skip to main |
skip to sidebar
Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.
Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.
I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.
Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar. Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…
Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?
Fler Blooming friday hos Katarina.
Solen vrålade i kapp med fåglarna, årets första fjärilar svärmade vid kökstrappen, och vårstirriga humlor löpte amok bland premiärblommorna i plommonträdet. Vad kan man göra av en sådan fantastisk dag om inte gräva om komposten? För att veva tillbaka lite; jag (som aldrig gör något större inköp utan evigheter av planering och research) hade impulshandlat en kompostlåda redan första året här. En i grön plast ville jag inte ha av estetiska skäl, så det fick bli en av träribbor, ni vet en sådan där med rejäla glipor mellan plankorna. Jag hade aldrig komposterat, men visst hade man snappat upp att ventilation är bra för komposten. När den var installerad och fylld till bredden kom jag att läsa en engelsk trädgårdsbok, där författaren sågar just dessa kompostlådor; ”glöm vad annonserna säger, välj maximal isolering istället!”. ”Värme är det viktigaste att tänka på” exklamerade han och menade att det allra bästa var att förse sig med en grop i marken, hälla i trädgårdsavfallet däri, i lager om 15 centimeter, varvade med 2,5 centimeter jord, så täcka över och sedan låta det hela vara i fred.”Vänd aldrig, vattna aldrig” – kort sagt, rör inte komposten, var hans mantra. Sedan skulle det hela vara klart på 4 månader. Sådan information vill man inte ha när man just spenderat en tusenlapp på en trälåda. Jag bestämde mig för att författaren var en polemisk bakåtsträvare med en aversion mot nya lösningar.
Naturligtvis skulle det visa sig att han hade rätt. Det tar evigheter för löv att förmultna i den här trälådan, även om de läggs i vissnade. Fjolårets gräs är fortfarande grönt, om än synnerligen torrt. Ja, allt är torrt. Kör man ner en grep, dammar det, bokstavligen. Förra året kunde jag inte använda någonting från komposten, i stort sett ingenting hade hänt. I år hade i alla fall hälften hunnit tlll ett tillstånd som i alla fall delvis kan betraktas som nedbrutet. Men det tog alltså två år, inte fyra månader. Så, tanken i år var att bli en aningens mer kompostortodox – och tänka på värmen. Nu sa han visserligen ”vattna aldrig, vänd aldrig”, men jag tyckte jag måste göra det för att ställa till rätta vad som galet blivit. Jag har fuktat upp kompostinnehållet lite lagom, och blandat om (ett tjockt lager gräsklipp förblev liksom ett tjockt lager gräsklipp). Framförallt tömde jag hela lådan och nitade fast sopsäcksplast på insidan, och lämnade bara några lufthål – man får inte underskatta kastvindarna från engelska kanalen. Nu ska jag inte röra den mer.
Fungerar inte detta kommer jag att vid den här tiden nästa år ge upp, istället kliva ut i solen, äta glass och dansa med fjärilarna.
Jag har skrivit om dem förut, hur en singelhyacint blev två. Nu, ytterligare ett år senare är de sex! Med den dubbleringstakten ser jag fram emot minst tolv, rent av arton, nästa vår. Och allt för att jag petade tillbaka en vilsekommen, oidentifierad lök första året. Det kan man kalla återbäring på insatt arbetsinsats. Den blå är så intensiv, nästan flourescerande, att kameran får spatt och inte riktigt klarar av att återge färgen korrekt.
Vis av beskärningserfarenheten av Forsythian, är jag numera utrustad med en högst lönande hänsynslöshet. Varhelst det börjar se lite klent och uttunnat ut i grenverken, drar jag mitt vapen, och vet att jag senare belönas med friska och täta buskar.
Sedan är det den där beskärningen som är ett måste, oavsett. Jag har, förutom två Forsythior, också ett par Buddlejor och lika många Cornus Alba. De drar iväg med 1,5 meter långa nyskott varje år, beskurna eller inte. Lägg där till ett par sura aplar som är desto växtgladare, och en bastant, buxbomsbladig kaprifol som inte vill vara sämre. Jag bestämde mig (av ren utmattning) för att låta några av dem vara ett år, men insåg halvvägs in i säsong att det var ett misstag (de växte så de höll på att knäcka sig själva, tappade form och grenar släpade i marken). Inte nog med det, de klättrande kaprifolerna (två), klematis (två) är sorter som ständigt tycks utmana sina maxlängder på redan imponerande 8-10 meter.
”Besinna er, det här är en liten trädgård!”, vill jag ropa åt dem. En ynka plätt utan svängrum för excessser.
Följaktligen finns där inget val varje år, så här i mars. Fram med grensaxen. Detta lämnar mig med kanske 5-7 kubikmeter härva av grenar och kvistar. Min kompostlåda är 1 kubikmeter stor. En ekvation som inte riktigt går ihop, grentugg eller inte. Det är i det här läget man på djupet förstår tjusningen med en äktsvensk majbrasa… (fast här blir det ingen ska snabbt tilläggas – hus och trädgårdar ligger för tätt så det är allmänt eldningsförbud...och där står jag med mina grenhögar).
Kanske ett något annorlunda, rent av märkligt bidrag till Blooming Friday. Det här är en sparad blomma från julens amaryllis. Bladen är fortfarande friska och gröna (ska prova att plantera ut dem i april), men blommorna vissnade förstås ner efter helgerna. Ändå hade jag inte hjärta att slänga dem. Också i sitt vissna tillstånd så fulla av färg och energi, men med nya veck och vindlingar, och ett alldeles fantastiskt nätverk av blombladsnerver. Nu förevigad på bild kan jag kanske låta blomställningen gå till sin sista vila...
Fler ordlösa här.
Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.
M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.
Hundratusentals orkidéer åsido, många agave och andra tropiska växter blommar för fullt på Kew Gardens i London just nu. Blodfullt, vibrerande rött är ett genomgående tema. Vad mer kan jag säga, jag är mållös inför dessa.
Posts
