Chelsea Flower Power Show (1)

(English Summary at the end of post)

Inga växter kom till skada vid tillkomsten av detta blogginlägg. Bilden föreställer ett irisblad som böjt sig av egen vilja och när det själv hade lust.

Nu börjar det. Den nittonde, tisdag, öppnas dörrarna för allmänheten (åtminstone den allmänhet som betalat cirka 600 kronor för medlemskap i den Kungliga Hortikulturella Societeten, förlåt Föreningen, och sedan ytterligare en femhundring för själva biljetten). På onsdag till lördag kan man till reducerat pris trängas med kleti och pleti.

Antagligen är jag bara avundsjuk.

Jag är oerhört dubbel inför Chelsea Flower Show. En del av mig vill rusa dit på studs och insupa plantor, blommor, idéer, design, trädgårdsprofessionalism. En annan del avskyr tanken på folkmassan. Trädgård, tycker jag, ska frammana njutning, harmoni, skönhetsupplevelse, en rofylld hägring för själen, inte illusionen av en klaustrofobisk morgon i rusningstrafiken på Stockholms tunnelbana.

Framförallt vill jag se trädgårdar! Ta in dem som helheter, känna in formgivartanken, teman, kompositioner, färger – inte få dem serverade som ofrivilliga fragment i mellanrummen mellan nackar och ryggar, shoppingkassar och (ok erkännes, andras) kamerautrustningar – allt ackompanjerat av en högljudd kommers.

En tredje del (ni hör hur kluven jag är), har ytterst blandade känslor inför det här med att smacka upp en trädgård på några dagar, för att ”visa upp” den ytterligare några få. Jodå, jag vet att de så kallade ”show”-trädgårdarna minsann inte tar en eftermiddag att komponera och förbereda, de sysselsätter designerna under två år innan premiär. Ändå är det i jorden, på plats, som en trädgård får sin själ, långsamt framvuxen under flera säsonger, i väder, i vind. Ompysslad, älskad.

Inför Chelsea hålls plantors naturliga blomning tillbaka för att spricka ut flera månader senare, lagom till pressvisningen (ibland trilskas de ändå – jag såg just en bild på en utställare som med hjälp av två hårfönar från varsitt håll försökte stressa sina allt för sena liljeknoppar att slå ut). Eller ta alla märkliga manipulationer med trädgårdsrekvisita, som tidigare guldvinnaren Tom Stuart-Smith, tillika en av årets domare, berättar om i söndagens Guardian. Hans show-trädgård innehöll stålväggar som artificiellt hade gjorts rostiga (!). När några ungdomar, en vecka innan show, oförhappandes hade hittat dem där de var magasinerade och använt dem som skateboard-ramper – och därmed förstört en ”underbar, pulvrig patina av rost” , fick man ”slipa ned allt”, ytbehandla, och ”innerligt hoppas att det skulle rosta igen, i tid”. Och han säger det som om det vore alldeles normalt. Eller då rådjur, i samma projekt, åt upp valda delar av en perfekt Avenbokhäck, ”skuren som med laser” , och ifyllnadsplantor snabbt flögs in från Tyskland. Ibland undrar man varför man inte bara kan använda plastblommor och modeller istället, designen skulle man ju se ändå. Det är inte mycket som är naturligt hursomhelst.

Men, ändå, kunde jag klättra över inhängnaden efter stägningsdags, ett par timmar innan solnedgången, skulle jag antagligen strosa runt med ett fånigt flin och bara njuta…

På tisdag: några heta Chelsea Flower Show förhandstips och lite spridda röster om evenemang och design – men innan dess, på måndag, tar jag er till en annan spännande Londonträdgård, som till skillnad från de i Chelsea fått en hel del tid på sig att mogna.



(No plants were harmed during the making of this blog post. The image shows an Iris leaf which has bent because it wanted to bend, and at the time it fancied to do so).

Now it all begins. On the 19th, Tuesday, the doors are opened. I am incredibly ambiguous about Chelsea Flower Show. Part of me would like to rush there and breathe in plants, flowers, ideas, design, garden professionalism. Another part loathes the thought of the dense crowds. Gardens, I believe, should evoke pleasure, harmony, moments of beauty, a restful mirage for the soul, not the illusion of a claustrophobic moment in a tube carriage at rush hour.

Most of all, I want to see gardens! Take them in as complexities, themes, compositions, colours – not have them served as unintentional fragments in the gaps between necks, backs, shopping bags and (others’) camera equipments. A third part (you now know just how split I am), has deeply mixed feelings about all this of knocking up a garden in a couple of days, to ”show” it for another few. Oh yes, I do know it takes more than a coffee break to design a Chelsea show garden, about two years, I hear. Still, it’s in the earth, at the location, that a garden finds its soul, slowly grown through several seasons, in weather, in wind. Pampered, loved.

For Chelsea, the plants’ natural bloom is held several months for the flowers to open in time for the press opening (sometimes they’re obstinate anyway – I just saw a picture of a woman who, with the help of no less than two hairdryers, tried to stress her delayed Lily buds to open). Or, take all the weird manipulations of garden props. Former Gold medal winner, and one of the judges this year, Tom Stuart-Smith, tells the story in today’s Guardian, how his show garden had contained walls of ”pre-rusted”(!) steel, but which were ruined by some youngster, having found them and used them as BMX ramps. ”With one week to go until the opening, we had to sandblast every inch back to the bare metal and pray it would rust again in time”. And he says that as if it’s absolutely normal. Or, when fallow deer, during the same project, munched away sections of a hornbeam hedge, ”neat as a laser”, new sections were flown in from Germany. You’d be forgiven wondering why they don’t use plastic plants and models instead, the design idea should be clear anyway. Not much is natural anyway.

Still, if I could jump the fence after closing hour, and meander during that magic time just before sunset, all on my own, I’d probably would just totally enjoy myself, and with a silly grin on my face, too.