Bekännelse 1: En kratta

Som den gryende, eller ska jag säga groende, trädgårdsdesignern jag är, inser jag att mitt förflutna bland blommor och blad ligger mig en aning i fatet. Mitt gröna CV tycks snarare hålla sig i färgskalan mellan uppgivenhetens gul till försummelsens brunsvart. Lägg därtill en kunskapshöjd som länge och på ett ungefär kunde sammanfattas med ett par, tre träd, tussilago, maskrosor, prästkragar och Pelargonia. Två gånger tidigare har jag bott i villa med tillhörande grönytor. Det var så det började, allt var förvirrande jämngrönt. Som artonåring ombads jag gå ut i grönsakslandet för att hämta färskpotatis. Jag stod med hinken i handen vid jordkanten och betraktade radvis av oidentifierbart grönt. Ett ögonblick av snabbköpsungdom i existensiell gungning. De andra innevånarna i huset var obegripligt naturligt bevandrade i odlingens djupaste mysterier och lärde mig vartefter både anatomin på potatisblast som allt mellan hur man kör jordfräs och driver upp tomater. Men jag har inget minne av en enda blomma, en enda planta till lyst, i denna trädgård. Jordberedning, ogräsrensning, kupning, bevattning, skörd. Trädgården producerade förvisso underbara primörer och grönsaker för en hel sommar, men själva trädgårdsmottot här var nytta, inte njutning.

Jobbet i trädgården i den andra villan var predestinerad gräsklippning. Tuktningen av gräsmattan var mantrat, när inte krattning av höstlöv och röjning av kvistar var fokus. Trädgården gav visserligen plats för gemytliga samkväm med bekantskapskretsen, men själva trädgårdsarbetet handlade för mycket om städning, inget om skönhet.

Flera år senare, när jag vaknade på söndagsmorgnarna i min lägenhet i stan, till ljudet av motorgräsklipparen i parken utanför fönstret, log jag. Detta välkända missljud blev befrielsens musik i mina öron. Parken var min att picknicka eller promenera i närhelst jag ville, men gräsmattan var någon annans boot camp.

Om någon, då, hade föreslagit att jag 13 år senare inte bara skulle bo i ett tredje hus med tillhörande trädgård, utan att jag också med ivriga visioner skulle sätta spaden i jorden för att bit för bit vilja omvandla en smått oinspirerad grön plätt till en lummig, skön oas, hade jag skrockat märgdjupt, vänt ryggen till och somnat om. Men här är jag nu.