Monday, 30 March 2009

Klipp, klipp 3: Väx nu, små liven


Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.

Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.

I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.

Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar.
Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…

14 comments:

Ruben said...

Det är endast de storblommiga klematisarna som kan drabbas av vissnesjukan, har jag läst. Vi har en Jackmannii som slokar vissa år, och det är verkligen en tråkig syn! Satte nya småblommiga i stället, men det är ingen riktig fart på dessa ännu! Det var ju iallafall tur i oturen att det inte var grannen som slokade!! /Ruben

camellia said...

Ruben, det är möjligt att grannen är på väg att sloka, utan min tafatta behandling dock, han lär vara 92 år... Den här klematisen är en storblommig variant, så din kommentar gör mig förstås lite extra orolig. Om en klematis har drabbats en gång, men överlever, kan den få sjukdomen gång på gång? ELler bli de immuna (man kan ju drömma).

Ingela said...

Har ingen erfarenhet av klematis men hoppas du lyckas med beskärningen.

Anja said...

Camellia! Jag är såååå trött just nu, men imorgon får du lite "klematiskunskap" om det dig behagar!

mvh, Anja

camellia said...

Tack Ingela, med lite hjälp från Anja ska det nog gå vägen. Anja, jag väntar med spänning!

♥♥♥ Häxor o Änglar ♥♥♥ said...

Hoppas din lilla klematis lyder sin "matte" och växer sig stor och stark! Eller stora och starka kanske det ska vara?
Kram Eva Linnea

camellia said...

Hej EVa Linnea, jag hoppas det, men det vet man ju hur ungar är, inte gör de som man säger ;-)

Lillebeth said...

Tror det kommer att ordna sig om den redan visar livstecken där ute.
Och kvistarna inne: jag har förökat klematis genom att sätta dem i sandblandad jord. Det har gått hyfsat bra, faktiskt. Så pröva det du.

Kersti said...

Jag kan inte bistå med råd. Min mor har försökt gång på gång på torpet men de vill aldrig riktigt trivas. Trist är det.

Anita said...

Har också råkat ut för vissnesjukan. Den clematisen var inte så gammal men, det var en storblommig Jackmannii (som Ruben nämner). Tyvärr kom den aldrig tillbaka men jag håller tumamrna får din.

Kan säga att jag är mycket avundsjuk på dig som har trädgård i mitt favoritland England. Jag åker dit på trädgårdsresa varje år fast i år blir det Wales, i juni. Här ligger fortfarande lite is kvar på min gräsmatta som ligger i skugga. Men ... våren är starkt på gång.

camellia said...

Lillebeth, tack för tipset. Nu har jag köpt rotningsserum också, s jag provar, får hoppas att det inte gått för lång tid sedan de blev klippta.

Kersti, ja, min känsla är att de är rätt känsliga och kinkia, men det känns som det är värt att försöka.

Anita, vad kul att du tittade in, och att du gillar England trädgårdar. Jag blev nog trädgårdsintresserad just tack vare de fina man kan se här.

Gunilla said...

Hoppas att du lyckas med att få clematisen att rota sig. Jag har inte provat. Spännande att se, går det bra så skall jag ochså försöka.



Tack för titten hos mig, jag följer med intresse hur du lyckas.

Ha det gott
Gunilla

Glädjekällan said...

Den skira grönskan dina klematisskott har är väldigt vacker.
Har provat att ta sticklingar av klematis med inte lyckats. Då hade jag krukorna ute. Det kanske går lättare när de har det varmt och gott.
Här hos mig får de storblommiga, ibland vissnsjuka och de småblommiga, de jag egentligen tycker mest om, drabbas av någon stekellarv som kaläter plantan snabbt. Hur man än vänder sig!
Ha det gott
Birgitta

Piondröm said...

Tack för titten!!! En ny trädgårdsblogg att följa!!!
Anja var vår första besökare på bloggen när vi började, och vi har haft äran att träffa henne här hemma hos oss, förra året.
Kul att följa din blogg..
Carina