Monday, 13 October 2008

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt



Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.


Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.


Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)

6 comments:

Mariaberg said...

Tyckte om läsningen, håller med dig att man i början kan tänka evergreen- låter grönt och bra året om.
men precis som du avsluter man missar årstider och spänningen.
Hur stor är din trädgård och hur tänker du, vad vill du få ut av den?

Kul att du var på min sida, funderar på att lägga ut samma blogg här på bloggspot så att den blir mer lätttillgänglig - sorry att du hamnade just på ett inlägg som inte hade med trädgård att göra. Men jag lovar det mesta handlar om växter och grönt (nja lite om min barn, Lilja, Malva och Viola också)
Mina planer för trädgården nästa år... den växer fram så småningom har lite ider i huvudet får se hur det tar form.
Ibland får jag växter och måste liksom hitta en plats å så kommer en ny idé.
Mariaberg

Mariaberg said...

Jo, jag igen. Den stora utmaningen är på JOBB, jag har fått anställning som trädgårdsmästare till en lyxvilla.
Mariaberg

camellia said...

Hej Maria, den är inte stor, bara 120 kvadrat (men när ogräsen frodas känns den som 120 hektar...). Vad jag tänker och vad jag vill få ut av trädgården är precis vad min blogg handlar om. Bloggen är som den berömda löken, som skalas av, lager för lager och går djupare och djupare...

Anja said...

Ja. Där ser du. Vi är optimala motsatser;))!
Jag har Ääälskat vintersporter - skidor, skrillor, kälke - ja allt! Jag är januaribarn så att det är kanske naturligt;)!
Dessutom tycker jag väldigt mycket om de grafiska silhuetterna av kala grenar och stammar eller gulbrunt gräs. Vilsamt för ögon och sinnet.
Men städsegrönt har hittat även i min trädgård - mångfalden är för mig vilktig. Jag njuter också av alla fyra årstiderna.

mvh, Anja

camellia said...

Hej Anja, egentligen vill jag inte erkänna det, men jag är förstås smått avundsjuk på folk som KAN åka skidor, skridskor och annat vinterartat. Jag måste också erkänna att det finns en kärv skönhet – som kan ta andan ur en – i en avlövad skånsk pilallé en disig vintermorgon...

Glädjekällan said...

Hej igen
Gillar din tolkning, men vintergrönt är ju bara vintergrönt...;)
Har också alltid gillat skridskor och skidor men jag vill inte att vintern skall vara sååå lång.Och formklippt vintergrönt är ändå ganska, väldigt fint och skönt !!!!:)
Ha det gott
Birgitta