Sommarminne med historiska toner

Toppklocka, Campanula glomerata och Pestskråp, Petasites hybridus

(sorry, no English summary on this one)

I Krysmyntagården strax norr om Visby (för del 1 av detta sommarminne, scrolla nedåt) trängs örter för alla möjliga, och ska det visa sig, omöjliga, användningar. Krydd- och brännvinsörter förstås, och mängder av läkeörter. Som de ”cancer- och bakterihämmande” (rosenskönan är ett exempel på att di läkekunniga också i modern tid sneglar mot växtriket, ur växten kläms göttigheter som blir ett medel mot leukemi på 2000-talet), lämpligt grönt för luftrör och lungor (så fick jag äntligen veta varför det heter lungört), hjärtstärkande, laxerande och kräkframkallande rötter, frön och örter (Styvmorsviol, ska ha en ”äckelframkallande verkan som medför kräkningar”. Stackars styvmödrar, vad är det de gjort?), för att bara nämna några. Visste ni förresten att Johannesört har kliniskt bevisad antidepressiv verkan? Sedan kan man sniffa på gotländska folkviseblomster, och öns kyrkagångsörter. Här finns bibliska växter, som visar sig vara en samling bekantingar (varav några exoter som vi ser som riktigt ursvenska, som dill. Den härstammar från Indien och Persien, där ser man). Traditionellt har man förstås hittat tvättmedel i växtriket. Såpört är historisk tvål, roten löddrar i vatten!

Krysmyntagårdens innehållsrika häfte (som ingår i örtagårdens inträdesavgift) bjuder delvis makaber läsning. Under rubriken ” häxörter” serveras t ex ett recept på riktig ”häxsalva”. Här beskrivs hur denna smörjelse bereddes med ”fettet från döda spädbarn eller hängda människor” ihoprört med en örtblandning inkluderande örten besksöta… Dock ges tipset några sidor framåt att det kan vara klokt att plocka en rejäl kvist silvermalört. Den ska man nämligen lägga ”över det nyfödda barnets vagga” till skydd mot häxors onda påfund.

Alruna är livsfarligt att dra upp ur jorden, får vi sedan veta. Bättre locka en hund (svart ska den vara också) med ett stycke kött upp på galgbacken att dra upp örten mitt i natten. Cikorians rot ska man däremot själv gräva upp med ett guldmynt, inte en minut över midnatt den 25 juli. Om man nu vill bli framgångsrik i kärlek och strid. Det vill man ju.

Från födelse till död, vid krämpor och sjukdom, hunger, tro, förhoppning, rädsla och vidskepelse. Ett verkligt örtaliv innan Svegros plastkrukor...

ps. jo, också Krysmyntagården har souvenirbutik. Men det som säljs är bl a egna, torkade örter på burk – i ett imponerande urval. Här finns också en kollektion fina köksattiraljer och mer burkat, ätbart. Men inget som ger sur eftersmak.

Sommarminne med doft av örter

(sorry, no English summary on this one)

Först mitt i ett novemberregn inser man att det är nu som man som mest behöver semester. Först efter en rejäl rotväta begriper man att det är då ens soltörst är som störst. Så dags, när semesterdagarna redan är uttagna och reskassan tömd. Det är i det läget man uppskattar den mänskliga överlevnadsinstinkten, förmågan att trotsa säsongens sankmarker och ta ett kliv tillbaka till fast mark. Till sommaren.

Själv gjorde jag ju Gotland osäkert i juni. Här ett skönt grönt minne.

Efter att i hastigt mod rymt från krämarklorna i anslutning till ett berömt, men tämligen tomt ekande hål i berggrunden strax norr om Visby, var vi lite oroliga när vi svängde in på Krysmyntagårdens parkering. Skulle souvenirbutiken också här vara mer omfattande (och genant nog mer givande) än själva attraktionen? Men, lyckligtvis fann vi oss snart förnöjt tillbakalutade under ett vindpinat parasoll, charmade av fårfiol, gubbröra och gotländsk saffranspannkaka med salmbärsylt. Bara det. Kanske ska man kulturmärka denna plats, unik i Sverige (?) i sin brist på panini, latte och stereoida amerikanska muffins.

När man stirrat sig trött på den kil av Östersjön som från cafét dubblerar som den magiskt blå horisonten, kan man ta en runda i örtagården. Upplägget här är stramt, minst sagt. Vill man drömskt förlora sig i den botaniska meditationens krokiga stigar gör man nog bättre i att sitta kvar vid fikabordet. I trädgården är det nämligen pedagogiken som tagit tätposition, och pockar redan i sin utformning på både vakenhet och systematik. Här ligger fyrtio (!) identiska rabatter, var och en blott och exakt en kvadratmeter stor, i ett koordinatsystem draget med sträckta krattor. Det är svårt att inte associera till minutiöst positionerade skolbänkar i ett klassrum. Men kärlek saknas inte i undervisningen. Någon har med öm spade planterat varje upptänklig ört i passionerat djuplodande teman.

(den under bilden visar Pipört, Centranthus ruber, och Piplök, Allium fistulum)

Nu får jag allt ge mig för det här inlägget, det blir en så kallad ”cliff hanger” för trädgårdsintresserade. Del 2 i morgon.

Korvsjöar och stjärnhimlar / Water and Stars

Det här är väderprognosen för de kommande dagarna.

Jag tror jag stannar här, framför världen på min datorskärm, inför världen inom mig. Jag skriver mycket, ibland med det mest livgivande flyt, som en älv (eller möjligen ett heavy rain). Ibland tar det ofrivilligt stopp, flödet går i bakspinn och tappar fart och riktning, som i kröken av ett meandrande vattendrag, den där biten som om några tusen år kommer att avknoppas och bilda en korvsjö och bli sitt eget innanhav. Geologiskt sett fascinerande, kreativt sett frustrerande.

Men det är antagligen ”bra för trädgården”, regnet, (det är det de säger här, mina nya landsmän om man blir lite för gnällig om vädret) Jag borde plantera om några plantor, till exempel Bergenian som blev vattensjuk redan förra vintern. Innan den drunknar.

Det är uppenbarligen måndag natt jag ska gå ut, passa på i uppehållet, betrakta stjärnhimlen och andas in oändligheten. Se min trädgård under Orion.

This is the weather forecast for the following days. I think I’ll stay here, in front of the world on my computer screen, within the world inside me. I write a lot.

Luckily, it’s ”good for the garden”. I really should be re-potting some plants, like the Bergenia which stood much to boggy already last winter. Before it drowns.

It’s clearly on Monday night I should step outside and breath in eternity. Watch my garden, under Orion.

Kruktragedi / Pot Tragedy

(English summary at the end of post)

Efter en försynt önskan från Birgitta i Glädjekällan (och en kärvänligt barsk erinran om tidens obönhörliga gång från Ruben i densammes Rabatter), inser jag att det onekligen har varit lite väl motsträvigt på den här bloggen. Jag måste berätta, för Birgitta, och er andra, historien om mina blomkrukor från det gamla vikingatillhållet Yorkshire. En Yorkshire pot är en klassiker, fast man ska nog tillskriva viktorianerna äran, inte de vilda nordmännen. De tillverkas än idag av lokalt bruten lera, och är tunga, solida och tål en hel del, inklusive svår frost. Dock inte en engelsk vandal. Eller vem det nu var, som välte min Longtom en mörk natt strax efter att puben hade stängt. Krukan hade stått på trottoaren (vårt hus är så, framsidan direkt på gatan), med en rhododendron i. Vi satt och tittade på tv, fönstret stod på glänt. Jag minns ännu hur det lät, en tung, dov smäll, en olycksbådande dissonans som från underjorden.

Jag fann den morgonen därpå och det var som om någon sparkat mig rätt i skrevet. Så sanslöst okänsligt, så lågt, tillvaron liksom gungade till. Det här var dessutom inte första gången vi hade råkat ut för växtrelaterad vandalism. Från början stod där två av dessa ståtliga krukor på gatan. En annan morgon för ett par år sedan fann jag att den första Camellia jag köpt var uppryckt ur den ena krukan med rötter och allt. Jag kunde följa jordspåret till parkeringen runt hörnet. Den gången kom jag över chocken, köpte en ny Camellia och ställde henne och krukan på trädgårdssidan. Det är den hela krukan som står vid trappan på bilden.

Jag älskar dessa krukor, för deras eleganta, enkla men liksom aristokratiska profil. Kanske är det att de är högsmala som gör det. Runt midjan en fint typograferad inskription direkt i leran. De finns i olika storlekar, mina är väl cirka en halvmeter höga. Nej, Ruben, jag har inte lagat den än. Jag har inte riktigt hittat metoden, eller limmet. Har provat två olika, men det blev inte riktigt bra. Har någon något tips är det mycket välkommet. Krukans sidor är ungefär 15 mm tjocka så det vill till något som kan hålla ihop också när den fyllts med tung jord.

Här är företagets hemsida för den som vill se fler varianter. Dessvärre är de så tunga att jag befarar att de inte kan skickas över Nordsjön.

För övrigt översållas jag av ryska spam, vi talar i storleksordningen minst ett var femte minut, dygnet runt. Alltså författade med kyrilliska bokstäver och alldeles underbart obegripliga. Jag inbillar mig att de är nedpräntade med blod och hjärta (och möjligen en skvätt vodka) av bortglömda poeter från tundran, som med detta moderna kommunikationsmedel vill utropa ”här är vi, vi lever, vi skriver, vi törstar efter värme och läsare!”. För det kan ju inte vara så att det sitter några slemmiga Ivanos och försöker sälja denna västerländska kvinna viagra? Eller är det månne björnskinn, kaviar och grov tobak som går bäst i öst? Pravda.

A sad pot story. I have two Yorkshire flowerpots. They’re immensly strong, solid and tough – can withstand quite a lot. But not an English vandal. Or who ever it was, who decided to knock my longtom over, plant and all, one dark evening just after the local pub’s closing.

I found it the next morning, and felt incredibly drained. So insensitive, so low, the life in a small countryside town shattered.

I love these pots, their elegant, simple yet refined profile, and their tall design. And that inscription around the waistline. I haven’t found the right glue or method to reassemble it yet. Anyone has any tips, would be greatly appreciated.