Perfekta pasteller / Perfect Pastels

(English summary at the end of the post)

Den andra trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck”, är Capel Manor. Trots sina 30 engelska tunnland ett mer okänt, grönt hörn av London – orsaken, kanske, det tunga fokuset på kungliga Kew. Capel Manor är ännu ett av de tjusiga privata engelska lustgodsen, denna gång från tidigt 1800-tal, men med anor ända från medeltiden. Också överklassen blev sedermera upphunnen av verkligheten, och numera är ägorna öppna för både trädgårdssugen allmänhet – och kommande trädgårdsmästare. Här huserar nämligen ett college för diplomastudier i hortikultur och trädgårdsdesign. Det gör att trädgården har ett spännande – och naturligt lärorikt – upplägg. Istället för att ha en genomgående stil eller tematik, har man avsiktligt delat in trädgården i flera olika, små enheter, ett lapptäcke av rum med helt skilda uttryck – men alla lika utsökt utförda.


Här finns den historiska tillbakablicken, förstås; den tegelmursomgärdade köksträdgården från 1600-tal (i originalutförande, ska understrykas), den romantiska 1700-talsgläntan med breda perennrabatter, svepande grässtråk, småleende statyer och italiensk labyrint i tuktad järnek. Strax intill ligger den viktorianska promenadträdgården, med sina häckar mot insyn, hårt hållen symmetri, buxbomspartärer och smala gångar för vallning av unga mamseller ute i ”det fria”.


En läcker variant på den senare formen är en modern men respektfull tolkning; ”The Foliage Garden”, där spännande bladverk får bli tongivande, som Pulmonaria och Rodgersia pinnata bland många andra. Internationellt är det möjligen lite magert med representationen i Capel Manor, fast en japansk klassisk trädgård – med mycket vackert dammarrangemang – går ju inte att undvara.


Men, här tittar man lika gärna framåt, och väjer inte för det experimentella, även om man inte ska förvänta sig några allt för vågade, kontroversiella avsteg från det salongsfäiga (återvinningsträdgården är rätt avslagen på det där politiskt korrekta sättet, om ni frågar mig). En sensorisk trädgård för människor med funktionshinder faller iallafall definitivt inom ramen för vad som kan kallas sympatiskt nytänkande. Här kan man känna på vatten, stenar och blommor (som t ex Aklejor), om man inte kan se dem, det mesta på ergonomisk höjd i uppbyggda rabatter. Gångarna emellan är förstås tillräckligt breda för en rullstol, eller två.


Också astmatikern får sin egen trädgård, befriad från gräs, förstås, ogräs, förhoppningsvis. Kanske med en lite väl hård kontur, tyckte jag, med små miniatyrbuskar i något av ett grushav. Men kanske plantorna behöver några år att växa till sig. Sensiblare i samma komposition är inslagen av Clematis ’Broughton Bride’ och de pyttesmå Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.


Andra varianter på både moderna och klassiska trädgårdar finns längs den centrala ”avenyn”. Det är som att skyltfönstershoppa, fast på jakt efter trädgårdsuttryck. Man slinker in i den ena grinden efter den andra, och möter allt från trendigt grafiskt i strama presentationer (med t ex Persicaria bistorta och Phormium tenax) till en kollektiv överdos av masspenséer.


När jag skriver, inser jag att det måste låta som ett på gränsen till hysteriskt mischmasch, men märkligt nog är intrycket, trots spretigheten, alldeles utsökt harmoniskt. Det slår mig att det är färgskalan, inte formen, som är sammanhållen. Genom alla trädgårdsrum i Capel Manor – åtminstone denna majdag – drog ett skimmer av pasteller; toner av blått och lila (som i Allium hollandicum) i samspel med vitt.

Som om allt detta inte vore nog, bjuder Capel Manor dessutom på en djungelgympa-trädgård och ett bidrag från vinnaren av Chelsea Flower Show. Jag missade de två sistnämnda. Men det finns anledning att återkomma.

(För den första trädgården i denna miniserie, Scotney Castle, scrolla ner, eller klicka här)



The second garden in my miniature series, ”Three Days, Three Gardens, Three Moods”, is Capel Manor, 30 acres in a corner of London. Once a private estate, it’s now open to the public and gardeners-to-be, being a college for horticultural and garden design studies, set in vast grounds. Thus, the garden has an exciting – and naturally educational – layout. Instead of a predominant style, it displays separate compartments, each with its own design, exquisitely executed.

A glimpse of history is sensed in a walled kitchen garden from the 17th C, a romantic 18th C glade with sweeping lawns, broad perennial beds and smiling statues, along with an Italianised maze. Next door is the Victorian garden, complete with firmly kept symmetry, box parterres and narrow paths for young ladies' walks in the ”open air”.

An attractive take on the latter design, is a modern but respectful interpretation; 'The Foliage Garden', with interesting leaf shapes and patterns, like Pulmonaria and Rodgersia pinnata.

But Capel Manor is also contemporary, and contains experimental garden concepts. Don’t expect anything too radical though (the recycled garden is pretty flat, in that PC way, if you ask me). 'The Sensory Garden', for disabled people, however, can definitely be called a sympathetic new idea. Here, you can touch water, boulders and flowers (like Aquilegia), if you can't see them. And the path between beds are wide enough for a wheel-chair, or two.

Also the asthmatic get their own garden, free from grass, of course, from weeds, hopefully. Perhaps a little too hard landscaped, I thought, with miniature shrubs in something next to a sea of gravel. But the plants may just need a few seasons to grow. More sensitive features in the same composition where Clematis ’Broughton Bride’ and Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.

Other variations on both modern and classic gardens are supplied along the central ”avenue”. It’s like window shopping, but for garden expressions. You pop into one gate after another, finding yourself in everything between trendy graphical compositions (with for instance Persicaria bistorta and Phormium tenax) and a collective overdose of mass pansies.

While writing, I wonder if this sounds like a next to hysterical mishmash. But surprisingly, the impression of the gardens is, albeit the sprawling content, beautifully harmonic. I realise it’s the colour, as opposed to the layout and design, that glues everything together. Through all the garden ”rooms” – at least this day in May – there was a hue of pastels; shades of pale blues and purples (like Allium hollandicum), interplaying with whites.