar alldeles utmärkt också under en halv meter snö). Vi får se om vi fastnar på vägen (det lär i så fall definitivt bli på den här sidan Nordsjön).

Till alla bloggarvänner och läsare: En riktigt härlig, och God (VIT!) Jul!

With enthusiasm unusual for those who call themselves reluctant, I will try to defy the English snow chaos, which for the last few days has held the country in something close to a state of emergency, and travel to celebrate xmas up north. Luckily, where we're going, life runs smoothly even under half a metre of snow (we're talking north of Sweden here, they've been practising dealing with that white stuff for a couple of years now). Unless we get stranded on the way, probably on this side of the North Sea.

Anyway, to all blog friends and readers: A Happy (and WHITE!) Christmas to you all!

Färger i det grå / Colours among the greys

(English summary at the end of post)

Det är inget fel på era datorer, det är helt enkelt ingen bild på detta inlägg. Bilden är i texten…om det nu inte bara är något jag säger för att ursäkta att jag inte hade någon kamera vid tillfället.

Allt är grått.

Är det?

Jag satt på en flygbuss i Sverige för några dagar sedan, tittade på det trista gråvädret utanför fönstren. Sedan sänkte jag blicken från det kompakta, regntunga molntäcket. Det första som slog mig var det varmgula gräset; låg som ett kraftfullt stråk av senap över fälten. Som gräs visset, som kulör oväntat levande. Inte ens den grå graniten var grå. Den var melerad än i ljusockra, än i rosarött, ibland med stora sjok i klart, pockande skärt. Här och där ett överkast av saftig mossa, i regnet ilande klargrön, i sin tur kontrasterad i både färg och struktur med partier av krulliga lavar i elegant burgundyröd. Och så granarna, är det någon annan gång på året grangrön är underskön? En djupgrön, en barytongrön, en ända in i märgen-mörkgrön. Granskog är som målade fonder som omsluter landskapet, ger perspektiv och spänning i djupled. Har man tur är det inte bara ett standardgråväder utan, som vid min resa, ett så inbota tungmurr att granväggarna blir poetiskt skiktade, tonade av svepande dimbankar, som i japanska tuschlaveringar. Sedan smågranarna, de nyutsprungna, skrek och spretade i undervegetationen i ungdomligt kaxig limegrön. Vätan hade gjort alla färgerna intensivare, mättade till bristningsgränsen. Men jag får inte glömma pennstrecken, det grafiska inslaget – björkklungorna med sina svartvita utrop på vertikalen, med grenverk som smalnar av i en suddig skiss av rufsiga vinröda ruskor. Vilket underbart väder! En ren konstupplevelse, och jag tänkte, det är storstaden, förortsbetongen, asfaltsdjungeln, som är smärtsamt ful i höstliga gråväder, inte naturen. Med en naturskön utsikt till vardags tror jag mina höstdepressioner snart skulle vara botade.

There’s nothing wrong with your computers, there isn’t any image with this post. The image is in the text…unless that’s just a bad excuse for me not having a camera at the time.

Everything is grey.

Is it?

I was travelling by coach the other day, in Sweden. I was looking at the grey weather outside. I lowered my gaze from the comapct, heavily overcast sky. The first thing that caught my eye was the warm yellow of the grass; like a brush stroke of mustard across the fields. As a grass, withered, as a colour, surprisingly vivid. Not even the grey granite was grey. It was mottled with light ochre, with pinkish red. Here and there, a spread of moss, bright green, and contrasted both in texture and hue with curly lichen in an elegant burgundy red. And then the spruces, is there any other time of the year when spruce green is so deep? A baritone green. The spruce woods are like painted backgrounds, framing the landscape, giving it perspective and depth. If you’re lucky, it’s not a standard grey weather, but a serious one, making the walls of spruces layered with fog, like in a Japanese ink wash drawing. The young spruces were shouting in the subvegetation, cocky and lime green. The wetness had made all the colours deepen, but I mustn’t forget the graphic feature – the groups of birch trees with their black and white verticals, the branches becoming a fuzzy sketch of maroon. What a wonderful weather! I found myself thinking, it’s the city, the surburban concrete, which is dead ugly in grey weather, not nature. With this view everyday, I think my autumn blues would be cured quickly.

Blooming Friday: Det brinner!/Colours on fire!

(English summary at the end of the post)

Hade jag gjort valet själv, så hade det blivit något svalt blått eller vitt igen, jag ”gillar inte gult och orange” (har ni ju hört förut), de färgerna raderar jag redan i första ansatsen. Jag skulle stå där med något i ton i ton med höstens grå, blågrå, vit… Välmatchat men inte särskilt upplyftande. Därför är det skönt när ens vänner, så här mitt i höstrusket, faktiskt struntar i vad jag tycker (eller ens tänker på det) och blommograferar mig en sprakande ansamling blommor i mäkta orange, skriande brandgul, illigaste varmgult, punkigt kallgult, mörkorange, cerise och mättat rött. Det var som att få en bukett solsken.

Had I chosen myself, it would have been something cool blue or white again, I ”don’t like yellow and orange” (said that before, haven’t I), I erase those colours already during the first impulse. I would have been left with something to match the autumn greys, bluish greys, whites…. Well designed, perhaps, but not particularily uplifting. That’s why it’s so comforting with friends who, in the rainy horror, don’t care what I think (or don’t even think about it), and send me a sparkling ensemble of flowers in powerful orange, flame-coloured, strong, warm yellow, punky cool yellow, dark orange, cerise and satiated reds. It was like receiving a bouquet of sunshine.

Sommarminne med historiska toner

Toppklocka, Campanula glomerata och Pestskråp, Petasites hybridus

(sorry, no English summary on this one)

I Krysmyntagården strax norr om Visby (för del 1 av detta sommarminne, scrolla nedåt) trängs örter för alla möjliga, och ska det visa sig, omöjliga, användningar. Krydd- och brännvinsörter förstås, och mängder av läkeörter. Som de ”cancer- och bakterihämmande” (rosenskönan är ett exempel på att di läkekunniga också i modern tid sneglar mot växtriket, ur växten kläms göttigheter som blir ett medel mot leukemi på 2000-talet), lämpligt grönt för luftrör och lungor (så fick jag äntligen veta varför det heter lungört), hjärtstärkande, laxerande och kräkframkallande rötter, frön och örter (Styvmorsviol, ska ha en ”äckelframkallande verkan som medför kräkningar”. Stackars styvmödrar, vad är det de gjort?), för att bara nämna några. Visste ni förresten att Johannesört har kliniskt bevisad antidepressiv verkan? Sedan kan man sniffa på gotländska folkviseblomster, och öns kyrkagångsörter. Här finns bibliska växter, som visar sig vara en samling bekantingar (varav några exoter som vi ser som riktigt ursvenska, som dill. Den härstammar från Indien och Persien, där ser man). Traditionellt har man förstås hittat tvättmedel i växtriket. Såpört är historisk tvål, roten löddrar i vatten!

Krysmyntagårdens innehållsrika häfte (som ingår i örtagårdens inträdesavgift) bjuder delvis makaber läsning. Under rubriken ” häxörter” serveras t ex ett recept på riktig ”häxsalva”. Här beskrivs hur denna smörjelse bereddes med ”fettet från döda spädbarn eller hängda människor” ihoprört med en örtblandning inkluderande örten besksöta… Dock ges tipset några sidor framåt att det kan vara klokt att plocka en rejäl kvist silvermalört. Den ska man nämligen lägga ”över det nyfödda barnets vagga” till skydd mot häxors onda påfund.

Alruna är livsfarligt att dra upp ur jorden, får vi sedan veta. Bättre locka en hund (svart ska den vara också) med ett stycke kött upp på galgbacken att dra upp örten mitt i natten. Cikorians rot ska man däremot själv gräva upp med ett guldmynt, inte en minut över midnatt den 25 juli. Om man nu vill bli framgångsrik i kärlek och strid. Det vill man ju.

Från födelse till död, vid krämpor och sjukdom, hunger, tro, förhoppning, rädsla och vidskepelse. Ett verkligt örtaliv innan Svegros plastkrukor...

ps. jo, också Krysmyntagården har souvenirbutik. Men det som säljs är bl a egna, torkade örter på burk – i ett imponerande urval. Här finns också en kollektion fina köksattiraljer och mer burkat, ätbart. Men inget som ger sur eftersmak.

Sommarminne med doft av örter

(sorry, no English summary on this one)

Först mitt i ett novemberregn inser man att det är nu som man som mest behöver semester. Först efter en rejäl rotväta begriper man att det är då ens soltörst är som störst. Så dags, när semesterdagarna redan är uttagna och reskassan tömd. Det är i det läget man uppskattar den mänskliga överlevnadsinstinkten, förmågan att trotsa säsongens sankmarker och ta ett kliv tillbaka till fast mark. Till sommaren.

Själv gjorde jag ju Gotland osäkert i juni. Här ett skönt grönt minne.

Efter att i hastigt mod rymt från krämarklorna i anslutning till ett berömt, men tämligen tomt ekande hål i berggrunden strax norr om Visby, var vi lite oroliga när vi svängde in på Krysmyntagårdens parkering. Skulle souvenirbutiken också här vara mer omfattande (och genant nog mer givande) än själva attraktionen? Men, lyckligtvis fann vi oss snart förnöjt tillbakalutade under ett vindpinat parasoll, charmade av fårfiol, gubbröra och gotländsk saffranspannkaka med salmbärsylt. Bara det. Kanske ska man kulturmärka denna plats, unik i Sverige (?) i sin brist på panini, latte och stereoida amerikanska muffins.

När man stirrat sig trött på den kil av Östersjön som från cafét dubblerar som den magiskt blå horisonten, kan man ta en runda i örtagården. Upplägget här är stramt, minst sagt. Vill man drömskt förlora sig i den botaniska meditationens krokiga stigar gör man nog bättre i att sitta kvar vid fikabordet. I trädgården är det nämligen pedagogiken som tagit tätposition, och pockar redan i sin utformning på både vakenhet och systematik. Här ligger fyrtio (!) identiska rabatter, var och en blott och exakt en kvadratmeter stor, i ett koordinatsystem draget med sträckta krattor. Det är svårt att inte associera till minutiöst positionerade skolbänkar i ett klassrum. Men kärlek saknas inte i undervisningen. Någon har med öm spade planterat varje upptänklig ört i passionerat djuplodande teman.

(den under bilden visar Pipört, Centranthus ruber, och Piplök, Allium fistulum)

Nu får jag allt ge mig för det här inlägget, det blir en så kallad ”cliff hanger” för trädgårdsintresserade. Del 2 i morgon.

Korvsjöar och stjärnhimlar / Water and Stars

Det här är väderprognosen för de kommande dagarna.

Jag tror jag stannar här, framför världen på min datorskärm, inför världen inom mig. Jag skriver mycket, ibland med det mest livgivande flyt, som en älv (eller möjligen ett heavy rain). Ibland tar det ofrivilligt stopp, flödet går i bakspinn och tappar fart och riktning, som i kröken av ett meandrande vattendrag, den där biten som om några tusen år kommer att avknoppas och bilda en korvsjö och bli sitt eget innanhav. Geologiskt sett fascinerande, kreativt sett frustrerande.

Men det är antagligen ”bra för trädgården”, regnet, (det är det de säger här, mina nya landsmän om man blir lite för gnällig om vädret) Jag borde plantera om några plantor, till exempel Bergenian som blev vattensjuk redan förra vintern. Innan den drunknar.

Det är uppenbarligen måndag natt jag ska gå ut, passa på i uppehållet, betrakta stjärnhimlen och andas in oändligheten. Se min trädgård under Orion.

This is the weather forecast for the following days. I think I’ll stay here, in front of the world on my computer screen, within the world inside me. I write a lot.

Luckily, it’s ”good for the garden”. I really should be re-potting some plants, like the Bergenia which stood much to boggy already last winter. Before it drowns.

It’s clearly on Monday night I should step outside and breath in eternity. Watch my garden, under Orion.

Kruktragedi / Pot Tragedy

(English summary at the end of post)

Efter en försynt önskan från Birgitta i Glädjekällan (och en kärvänligt barsk erinran om tidens obönhörliga gång från Ruben i densammes Rabatter), inser jag att det onekligen har varit lite väl motsträvigt på den här bloggen. Jag måste berätta, för Birgitta, och er andra, historien om mina blomkrukor från det gamla vikingatillhållet Yorkshire. En Yorkshire pot är en klassiker, fast man ska nog tillskriva viktorianerna äran, inte de vilda nordmännen. De tillverkas än idag av lokalt bruten lera, och är tunga, solida och tål en hel del, inklusive svår frost. Dock inte en engelsk vandal. Eller vem det nu var, som välte min Longtom en mörk natt strax efter att puben hade stängt. Krukan hade stått på trottoaren (vårt hus är så, framsidan direkt på gatan), med en rhododendron i. Vi satt och tittade på tv, fönstret stod på glänt. Jag minns ännu hur det lät, en tung, dov smäll, en olycksbådande dissonans som från underjorden.

Jag fann den morgonen därpå och det var som om någon sparkat mig rätt i skrevet. Så sanslöst okänsligt, så lågt, tillvaron liksom gungade till. Det här var dessutom inte första gången vi hade råkat ut för växtrelaterad vandalism. Från början stod där två av dessa ståtliga krukor på gatan. En annan morgon för ett par år sedan fann jag att den första Camellia jag köpt var uppryckt ur den ena krukan med rötter och allt. Jag kunde följa jordspåret till parkeringen runt hörnet. Den gången kom jag över chocken, köpte en ny Camellia och ställde henne och krukan på trädgårdssidan. Det är den hela krukan som står vid trappan på bilden.

Jag älskar dessa krukor, för deras eleganta, enkla men liksom aristokratiska profil. Kanske är det att de är högsmala som gör det. Runt midjan en fint typograferad inskription direkt i leran. De finns i olika storlekar, mina är väl cirka en halvmeter höga. Nej, Ruben, jag har inte lagat den än. Jag har inte riktigt hittat metoden, eller limmet. Har provat två olika, men det blev inte riktigt bra. Har någon något tips är det mycket välkommet. Krukans sidor är ungefär 15 mm tjocka så det vill till något som kan hålla ihop också när den fyllts med tung jord.

Här är företagets hemsida för den som vill se fler varianter. Dessvärre är de så tunga att jag befarar att de inte kan skickas över Nordsjön.

För övrigt översållas jag av ryska spam, vi talar i storleksordningen minst ett var femte minut, dygnet runt. Alltså författade med kyrilliska bokstäver och alldeles underbart obegripliga. Jag inbillar mig att de är nedpräntade med blod och hjärta (och möjligen en skvätt vodka) av bortglömda poeter från tundran, som med detta moderna kommunikationsmedel vill utropa ”här är vi, vi lever, vi skriver, vi törstar efter värme och läsare!”. För det kan ju inte vara så att det sitter några slemmiga Ivanos och försöker sälja denna västerländska kvinna viagra? Eller är det månne björnskinn, kaviar och grov tobak som går bäst i öst? Pravda.

A sad pot story. I have two Yorkshire flowerpots. They’re immensly strong, solid and tough – can withstand quite a lot. But not an English vandal. Or who ever it was, who decided to knock my longtom over, plant and all, one dark evening just after the local pub’s closing.

I found it the next morning, and felt incredibly drained. So insensitive, so low, the life in a small countryside town shattered.

I love these pots, their elegant, simple yet refined profile, and their tall design. And that inscription around the waistline. I haven’t found the right glue or method to reassemble it yet. Anyone has any tips, would be greatly appreciated.

Blooming Friday: En favorit / A Favourite

(English summary at the end of the post)

Jaha, här trodde jag ju att blommorna blommat ut, buskarna på väg in i vintervila. Men några har kommit igen, till min stora förvåning, som denna Hebe. (Jo, jag har hela namnet på den, ute på själva stammen. Det är mörkt ute nu, och sniglarna är på krigsstigen, ni menar väl inte att jag ska ut och krypa nu…kan ni vänta tills i morgon!?)

Jag älskar de pigga små kattsvansarna i blålila och vitt. Dessutom är den en liten buske, säg 90 bred och 60 hög. Ingen mastodont som vräker ut sig och blir 3 gånger 3 meter (i en liten trädgård som denna är det ett direkt intrång, nästan oförskämt). Här i England är den också grön året om.

En favorit.

Well, here I thought that all the flowers and flowered, the shrubs on their way into winter rest. But some have decided to give it a last go, like this Hebe.

I love the small, perky cats’ tails of white and blue. It’s also a small shrub, about 60 by 90 cm. No giant, swelling to 3 by 3 metres (in a small garden like this, that is a bit too intrusive, almost rude). Here in England it’s also evergreen.

A favourite.

Höst, tydligen/Autumn, apparently

(English summary at the end of the post)

Först var det bara september, sommarvarma dagar, kyla i nattluften. Kalla morgontimmar, visst, men sedan rasslade det i termometern. Det räckte för att jag skulle förtränga tanken på hösten. 20 grader vid lunch, bah, tala inte med mig om en annalkande vinter. Men träden visste, lät sig inte invaggas i några falska förhoppningar, började gulna lite i yttersta lövverket. Jag ville inte se, inte se.

Så kom första höstvinden i helgen. Vi talar massiva sekundmetrar från Atlanten. Det är i de lägena man känner hur liten man är, hur lätt man kunde blåsa bort om det stora havet så fick för sig. Två dagar senare är det inget tvivel. De buskar och plantor som inte tidigare fattat vinken står nu som urvridna kvastar, bladen ålderströtta, gulkantade, med knapp livsgnista.

Den Motsträviga har också fattat vinken. Nu är det höst.

ps. jag ser hur länge sedan det är sedan jag skrev något här på bloggen. Vad tiden går snabbt. Ni får förlåta mig om jag blir mer sporadisk en tid, jag är djupt försjunken i två stora projekt som tar det mesta av min lediga tid, och det mesta av min tankeverksamhet (sån är jag, försedd med enkelspårig hjärna, men jag är bra på att göra vaniljglass). Fast jag smyger runt hos er och ser vad ni har för er…;-)

Initially, it was just September, warm days like summer, coolness in the night air. Cold during the first hours of the mornings, sure, but then there was a rattle in the thermometer. That was enough for me to repress the thought of autumn. 20 degrees at lunchtime, bah, don’t speak about the approaching winter, with me. But the trees knew, wouldn’t let themselves be lulled into any false prospects, strated to go yellow at the tip of the branches. I didn’t want to see it, didn’t want to see it.

Then there was the first autumn blast last weekend. We’re talking massive wind from the Atlantic. It’s one of those moments when you sense how small you are, and how easily you could be blown away, had the huge sea decided to. Two days later there are no doubts. The shrubs and plants which didn’t get it earlier are now standing like wrenched brooms, the leaves tired of age, yellow-edged, with just a faint spark of life.

The Reluctant has got it, too. Autumn is here.

Excess!

(English summary at the end of the post)

Jag är en bleknäst, sval svenska, visserligen med skyldiga färgexcesser både på sjuttio- och åttiotalen. Jag minns ännu hur jag som tio-åring målade de nyinköpta Ikea-möblerna (då i ”naturell” spånskiva, pre-laminat, tänk er!) i smarrig lindblomsgrön eller hett brandgult. Eller hur jag, femton år senare, levde med egensydda, vilt rosa och neongröna brallor i stora mönster fladdrande runt låren, och köpte en svårt mintgrön cykel... Övergången måste varit smygande, jag minns inte när den inträffade. Men, i dag äger jag inget kulörtare än svart, vitt, grått, khaki, latte eller dovt duvblått, ofta enfärgat. Och jag trivs med det. Det känns ”jag”. Liksom den färgskala jag vill se i min trädgård – svala blå, sofistikerade lila, rena vita. Och en aningens rött i accenterna. Akvareller, helt enkelt, en mild men kraftfull palett.

Följaktligen har jag trott mig vara immun för rabatter i eldiga färger, i blanda-utan-sans, sprakande gula som syra i ögat, brinnande röda för mycket för harmonin... För att inte tala om dessa ”omöjliga” färgkombinationer! Rosa med orange? Snälla rara.

Men, så händer det något när den kritiska blicken filtreras genom en kamerasökare – som om min uppfattning av”bilden” är en annan än av ”verkligheten”. Färgerna blir magnetiska, drar min uppmärksamhet till sig. Och jag finner att jag älskar uttrycksfullheten, livsropen, de skriande kulörernas glädjefnatt! Här är några fångade under sommaren.

Bilderna: vibrerande rött mot neonblått på Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ med Verbena Bonariensis (överst). Chockrosa mot illgult på Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ med Echinacea Purpurea, samt rosa Höstanemon mot limegrön Euphorbia på Great Dixter (för de senares identifikation, tack, tack Kersti, Ruben och Arboarkticum – och googlar jag "höstanemon" så hamnar jag hos Slottsträdgårdsmästaren som gjort en presentation av just denna anemon, jag är omringad av plantkunskap – lycka!)

(ps. det är helt okej om ni tycker den Motsträviga har tappat förståndet – det är rätt skönt att göra det emellanåt)

I’m a white-nosed, cool Swede, admittedly with the odd colour excess in my historical luggage (some orange furniture come to mind, or wildly cerise trousers, and that mint green bicycle…). Today, I am emmersed in black, white, grey and dove blue – and I like it. It feels like ”me”. Just as the colour scheme I have chosen for my garden; cool blue, sophisticated purples, clean whites. An just a tad red for the accents.

Consequently, I thought I was immune to flower beds beaming with fierce colours, yellows like acid in my eyes, burning reds too much for harmony. Not to mention all those ”impossible” combinations. Pink with orange? Please.

Then something happens when I filter that critical gaze through the viewfinder of a camera – how my perception of ”the image” is different to the one of ”reality”. The colours turn magnetic, pull me towards them. And I find I love the expressiveness, the vivacious fun!

Images: Vibrant red against neon blue at Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ with Verbena Bonariensis. Sharp pink with bright yellow at Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ with Echinacea Purpurea, and pink Anemone x hybrida ´Königin Charlotte´ with a lime green Euphorbia at Great Dixter.

Kärleksfullt kaos / Loving Chaos

(English summary at the end of the post)

(uuh, en riktigt lång text…)

Om man någonsin tvivlar på människans godhet och kärlek till nästan, ska man se till att ta plats på en lantlig lokalbuss, ju mer fjärran från den civiliserade storstaden, desto bättre. I Sverige eller England verkar kvitta lika. Redan att sjunka ner i ett nedsuttet säte i en gnisslande vägpråm och se en gulligare del av världen sävligt flyta förbi utanför ett dammigt fönster, är en hjärtekur för en nutidsmänniska, och än bättre blir det. Här är tid inte pengar, utan omtanke. Var annars kan en förvirrad kvinna runt åttio med knapp talförmåga (och som varhelstannars inte ens skulle blivit utsläppt) hittas avsvimmad och bli upplockad (utan att någon misstänker fylleri och muttrar ”socialbidragstagare”), och strax därpå finnas ha missat sin busshållplats och därvid få en tröstande arm runt de sköra skuldrorna? Var annars ackompanjeras incidenten av innerliga omkväden från resten av resenärerna, varav somliga därtill hurtar in på en närbelägen läkarmottagning och skaffar rullstol, och däri skyfflar tant med kassar, handväska och bibehållen ära, och skyndar bort mot en väntande provincialdoktor? Allt medan busschauffören lutar sig mot ratten, nynnandes bortglömda slagdängor, och humlors surr är den enda påminnelsen om att det finns plikter, tidtabeller eller ens klockor där ute – åt det där hållet, eller kanske det andra. Har man tur kan sedan sagde pråmkapten släppa av en i en sömnig by, inte vid en busshållplats (sådana rationaliseringar ryms inte i landet Medmänsklighet), utan mitt i det vägskäl som man just behöver för att låta den folktomma vägen leda en till en smått världsberömd trädgård. Det är nu blommorna kommer in i bilden.

Mitt intryck från förra – och första – gången jag besökte Great Dixter Gardens var något av okontrollerad frenesi; hjärtlig, innerlig, men också förvirrad – och förvirrande. Strukturen var svårläst; gångarna smala och ombytliga, och skyhöga häckar därtill för att omöjliggöra navigering via några naturliga koordinater. Rabatter och trädgårdsrum tycktes skapade av ren skär plantglädje, men en obeslutsam sådan. Höga och låga växter, oftast tätt packade tillsammans i ibland gigantiska ansamlingar – i och ur varandra, färgkrockar, formkollisoner, artblandningar som skar sig. Jag fann mig kluven i lika delar upptäckarvilja och visuell utmattning – vilsen utan den genomtänkta formgivning som kännetecknar så många andra stora, publika trädgårdar – åtminstone här i England.

Nu den andra gången, blir jag vän med Great Dixter, och kanske därmed dess skapare Christopher Lloyd. Nu kan jag se glimten i ögat hos denne något excentriska trädgårdsmästare, uppfatta och uppskatta humorn och experimentlusten. Lloyd vred och vände, lekte och log, och lyckades på en relativt liten yta respektlös demontera alla klassiska engelska trädgårdsarketyper.

Stilen är än naturalistisk – som t ex i odlade, men halvt förvildade engelska ”meadows” (ung. ängar), men de blandas här med formella, hårdtuktade buxbomsformationer, utposterade på jämna avstånd.

Så blir det formella informellt – som i buxbomshäcken vars konturer svajar och krumbuktar, påbörjar om och om igen en stramhet, men tappar den med illmariga avbrott.

Somliga grupperingar har gjorts med krukodlade växter där artrikedomen spänner från Agave till Nävor – och jag tänker ”blomsteraffär”.

Efter en fin gammal vattentunna mitt i idegranslabyrinten, som är uttänkt blickfång på det där till synes naturliga ”trädgårdsmästare-försvann-just-runt-kröken”-viset, ramlar man på en överraskande tropisk glänta – komplett med resliga bananplantor bland exotismerna (fast samtidigt uppblandat med med Verbena Bonariensis, för färgen, gissar jag).

Överallt är det impulsen, inte kontrollen, som är drivkraften. Ett kärleksfullt kaos. Jag ser ofta formgivna rabatter som orkestreringar, men i Great Dixter är intrycket oftast som strax innan konserten, när musikerna stämmer instrumenten. Kanske är det så denna trädgård egentligen fungerar – musiken måste varje besökare själv komponera.

My first impression from the previous – and first – visit to Great Dixter Gardens was one of frenzy out of control; loving but confused – and confusing. The structure was difficult to grasp; the paths narrow and ever changing, and sky high hedges to that, blocking off an overview. Borders and garden rooms seemingly created of pure plant joy – high and low, most often packed together in enormous collections – in and out of each other, colour and shapes colliding and jarring. I found myself divided in two, both willing to explore, and visually exhausted.

Now, this second time around, I make friends with the garden. Now I can see the humour and the eager experiments of gardener Christopher Lloyd. On a rather small area, he managed to twist and turn basically every classic English garden archetype.

The style is sometimes naturalistic – as in half wild meadows, but then mixed with hard-pruned topiary box lined up like soldiers. All by a sudden the formal turns informal – as in the box hedge, whose contours start out to be restrained and traditional, but then are interrupted by a playful sway or a change of cutting angle.

A lovely old water butt, a focal point, but placed as if a gardener just left the scene, then a total surprise in an almost tropical glade – complete with towering banana plants.

Everywhere there is the impulse, not control, which is the motor. A loving chaos. I tend to see designed borders and gardens as orchestrations, but in Great Dixter the impression is often rather like just before the concert, when the musicians are tuning their instruments. Perhaps this garden works like that – the actual music, every visitor has to compose him/herself.

Blooming Friday: Sensommarsystrar / Late Summer Sisters

(English summary at the end of post)

Det ska erkännas, jag är inte så imponerad av blomsterprakten i min egen trädgård så här års. Jag önskar jag kunde säga att naturen tog ut sin rätt under april–juli och lämnade denna augusti trött på färg, dränerad på ögonfröjd, och därför så där lagom jämngrön. En mental paus i hortikulturen, vadåra? Kanske kunde jag dra till med att jag lever för livets återvändande på våren. Omfamnar strax därpå – småleende, igenkännande – försommarens juvenila växtvärk , dess kaxiga men veka skönhet. Jag kunde muttra att sensommaren väl ändå är smått depressiv, snart vissnar det mesta, och innan man vet om det, är det november. Eller, helt enkelt, ”det finns inga höstblommande blommor i England.” Någon skulle väl gå på det.

Kanske trodde jag på det senare själv. Välsorterade Kew Gardens tycktes ha passerat både en och två säsonger redan förra veckan. Där var också tunnsått på flärd, men rikt på håglösa blomblad, och fröställningar var vanligare än stolta pistiller. Men, sedan dess har jag varit på andra håll och nosat upp sensommarens ystra systrar – aster (här x frikartii ’Monch’), krysantemum (här Dixter Orange), Verbena (här ’La France’), samt Rysk Martorn (som jag inte kan låta bli att se som en lillebror). Bildminnena därav får bli mitt bidrag till denna Blooming Friday.

Ha en ljuvlig helg!

I admit it, I am not impressed by the flower power of my garden this time of the year. I wish I could say that nature took its toll April to July, and left this August fed up with colours, drained of visual pleasure, and thus plain, evenly green. A mental pause in the horticulture, so what? Perhaps I could try to claim that I live for the return of life in spring. And shortly afterwards embracing – smiling, recognising – the juvenile growing pains of the early summer, its cocky but weak beauty. I could mutter that the late summer is a tad depressive, soon everything will wilt, and before you know it, it’s November. Or, ”there aren’t that many autumn flowering flowers this part of the world”. Someone (probably outside of the UK), may believe it.

Perhaps did I believe the latter myself. Well-stocked Kew seemed to be post both one and two seasons, already last week. There seemed to be an abundance of listless petals, and seed heads more common than alert pistils. But, having been to other places, I did eventually find the late summer sisters – Aster (here, x frikartii ’Monch’), Chrysanthemum (here, Dixter Orange), Verbena (here, ’La France’), as well as Sea Holly (here, Eryngium Planum – which I can’t help but think about as a little brother). The images of them, are my contribution to this Blooming Friday.

Have a lovely weekend!

Blooming Friday: Magisk ört/Magical herb

(English summary at the end of post)

Blooming Friday med extra sommarläsning! – ett lite längre inlägg man gärna kan skriva ut, lämna datorn och istället läsa i lämplig trädgårdsmöbel, gärna med skyar av denna underskönt blåa ört inom räckhåll.

Lavendel. En högoktanig, aromatiska doft. Inte konstigt att människan sedan tidernas begynnelse försökt använda dess magiska attraktionskraft för att åtnjuta personliga fördelar. Lavendel sägs till exempel ha varit en av flera dofter som kittlade arkeologernas näsor då parfymurnor i Tutankhamons gravkammare öppnades. Än i dag finns det de som påstår att man man helt enkelt kan skrubba sina kläder med färska blommor för att ”locka till sig kärlek”. Väl värt att prova, Kleopatra lär ha fällt både Julius och Markus med hjälp av lavendel bakom örat (och en tung eye-liner, ska tilläggas). Lite beroende på hur man ser det, är dock kanske den verkliga passionskuren den medeltida övertygelsen om att lavendelblommor mellan de äktenskapliga lakanen helt skulle eliminera gräl mellan de tu.

Nordisk Familjebok beskriver lavendel som ”ett upplifvande medel för luktsinnet och nervsystemet”. Blommorna har också traditonellt ingått i den svenska ”kyrkkvasten” som togs med till gudstjänsten. En dylik var en doftstark bukett som kunde sniffas på, eller dras en djupandning ur, därmed hjälpandes vanligt, syndigt folk att hålla sig vakna under de latinska verserna. Doften lär också ha varit effektiv mot de mer prosaiska odörerna från bänkgrannarna.

Nu ska man förstås akta sig för att ifrågasätta ett klassiskt standardverk som Nordisk Familjebok. Men faktum är att alla andra källor hävdar motsatsen om lavendelns verkningskraft. Där är varningars rop, till att börja med, att inte dricka lavendelte alldeles innan en lidelsefull natt. Örten må egga, men är samtidigt starkt avslappnande (hur nu det är möjligt, tänker här vän av logik). De aromatiska molekylerna lär stimulera luktnerven, och ”öka den typ av hjärnaktivitet som associeras med avslappning” (tänk att avslappning är en ”aktivitet”, min anm.). Och därmed främja en god sömn. Det visste redan de gamla grekerna, som använde örten mot insomnia. Andra nämner lavendelns lugnande effekt på hela centrala nervsystemet, som gör den till en effektiv behandling vid stress och huvudvärk. I Liverpool provade man för några år sedan att ge dagisbarn lavendeldränkta näsdukar som stress- och spänningshjälp. Allt sammantaget, man bör kanske vara sparsam med det lavendelstinna badsaltet så att inte en rofylld blötläggning glider in (läs: ned) i en permanent dvala...

Annars var det de lögarhöga romarna – förstås – som först fick idén att nedsänka sig i lavendelparfymerade badkar, övertygade om att örten var en ”återställare för huden”. Följaktligen kommer växtens namn från latinet – från lavanda (saker som ska tvättas), i sin tur från verbet lavare (att tvätta). Lavendel var dock inget för en simpel romare. 100 denarii för ett knappt halvkilo fick man punga ut med för detta blå guld. Det motsvarade "en månadslön för en dräng eller 50 klippningar hos barberaren". Och badade man inte i det kunde man alltid röka det – romarna blandade gärna lavendel också i tobak.

Nånstans på 1400-talet omnämns lavendel "för första gången i svenska språket", även om det nog inte var så många svenskar som uppmärksammade nytillskottet, eftersom det yttrades på medeltidslatin. Örten nådde vår höga nord med, och tack vare, det expanderande klosterväsendet. Munkarna odlade växten i sina örtagårdar, bland annat mot magont och gulsot. Vid ungefär samma tid ströddes lavendel över slottsgolven ute i Europa, som desinfektionsmedel och rumsdeodorant.

I England hade man bundit stjälkar till kors och hängt över dörrarna för att hindra häxor över tröskeln. När så Svarta Döden drabbade London 1665 fick lavendelns avskräckande egenskaper en ny användning, fastbundet runt handlederna för att hålla pesten på avstånd. Handskmakare erbjöd en något elegantare lösning för mer välbärgat folk och parfymerade sina produkter med lavendelolja. Tjuvar i olyckans bakvatten, de som livnärde sig på att plundra offrens hem och gravar, lär ha blandat ett hopkok innehållandes lavendel kallat ”fyra tjuvars vinäger” som de tvättade sig med efter ett nattpass. I dag vet man att farsoten spreds med loppor, och en källa hävdar att "eftersom lavendel är ett effektivt insektsmedel, kan användandet därav mycket väl ha bidragit till att begränsa pestens spridning”.

På engelska 1800tals-gods lade husfrun ut lakan till tork på trädgårdens stramt klippta miniatyrhäckar av lavendel. Man konserverade också blommorna i tre gånger mängden socker till en huskur mot huvudvärk. Trots allt var måhända den mest udda användningen den i Toscana utbredda vanan att låta barnen ha lavendel i fickorna för att skydda dem från att bli kidnappade av zigenare (!).

Än i dag tycks lavendelns mytiska krafter tillbedjas. Jag läser på en modern new wave-hemsida att kvistar kan användas ”brinnande som rökelse i ritualer och trollformler med syfte att attrahera pengar, kärlek, beskydd, och succé”. Det senare låter onekligen som en behandling för en åkomma värdig 2000-talet.

(om du nu läst så här långt utan att ha nickat till – skriv gärna en kommentar – kanske har du en historisk/lokal anekdot som jag missat! Ser fram emot att höra av er alla!)

Lavender. The most gorgeous scent in the world. No wonder humans have tried to use its magic powers since ancient times. Lavender is said to have been one of the smells of the perfume urns of the Tutankhamon’s grave, for instance. And Cleopatra caught both Julius and Marco with a little lavender behind her ear (and a thick eyeliner, admittedly). Depending on which angle one likes to see it from, the real passion magic may be the Medieval belief that keeping the flowers between the marital sheets would eliminate any fights within the relationship…

In Sweden, traditionally, lavender was part of the ”church bouquet”, strongly smelling compilation of flowers and herbs to sniff, helping to keep awake during lengthy Latin verses in the 18th and 19th centuries. It also had a more prosaic bonus, being effective against odours of the pew neighbour…

Odd thing though, most sources talk about lavender as a tranquiliser. The aromatic molecules are said to stimulate ”the kind of brain activity that is associated to relaxation”. Thus promoting a good sleep. Already the Greeks knew that, using the herb against insomnia. It’s also mentioned as a remedy of stress and anxiety. A few years ago, primary school children in Liverpool were given lavender-perfumed hankies o to help winding down. All in all, I suppose one should be careful with the lavender bubble bath, not dosing off into eternity…

It was the bath-prone Romans – naturally – who first got the idea of immersing themselves into lavender-soaked baths, convinced it would ”revive the skin”. Consequently, the name derives from Latin – from lavanda (things that need to be washed). Lavender wasn’t a ordinary Romans treat, though. At 100 denarii per half a kilo, it cost as much as the equivalent of a month’s pay for a worker, or 50 hair cuts. If they didn’t bathe in it, they smoked it – the Romans liked to mix in lavender with their tobacco as well.

Some time in the 15th Century, lavender was first mentioned in Sweden. Although, most Swedes would have missed the occasion, since it was uttered in Medieval Latin. It came to Sweden with the monks, who grew it at their monasteries as a remedy for stomach aches and jaundice. Across Europe, the herb was spread onto the floors of the castles as a disinfectant and room deodorant.

In England, lavender stalks had been tied to crosses and hung above the doors to prevent witches entering the houses. When London was hit by the Black Plague, in 1665, lavender was fastened to the wrists to keep the epidemic at a safe distance. The thieves who lived off robbing the victims’ homes and graves made a concoction which included lavender and was called ”four thieves vinegar”. A quick dip in that after a night’s shift…

In the 19th Century, English housekeepers laid sheets to dry on top of the low lavender hedges in the garden. They also preserved the flowers with three times the weight of sugar for a household remedy of headaches. The oddest usage of lavender was perhaps the twigs of the herb in the pockets of the children of Tuscany – there to protect them from being kidnapped by gypsies (!).

Still today, the mythical powers of lavender is very much alive. I see on a modern homepage for a New Age group, that ” Dried lavender stalks burn like incense sticks, and can be included in spells and rituals aimed attracting money, love, protection, and success.” Now, doesn’t that sound like a treatment for a complaint, worthy of the 21st Century.

(Please share your lavender anecdotes in the comment filed!)