Blooming Friday – Definitivt tusen / Clearly Common

Gräsmattan är full av den. Det tar bara två dagar efter att gräset är klippt så kikar de fram igen. Jag kan inte med maskrosor – även om jag med behållning tagit del av några av er andra bloggares försvarstal för dem, och därmed lärt mig något nytt om detta oälskade ogräs. Men Tusenskönan, Bellis perennis, som ju egentligen toksprider sig på liknande sätt, gillar jag. Den får mig rent av att le. Jag när en hemlig lust att den alldeles tränger undan gräset. Den kan få bli en egen matta, tillsammans med klövern. Det ni, vore något att kittla tårna i.

The lawn is full of them. It only takes a couple of days after the mowing, and they're up again. I can't stand Dandlions. But the Common Daisy, Bellis perennis, which – really – is just as madly invasive, I can nothing but like. It makes me smile. I have a secret wish it'll outgrow the grass. It could become a dense carpet to tickle my toes.

Muskulös Hortikultur / Muscular Horticulture

(English summary at the end of the post)

Anja i Gunnilse, har skapat ett eget berg, ett miniatyrrike av alpiner – några når inte högre över havet än tre centimeter. En täppa med innerliga, men lågmälda gester. Jag kommer att tänka på hennes tankar om att odla dem när jag vandrar runt i den engelska mastodontträdgården med det lustigt svenskklingande namnet Nymans. Förvisso börjar man modest, så där alldeles innanför entrégrindarna (kanske för att inte brutalvälkomna nyanlända gäster), med ett uns kortväxta nävor i blått, Geranium himalayense ’Gravetye’, och en och annan clarkei ’Kashmir White’. Men subtiliteten är kortvarig, därefter är det mer rejäla plantor och arrangemang som gäller. Och kanske, i en trädgård av den här storleken, behövs måhända den bredaste penseln för att skapa proportion mellan planteringar och trädgårdsrum, de senare stora som inte bara en, utan en samling ordinära fotbollsplaner.

Inledningsvis ränner man rakt in i en version av den klassiska engelska ”summer border” – alltså en ”sommarrabatt” – här i tvillingversion, var och en kanske 3 meter bred, spikrakt lagda med en autostrada till trädgårdsgång mellan dem. En transportsträcka på väg till godset, men med visuella hinder för den finkänslige på vägen. Själv tog det mig två timmar att tillryggalägga de, i detta fall, 70 metrarna av dubbla ansamlingar perenner. Men så blev det en del bilder på vägen, och utan att böja särskilt mycket på knäna – få arter är lägre än metern. Här svajar Cirsium rivulare Atropurpureums karmosinröda punkskallar, och Persicaria bistorta med sina rosa flaskborstar. Ett återkommande tema är grupperingar av Iris Siberica (som av en händelse är precis desamma jag har i min trädgård, presenterade i förra inlägget). Men dessa tämligen resliga blommor ska strax kännas anspråkslösa, det här är rabatter med mer muskler än så. Och, undrar man, rentav en dos hortikulturella, anabola steroider.

Papaver orientale 'Aglajal' är ämbar av lysande rött, kanske fem storlekar över en vanlig bonnvallmos nätta skål.

Pionen 'Souvenir de Maxime Cornu's blommor är stora som pastatallrikar. Upp ur en matta av lammöron forcerar sig Allium ’Gladiator’ med blomställningar inte mycket mindre än människohuvuden. Plantan är steril och – den uppenbarligen på annat sätt framdrivna – knoppen är knytnävsstor på en stjälk fetare än mitt långfinger. Den står rigid i eftermiddagsbrisen, vad annars.

De gigantiska Iris ’Bronze Bird’ och ’Swazi Princess’ imponerar och oroar i samma andetag. De är mäktiga, utsökta, ja, hela rabatten är suveränt komponerad och inget mindre än enormt stilig. Men det svider lite i de begeistrade ögonen, det är något som inte stämmer. Konstiga tankar börja surra – borde vi ha muterade insekter som matchar?

Har man inte fått sina världsliga proportioner justerade efter en sådan promenad, kan man vara säker på att man känner sig liten när man passerar igenom öppningen i den fem meter höga, minutiöst klippta häcken till nästa trädgårdssal, och finner sig bortkollrad bland järnekar, klippta till sex-sju meter höga, perfekta cylindrar.

Ytterligare bortom finns bland mycket annat en generöst tilltagen rosenträdgård (med t ex Madam Isaac Pereire), och en muromgärdad köksträdgård att gå vilse i.

Längst bort på ägorna lever trädgårdens historia tydligare – ett gammaldags parti med ljung och rhododenron, helt utan sommarrabattens bombastiska flärd, men med elegans och känslighet, njutbar också så här i fel säsong. Och bara i England anlägger man en gräsmatta enbart ämnad för kricket – Nymans flankeras av en kanske 40 meter lång pergola, förföriskt draperad i vit och blå Wisteria sinensis. En lätt parfymerad vandring just innan eftermiddagen övergår i tidig kväll.


The word mastodon comes to mind when I step into Nymans, the National Trust garden. After a modest start with clusters of short, blue Cranebills, Geranium himalayense ’Gravetye’, and the odd clarkei ’Kashmir White’, Subtlety is swopped for Size, both in spaces and plants. Fair enough, maybe. In a garden of these dimensions, the broadest brush may be the necessary tool to create balance between planting and garden rooms, the latter in this case large as several football grounds.

For starters, you run into a twin version of the classic English summer border, each approximately 3 metres wide. A straight road to the mansion, with visual obstacles for the sensitive eye on the way. Myself, needed two hours to cover the 70 metres of assembled perennials. That was with photography on the way, an without too much bending of my knees – few varieties are shorter than a metre.

Here are the crimson punk hairdos of Cirsium rivulare Atropurpureums, the pink bottlebrushes of Persicaria bistorta. A recurrent theme is groups of Iris Siberica (of the very same variety I presented from our garden in the previous post). But these rather tall flowers will soon appear modest, this flowerbed has more muscles than that. And, one can’t help wondering, a little help from horticultural steroids.

Papaver orientale ’Agalaj’ is a pond of red, five sizes above the common poppy. Paeonia Souvenir de Maxime Cornu’s flowers are like pasta plates. And forcing up through a carpet of Lamb’s Ears, are Allium ’Goliat’s, whose heads are not much smaller than humans. The bud is the size of a fist, on a stalk which is thicker than my index finger.

The gigantic Irises ’Bronze Bird’ and ’Swazi Princess’ are at the same time imposing and worrying. They are grandiose, marvellous, well, the entire border is no less than brilliantly composed. But there is something wrong here, weird thoughts start buzzing. Should we have mutated insects to match, to scale?

If your sense of worldly proportions weren’t distorted after that walk, be sure to feel little once you enter through the 5 metre clipped hedge, and into a garden hall of 6-7 metre high hollys, pruned to perfect cylinders.

Beyond are both a generous rose garden (with Madam Isaac Pereire among others), a kitchen garden to get lost in, a lovely old-fashioned heather garden, enjoyable also off season, like this. Furthest away is a cricket lawn with adjacent Wisteria-clad pergola. A lightly fragrant walk just as the sun starts descending.

Blooming Friday – Helgfin / Dressed up for the weekend

(English summary at the end of the post)

Iris Siberica – Sibirisk Iris. Själv får jag inga associationer till kylslagen tundra. Är det någon is flyter den i ett cocktailglas i en luftig Art Deco-bar, kanske. Se upp för dekadenta donnor – fullt utrustade med getingmidjor, svajande höfter och ymniga hattkreationer, ”Hey babe, next drink’s on me”.
(Till vardags står de tätt tillsammans nere vid muren och är inget annat än anständiga, och mycket eleganta.)


Iris Siberica – Siberian Iris. Personally, I get no associations what so ever of the chilly tundra. If there is any ice, it's floating in a cocktail glass in an airy Art Deco bar, perhaps. Watch out for the decadent donnas with wasp waists, rolling hips and voluminous hat creations, ’Hey, babe, next drink’s on me’.

(During the weekdays, they stand down by the brick wall, and are perfectly decent, and very elegant).

Svalt och elegant / Cool and Elegant

(English summary at the end of the post)

Den tredje och sista trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck” är Kungliga Botaniska Trädgården i Kew, i London. Denna gröna lunga har något av en magnetisk dragningskraft – så till den grad att jag nu köpt årsmedlemskap. Antagligen tar det längre tid ändå, att uppleva hela trädgården. Området är så stort, och innehåller så mycket sevärt, att jag trots upprepade besök aldrig tagit mig genom hela, eller ens tvärs över – det är alltid något man fastnar för redan bara halvvägs in, och tiden rinner snabbt iväg. Varje årstid bjuder också på visuella överraskningar, nya plantbekantskaper och arrangemang man inte sett förut.

Den dag i mitten på maj då jag besöker Kew den här gången, blommar de sista vårlökarna – vita Narcissus poeticus x recurvus (tack, Tant Grön för att du fick mig på rätt spår!) och Ornithogalum umbellatum. Den senare heter Star of Bethlehem på engelska, och vackert Morgonstjärna på svenska.


Sedan dras jag mot de vidsträckta perennrabatterna i halvskuggan på östra flanken av trädgårdarna. Inget som sticker ut, harmonin är fullständig, men kompositionen drar ändå blicken till sig. Jag står framför rabatten och fascineras av hur enkelt formgiven den är, och ändå så stark i uttrycket, allt framtrollat med några få arter. Det är en kärleksfull orgie i stora blad och till största delen vita blommor. Som bas i framkanterna ligger massiva trupper av de blanka bladen i storlek X-large som tillhör Bergenia crassifolia ’Silver Light’, vars vita blommor kikar fram på sina ställen. I fonden, höga, uppåtsträvande Rodgersia aesculifolia med stora, kontrasterande, nästan läderartade, matta blad (och som kommer få vita konformade blommor lite senare). På väl valda ställen böljar långa stänglar av insmygda Polygonatum x hybridum, Solomon’s Seal, eller Jätterams på svenska, som ser till att bryta minsta tendens till monotoni.


Däremellan altstämman; täta klungor av vita Trillium grandiflorum 'Flore Pleno’ – åter igen med generöst bladverk, och därtill fylliga, dubbla blomhuvuden, som i korus, lydigt vända åt samma håll (man undrar om Kews trädgårdsmästare tillrättavisar dem varje morgon). Strax intill sträcker små skira Primula Sieboldii ’Alba’ på halsen.


För att ge en aning kindfärg åt anrättningen har man skvättplanterat rosa Bergenia Stracheyi, samt matchande, kolorerade blad i form av Epimedium x versicolor (med det lustiga namnet Sockblomma på svenska).


Men, inte nog med det. När man minst anar, när man tror man ”kan” rabatten, slår de an en grupp magiskt djupblå Iris typhifolia – och man kapitulerar fullständigt.

Det är trädgårdsdesign i den högre skolan.

Jag har bara ett enda klagomål på Kew. Det är ett förfärligt blåshål.

(Missade du del ett och två i denna miniserie finns de här: Scotney Castle Garden och Capel Manor Gardens)

Blooming Friday – Mexican Orange

(English summary at the end of the post)

Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.

There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.

Chelsea Flower Power Show (3)

English summary at the end of the post.

Grattis Ulf Nordfjell, helt rätt och högst välförtjänt! Sveriges bidrag genom Nordfjell är stilrent, elegant och en väl avvägd balans av modernism och klassicism.

Nordfjell sa innan tävlingen att han formger ”i naturens anda, snarare än att imitera den”. Och här är man, konceptuellt, än i staden, än i skogen, än vid havet, lekfullt tolkat med fast hand. Modernist som han är, blir då granithällarna geometriskt huggna i block (fast med bibehållen obearbetad yta och antydan till naturell lutning) De används som markörer – än ”flytande” bland vinkelräta rabatter, än nedsänkta till botten av en högst urban sjö. Blommor och bladverk blir arkitektoniska mattor där emellan, stundom punkterade av friare, vertikala solitärer som till exempelt organiskt svajande Jättestäppliljor, Eremurus ’Joanna’, och barrträd i silver och blått, som de molnklippta blå miniatyrtallarna, Pinus sylvestris ’Watereri’. De löser upp linjerna och höjer blicken mot fonden – och stugan i gläntan, antydd av en trästruktur, svart, inte faluröd, och omsluten av futuristiskt glas. En paviljong för stadsskor, inte grova kängor. Här blir graniten slätslipad, från ute till inne, berghäll till golv, via ett par steg över en högst civiliserad träspång. Färgskalan domineras av harmoniskt grönt (som i en arkitektonisk, linjalrät Avenboksvägg), med mycket vitt (ibland havsnära som Strandkål, Crambe maritima) och blått (med känsla av skogsmark som Viola ’Belmont Blue’).

En högst personlig kompilation med oerhörd fingertoppskänsla. Kanske är det en smaksak, men Nordfjells gröna spa utstrålar för mig också en viss kyla, en viss distans. Det gör den också, ironiskt nog, en smula opersonlig. Därför skulle jag själv kanske inte vilja ha trädgården som helhet utanför mitt sovrumsfönster. Men, att kunna kliva ut i en sådan underskön urban oas från en arbetsplats, eller varför inte ett sjukhus, måste vara en själskur med självaste Moder Natur som terapeut.

Missade du de första delarna av denna miniserie om Chelsea Flower Show, finns de här och här.

(Bilder från BBC)


Congratulations, Ulf Nordfjell, absolutely right and very well deserved! Nordfjell’s contribution is stylish, elegant and contains a well executed balance of modernism and classicism. Nordfjell said before the competition, that he designs ’in the spirit of nature, rather than mimicking it’. And here you find yourself, conceptually, now in the city, now in the woods, now by the sea, playfully interpreted. Being a modernist, the flat rock of granite have been geometrically hewn in blocks (but with preserved, rough surfaces and the hint of a natural slope). They are used as markers – both ”floating” in perpendicular flower beds, and sunken to the bottom of a very urban lake indeed. Flowers and foliage become architectural rugs in between, occasionally pierced by vertical solitaires as, for instance, organically swaying Foxtail Lilies, Eremurus ’Joanna’, fir trees in silver and blue, as the cloud-pruned Pinus sylvestris ’Watereri’. They loosen up the lines and raise your gaze towards the back – and the cottage in the glade, suggested by a wooden structure, black, not traditionally Swedish red, and enclosed by futuristic glass. A pavilion for city shoes, not muddy boots. Here, the granite is smoothly polished, from outdoors to indoors, rock to floor, via a couple of steps over a very civilised wooden footbridge. Colour scheme is dominated by green (as in a architectural Hornbeam wall, cut along a ruler), with a lot of white (sometimes with a smell of the sea, with Sea kale, Crambe maritima) and blue (with a touch of woodland through Viola ”Belmont Blue’).

A highly personal compilation. Perhaps it’s a matter of taste, but Nordfjell’s green spa, in my eyes, also gives off a certain air of cool distance. Which makes it, rather ironically, quite impersonal. Therefore, I wouldn’t want it outside my bedroom window, myself. But, being able to step out into such a lovely, urban oasis from an office, or why not a hospital, has to be a remedy for the soul, with Mother Nature herself as the therapist.

Images from BBC.

Chelsea Flower Power Show (2)

Aquilegia – Depressionshämmande?

Förhandstipsen och känslorna har duggat tätt. Vad är det som blir nästa stora trädgårdstrend? Vilka tankar har vibrerat ute i trädgårdstokiga England inför manifestationen Chelsea Flower Show? Jag har lagt örat mot marken så här just innan medaljerna delas ut.

Klippt buxbom inte bara står sig, utan kommer i fler variationer, tätt följd av spaljerad Avenbok som man bygger hela väggar med, om man får tro tidigare guldvinnaren (och i år också domaren) Tom Stuart-Smith. Han ger samtidigt en känga åt sina kolleger när han undrar om det som är hett inte helt enkelt är styrt av vad de stora, europeiska ”träd-stormarknaderna” har att erbjuda, och vad som ser bra ut i en trädgårdsmodell simulerad på datorn. Han fortsätter, ”trädgårdsdesign blir som att leka med lego, med naturalism reducerad till en liten dörrmatta av gräs”. Personligen hoppas han (så där lite lagom engelskt, syrligt) att de senare årens trädgårdsgimmickar försvinner tillsammans med ”tredje klassens skulpturer” (enligt skribenten en gedigen Chelsea-tradition), liksom ”de puttinuttiga vattenarrangemangen och de tindrande, multifärgade miniatyrlamporna, osannolikt inbäddade i kinesiska granitbumlingar.” (och plötsligt tycker man sig ha fått sig en sida ur en billig postorderkatalog beskriven, inte en högoktanig, professionell trädgårdsfest).

Designern Tony Smith, som gör en trädgård för Quilted Velvet i årets show, har en insiktsfull syn på det här med trädgårdar i och utanför Chelsea Flower Show; ”En riktig trädgård kan ses som en symfoni med många tempon och oändliga variationer, medan en show-trädgård är mer som en treminuters poplåt. Det är bra om den snabbt grabbar tag i en, men också att den har ett visst djup, tillochmed är känslosam, och betyder något för varje enskild person.”

The Telegraph’s Val Bourne spekulerar i recessionens inverkan också på trädgårdsdesigners val (och i förlängningen vad som visas på Chelsea Flower Show), och pekar – under rubriken ”Det handlar blott om terapi” – på en ny enkelhet. Enkla blomformer, dämpad färgskala, lågmälda kompositioner. Hans tolkning av de hårt trimmade häckarna och träden är att de är en ”strävan mot beständighet”, och tycker sig tillochmed se att svenske Ulf Nordfjells spaljerade Avenbokshäck erbjuder ”skydd”. Uppiggande är ”luftiga inslag” som t ex olika fintrådiga gräs, Aklejor, och Thalictrums, som alla ” lättar humöret”.

Och finanskrisen har också slagit till än mer direkt mot showen och trädgårdsdesigners – ett flertal sponsorer har backat ur och i år är det bara 13 specialdesignade show-trädgårdar, mot 22 förra året.

ps. Svenskarna ligger i täten – redan för 200 år sedan kände man på sig i Wrams Gunnarstorp att det här med Buxbom och Avenbok var en idé att satsa på för framtiden (de tillhör ju inte de mest snabbväxande, så framförhållning är receptet). Se Slottsträdgårdsmästarens rapport från en svensk klassiker.

Första delen av Chelsea Flower Power Show finns här.

English summary to come shortly.