Sunday 17 May 2009

Chelsea Flower Power Show (1)



(English Summary at the end of post)


Inga växter kom till skada vid tillkomsten av detta blogginlägg. Bilden föreställer ett irisblad som böjt sig av egen vilja och när det själv hade lust.


Nu börjar det. Den nittonde, tisdag, öppnas dörrarna för allmänheten (åtminstone den allmänhet som betalat cirka 600 kronor för medlemskap i den Kungliga Hortikulturella Societeten, förlåt Föreningen, och sedan ytterligare en femhundring för själva biljetten). På onsdag till lördag kan man till reducerat pris trängas med kleti och pleti.

Antagligen är jag bara avundsjuk.

Jag är oerhört dubbel inför Chelsea Flower Show. En del av mig vill rusa dit på studs och insupa plantor, blommor, idéer, design, trädgårdsprofessionalism. En annan del avskyr tanken på folkmassan. Trädgård, tycker jag, ska frammana njutning, harmoni, skönhetsupplevelse, en rofylld hägring för själen, inte illusionen av en klaustrofobisk morgon i rusningstrafiken på Stockholms tunnelbana.


Framförallt vill jag se trädgårdar! Ta in dem som helheter, känna in formgivartanken, teman, kompositioner, färger – inte få dem serverade som ofrivilliga fragment i mellanrummen mellan nackar och ryggar, shoppingkassar och (ok erkännes, andras) kamerautrustningar – allt ackompanjerat av en högljudd kommers.


En tredje del (ni hör hur kluven jag är), har ytterst blandade känslor inför det här med att smacka upp en trädgård på några dagar, för att ”visa upp” den ytterligare några få. Jodå, jag vet att de så kallade ”show”-trädgårdarna minsann inte tar en eftermiddag att komponera och förbereda, de sysselsätter designerna under två år innan premiär. Ändå är det i jorden, på plats, som en trädgård får sin själ, långsamt framvuxen under flera säsonger, i väder, i vind. Ompysslad, älskad.


Inför Chelsea hålls plantors naturliga blomning tillbaka för att spricka ut flera månader senare, lagom till pressvisningen (ibland trilskas de ändå – jag såg just en bild på en utställare som med hjälp av två hårfönar från varsitt håll försökte stressa sina allt för sena liljeknoppar att slå ut). Eller ta alla märkliga manipulationer med trädgårdsrekvisita, som tidigare guldvinnaren Tom Stuart-Smith, tillika en av årets domare, berättar om i söndagens Guardian. Hans show-trädgård innehöll stålväggar som artificiellt hade gjorts rostiga (!). När några ungdomar, en vecka innan show, oförhappandes hade hittat dem där de var magasinerade och använt dem som skateboard-ramper – och därmed förstört en ”underbar, pulvrig patina av rost” , fick man ”slipa ned allt”, ytbehandla, och ”innerligt hoppas att det skulle rosta igen, i tid”. Och han säger det som om det vore alldeles normalt. Eller då rådjur, i samma projekt, åt upp valda delar av en perfekt Avenbokhäck, ”skuren som med laser” , och ifyllnadsplantor snabbt flögs in från Tyskland. Ibland undrar man varför man inte bara kan använda plastblommor och modeller istället, designen skulle man ju se ändå. Det är inte mycket som är naturligt hursomhelst.


Men, ändå, kunde jag klättra över inhängnaden efter stägningsdags, ett par timmar innan solnedgången, skulle jag antagligen strosa runt med ett fånigt flin och bara njuta…


På tisdag: några heta Chelsea Flower Show förhandstips och lite spridda röster om evenemang och design – men innan dess, på måndag, tar jag er till en annan spännande Londonträdgård, som till skillnad från de i Chelsea fått en hel del tid på sig att mogna.




(No plants were harmed during the making of this blog post. The image shows an Iris leaf which has bent because it wanted to bend, and at the time it fancied to do so).


Now it all begins. On the 19th, Tuesday, the doors are opened. I am incredibly ambiguous about Chelsea Flower Show. Part of me would like to rush there and breathe in plants, flowers, ideas, design, garden professionalism. Another part loathes the thought of the dense crowds. Gardens, I believe, should evoke pleasure, harmony, moments of beauty, a restful mirage for the soul, not the illusion of a claustrophobic moment in a tube carriage at rush hour.


Most of all, I want to see gardens! Take them in as complexities, themes, compositions, colours – not have them served as unintentional fragments in the gaps between necks, backs, shopping bags and (others’) camera equipments.
A third part (you now know just how split I am), has deeply mixed feelings about all this of knocking up a garden in a couple of days, to ”show” it for another few. Oh yes, I do know it takes more than a coffee break to design a Chelsea show garden, about two years, I hear. Still, it’s in the earth, at the location, that a garden finds its soul, slowly grown through several seasons, in weather, in wind. Pampered, loved.

For Chelsea, the plants’ natural bloom is held several months for the flowers to open in time for the press opening (sometimes they’re obstinate anyway – I just saw a picture of a woman who, with the help of no less than two hairdryers, tried to stress her delayed Lily buds to open). Or, take all the weird manipulations of garden props. Former Gold medal winner, and one of the judges this year, Tom Stuart-Smith, tells the story in today’s Guardian, how his show garden had contained walls of ”pre-rusted”(!) steel, but which were ruined by some youngster, having found them and used them as BMX ramps. ”With one week to go until the opening, we had to sandblast every inch back to the bare metal and pray it would rust again in time”. And he says that as if it’s absolutely normal. Or, when fallow deer, during the same project, munched away sections of a hornbeam hedge, ”neat as a laser”, new sections were flown in from Germany. You’d be forgiven wondering why they don’t use plastic plants and models instead, the design idea should be clear anyway. Not much is natural anyway.


Still, if I could jump the fence after closing hour, and meander during that magic time just before sunset, all on my own, I’d probably would just totally enjoy myself, and with a silly grin on my face, too.

7 comments:

Nutty Gnome said...

I have equally mixed feelings about Chelsea, but like you would want to go when it's empty so that I could savour the gardens, designs and plants in peace! :)

Anjas Hill said...

Instämmer helt och hållet i ditt "tänk" - har precis samma kluvna intsällning.
Som tur är så är inte riktigt ALLT ännu så superkommersialiserat utan det finns privatträdgårdar som tar emot besökare. Många av dessa är s.k. samlarträdgårdar med en växtrikedom, man inte ens ha kunnat drömma om - och det har tagit lååång tid att få allt att stämma för ett lyckat resultat.

Alltid lika roligt att ta del av dina välformulerade tankar Camellia!/Anja

Helen/patientgardener said...

I completely agree with your feelings - I am very split as well. I am feeling jealous of people I know going to Chelsea but at the same time hate the idea of the crowds and trying to see the gardens. I also find the cost of some of the big showgardens quite obsene.

Tant Grön said...

Ja du, här sitter man på andra sidan Nordsjön och tänker vartenda år, i maj, att suck, nu har man missat det gudomliga Chelsea Flower Show igen...
Vilka bilder, vilka reportage man får se i våra helgbilagor!
Det var faktiskt väldigt skönt att få det bekräftat, det där som man tänker när man har suktat färdigt: äsch det är ju så mycket folk och så hysteriskt så man lär väl ändå inte få se mer än fragmet av de där gudomliga trädgårdaren... Och så dyrt som det är...
Och dom där reportagen, dom är ju gjorda på pressvisningen ju. INNAN de stora horderna väller in.
Och alltihop är ju ändå liksom konstgjort och kommer att rivas ner igen .
Tack Camellia, det här inlägget satt perfekt!
Förresten har jag ändå inte tid att lämna min egen trädgård i flera dagar i sträck mitt i maj, så det så.

Glädjekällans Trädgårdsblogg said...

Medlemskap i ett år och en lugnare dag på Chelsea är värt mycket, tycker jag. Tänk att få strosa omkring där i någorlunda lugn och ro! Vad kostar ett medlemskap i en golfklubb?
Håller med dig, trädgård skall vara rofylld och lugn. Men idéerna och det eventuella nytänket, som vi är många som vill se? Då måste det bli trångt.
Miljötänkandet tycker jag är starkt förknippat med trädgård och att då flyga in några häckplantor verkar absurt. Rådjur är vi många som måste lära oss att leva med så det hade varit bättre att visa på verkligheten och låta de ’ätna’ plantorna stå kvar, tycker jag ,-)
Ser fram mot både den mogna trädgården och Chelsea.
Ha det gott
Birgitta

Arboarkticum said...

Några dagar sent hittar vi det här inlägget men vill gärna säga att det var det mest välskrivna vi läst i bloggvärlden på länge. Och så perfekt på pricken. Tack för god läsning!

fru Sandeggen said...

Jeg tror det er veldig mange som har det på akkurat samme måten som deg Camellia. Alle vil vi være der, men hver for oss. Likevel sitter jeg her med lett kriblig i magen.
En vakker dag..sukk!