(det här är en direkt fortsättning på inlägget om trädgården på framsidan, på svenska)
Det är långt mer variation på trädgårdsuttrycken på framsidan i Sverige än i England. I annars betonat individualistiska England följer man en långt striktare, tungt traditionell och mer rigid (läs: klass-) mall för sin ”front garden” – personlig touch ges genom mer subtila nyansskillnader. Generellt i England ligger huset, och därmed ytterdörren, mycket närmare gatan än i Sverige (är huset från tidigt 1800-tal eller äldre, står det t o m direkt vid gatan). Som om engelsmännen är mindre tvekande inför tanken på besökare. Men det kan vara en ren illusion. Också här finns en buffert, med ett underförstått meddelande till förbipasserande och gäster. Den engelska antropologen Kate Fox anser att varje engelsman, oavsett klass, betraktar sitt hem som sin borg, och att trädgården på framsidan helt enkelt är en symbolisk vallgrav och vindbrygga. I sin bok ”Watching the English – the hidden rules of English behaviour” gör hon följande iakttagelse:
”ta en typisk, slätstruken förortsgata med de vanliga dubbla raderna av små, odefinierbara parhus eller huslängor – den typ av gata som den stora majoriteten av engelsmän bor på. Varje hus har vanligtvis en diminutiv trädgårdsplätt på framsidan, och en större grön bit på baksidan. I mer välbärgade områden är detta utrymme framför huset något större, och själva byggnaden någon meter längre bort från vägen. I mindre penningstarka områden, krymper framsidessnutten till en symbolisk liten remsa – fast det kan fortfarande finnas en grind och en minimal gång som tar dig de ett eller två stegen (över den imaginära vallgraven, min anm.) till ytterdörren”.
Därtill finns alltid ett staket eller helst en tegelmur. För där ska vara en barriär, även om den på framsidan i England alltid är låg, ofta endast knähög. Där kommer nästa funktion in – det är meningen att man ska se in utan hinder.
Också den minsta förstuträdgård har en planta i kruka eller en gnutta grönt av något slag som ett bevis för att den ändå kvalificerar sig som en ’front garden’.” Dessutom är denna lilla framsidesträdgård mer noggrant arrangerad och mer välansad än den på baksidan. Detta, säger Fox, är inte för att engelsmannen spenderar mer tid att njuta av sin trädgård på framsidan. Tvärtom, du ser aldrig någon vara där, annat än för att hålla efter den. En engelsman kan aldrig sitta där, även om det skulle finnas bra med plats för lämpliga utemöbler. Det är inte bara otänkbart att sitta, du skulle också ”betraktas som oerhört udda om du bara stod där, utan att huka dig för att rycka upp ogräs, eller böja dig ned för att trimma plantor”. Om du skulle uppehålla dig i din trädgård på framsidan utan att verka upptagen med trädgårdsarbete, skulle du bli ”misstänkt för dagdriveri av den märkligaste och värsta sorten”. Trädgården på framsidan, oavsett hur underbar den skulle kunna vara att koppla av i, är endast för att skylta med – den är till för andra att beundra och njuta av, inte de som äger den.
Däremot är staket, plank, häckar och murar runt baksidans trädgård alltid högre, så att insyn och intrång förhindras eller åtminstone försvåras. Och där är det just ingen skillnad mellan nationaliteterna.
(Läs gärna om svenska trädgårdar à la funktionalistiskt 30-tal, och hur amerikanska trädgårdar förlorade staketet på Intercontinental Gardeners blogg).
Posts
7 comments:
Mycket intressant läsning!
Att det är en skyltfönsterträdgård på framsidan och det gröna vardagsrummet på baksidan kände jag inte till. Verkligen intressant att få ta del av olikheter.
Oerhört intressant läsning. Du har verkligen fördjupat dig i uttrycksskillnaderna mellan klass och länder när det gäller "front garden"-kultur ur ett socialt perspektiv.
mvh, Anja
Där jag bor finns ett antal hus som går under benämningen de Engelska radhusen. De har precis det, en pytteliten trädgårdsplätt på framsidan med låga häckar eller murar och en liten gång fram till trappan upp till ytterdörren. Både där och när jag varit i Lonon har jag funderat över vad den där trädgården egentligen är bra för eftersom ingen verkar utnyttja den eller ens bry sig. Det känns mest som en plätt som blivit över.
Utanför min port har vi en liten trädgård som vetter mot gatan. Den har på senare år utvecklats till att bli ett riktigt uterum där vi grannar äter frukost och fikar när vädret tillåter. En trädgård som används trots att den inte är speciellt insyns skyddad.
You did it again! Väldigt intressant! Vårt hus ligger på en billängds avstånd från gatan (av praktiska skäl). Men, för att inte dra skam över oss, så är vår gamla Volvo (88 års modell) oftast inkörd i garaget! Vad säger det om mig tro ??? /Ruben
Intressant! Känner igen det från när jag jobbade i England. MB
Kul att du hittare till min topiary, jag har massor med bilder, men hiner inte alltid lägga in. Det går ibland långsamt i början, små buxbomar växer inte fort i Sverige. Ibland kanske man får lägga ihop två plantor, men jag tycker det tar sej med tiden. Formklippning i kalla Sverige är inte samma som i England. Vissa kalalre zoner fär man välja måbär, gran och andra tåligare sorter.
Vilken fin serie av inlägg! Det är väldigt intressant med dessa kulturella olikheter. Det är mycket p g a de gamla brittiska byggtraditionerna och -reglerna som det blir så här med en liten plätt fram och lite större bak; det var så det utvecklades till från det urgamla bybyggandet där husen låg gärna nära vägen, de gamla byarna i England ser ju ut på det sättet. Sedan var och är ju folkmängden så stor på den lilla ön, att man sällan kunde bygga mer luftigt. Det roliga är att även i kolonier som Australien och Kanada byggdes på samma sätt långt in i 1900-talet, trots att det fanns hur mycket land som helst! Traditioner sitter hårt i våra själar... Det här var mycket trevligt att läsa, och tack för hänvisningen min blogg.
Post a Comment