Utgångsläget

Det var något påbörjat, men inte slutfört, över trädgården. Något tänkt, men tröttnat halvvägs. Vilken trädgård som helst kan förstås drabbas av baksmälla i november, men tillståndet hängde kvar som en envis huvudvärk också i mars. Kaotiskt spretande buskar, och några misstänkt livlösa. Tomma plastkrukor, trasiga tegelstenar och skräp intrasslat långt in under växtligheten. Jordklumpar med utstickande, uppgivna grenverk, utstjälpta och förkastade, och lämnade på plats. Någon som känner de tidigare ägarna berättar att buskarna årligen beskars rakt av, med inhyrd motorsåg.

Det finns en stomme av uppvuxna buskar, alltför försiktigt uppradade längs staket och mur, men väl valda sorter, förstår jag efter efterforskningar, för den typ av jord som här är, alkalisk lera. Där emellan, som en heltäckningsmatta, en stor gräsyta. Så en märklig kort rad av buskar på mitten, som bryter av monotonin, men samtidigt är bisarr. Formationen tycks hör inte ihop med någonting och slutar rumphugget med ännu en blottad jordyta.

I mars kommer ett spräckligt gäng tidiga vårblommor, blå violögon i osorterade grupperingar, en kudde med gula små okända i ett hörn, några strödda Primula vulgaris i gräsmattan. En ensam neonblå Hyacint i en rabatt, och strax därefter en mol allena djupröd Tulpan. De två kan kanske fatta tycke.

I början på april briserar det gamla kutryggiga trädet som vi tror är en körsbär. Magnifika, vita blomklasar fyller hela trädkronan och torde göra en romantiker av vilken gammal cyniker som helst. Det är en prakt man blir lycklig av att betrakta.

En grupp tätt ihopklumpade Iris skjuter upp vid den gamla muren mot grannens trädgård, och blir utropstecken med djupkobolt blommor. De får stå oantastade tills de veknar av egen uppgivenhet. Detsamma gäller dessvärre inte de andra släktingarna, Iris foetidissima, vars blad visserligen står gröna året om här, men vars blommor inte överlever en natt. Jag tror inte ens jag får en glimt av dem det första året. Någonting äter upp blombladen så snart de slagit ut.

I skuggan under den enorma järneken spirar i maj en fin rondell av engelska blåklockor. En av de finaste inslagen blir en blekrosa Clematis som väller in över muren från grannen.

Vi har tydligen en tvinande liten buske Salvia och ett myller av självsådd Mynta hotar att ta äver hela rabatten i juni. I den udda mittraden av buskar sticker en ensam Crocosmia 'Lucifer' upp sitt röda huvud.

I juli blommar ett trassligt sällskap av Luktärtor vid staketet, och en enda, malplacerad Stockros på en och en halv metern tvångsbugar under de lågt hängande körsbärsgrenarna. Vid källargången rodnar en Fuchsia brevid det höga ståndet av blad som jag trott var ogräs men visar sig vara funkiga lila Aster som sedan rejvar på ändå in i oktober.

Annars är det tunt, besviket magert med perenner. Kanske de många enstaka exemplaren av olika arter är strödda ekon från en tidigare trädgårdsgrandeur.

Efter sommaren kan jag summera utgångsläget för trädgården i följande skiss.