Friday, 21 November 2008

Bekännelse 2: Torrperioder


Syster har alltid haft den rätta färgen på fingrarna. Allt hon tar i växer sig lummigt klorofyllstint medan innehållet i mina krukor så oroande ofta tunnas ut, tappar livslusten, och sedermera helt ger upp. Det är den där tillbakalutade lättheten med vilken hon lyckas få plantor att excellera som är lika delar irriterande och imponerande. Jag har länge velat känna hennes hemlighet, magin hon besitter. På en direkt fråga ler hon bara milt underfundigt och säger att ”jag bara vattnar”. Som om.


Jag fick en gång en enorm Hibiskus, exploderande i mörkrosa, i arv från vår farmor. Decennier gammal hade den nått seriösa proportioner för en krukväxt inomhus. Den var ett litet blommande träd. Jag tyckte den var underbar, men det överlevde den inte på. Jag har dessutom ett generande antal fikusar på mitt samvete. Stora, välväxta, med friska blad. Inte en chans. Och förbannelsen tycks vara med mig än. Också här, i min nya visionära trädgård, i mitt nya tillstånd av plantornas beskyddare, är frånfallen emellanåt förödande…

(Fast ibland kan misskött vara vackert – bilden är ett smått bortglömt blomsterarrangemang på engelskt gods)

9 comments:

Vera said...

ojojoj, om du bara anade hur många blommors liv jag har på mitt samvete.............

ingela said...

Lite rätt har nog syster din, att vattna rätt är svårt, det fick jag lära mig under en period av säsongsarbete på en plantskola för länge sedan. Men viljan verkar finnas så din trädgård kommer nog att frodas.

Vilken poetisk bild, man tror knappt det är verkligt, surreal...

Trevlig helg!
Ingela

Kersti said...

Jag har ett begränsat antal krukväxter. De som fortfarande finns här är de som anpassat sig till den nyckfulla behandling de får i detta hem. Jag är en usel odlare det är bara att inse men jag har förhoppningsvis andra förtjänster (tro inte att jag går med håven). Och de växter som överlevt är desto livkraftigare. det är ödesträdet, porslinsblomman och så lageträdet som växt sig så stort att de får bo ute i trapphuset. Pelargonerna brukar dö varje år men jag får nya sällsynta sorter av min vän som har betydligt grönare fingrar än jag.

Pusepilde said...

Huff og huff. Potteplanter har dårlige kår hos meg. Jeg har egentlig gitt opp, men på gulvet står en halvdød clivia. Og der har den stått i et år som en tufs etter at den ble svidd av frost og skarp vårsol i fjor sommer. Jeg hadde jo hørt om hvor godt potteplantene hadde av å komme ut litt...

Vakkert bilde, forfall har sine positive sider.

God helg :)

-Hilde

Hanneles paradis said...

Det finns ju sidenblommor ;)

camellia said...

Vad skölnt att höra att jag inte är den enda som har ihjäl blommor! Och sidenblommor ÄR inte samma sak, Hannele – det skulle vara beviset på att man givit upp helt ;-)

Anja said...

Har du sett min kommentar? Eller kom den bort i cyberrymden?

mvh, Anja

camellia said...

Anja, dessvärre är den nog på väg mot cyber-Mars. Skicka igen är du snäll!

Camillas Foto said...

Hela släkten skämtar om hur dåligt jag tar hand om mina inomhusväxter, numera köper de endast sådana som helst inte ska ha vatten alls, så du är inte ensam.
Bilden du visar är fantastiskt fin.
Tack för grattis-hälsningen
Kram
Camilla