Anständigt och lössläppt i slottsparken

Det är något särskilt med de brittiska, privata gamla slottsparkerna. Det är som om de rymmer så väl längtan till, rädslan för, och det faktiska språnget mot den oberäkneliga naturen. Än i dag. 

Det börjar anständigt återhållet alldeles utanför själva huvudbyggnaden – ju närmare slottsväggarna desto stramare trädgård. Växtligheten är tuktad och kontrollerad, oroligt inhängnad av bastanta stenbalustrader. Gångarna är spikraka och krattade, häckarna friserade till synes med hjälp av lod (solitära buskar är helst figurklippta), och stenstoder i mänsklig skepnad är utposterade, som för säkerhets skull, på iögonfallande platser. Gräsmattorna ligger minutiöst manikyrerade och öppnar upp vyn framåt, utåt (på somliga slott kan det i liknande lägen finnas ”buskage”, men då i knähöga partärer i formationer som ligger närmare broderi än natur). Inga plötsliga överraskningar kan här komma oannonserade ut från skuggorna under trädkronorna i fjärran, avsevärda distanser kan överblickas i ett enda ögonkast.

Välansade rosenbuskar presenteras på parkett under strikt ordnade former, nästan alltid i egen avdelning, kanske som här på en stenlagd terass. Ingen jord fastnar under skosulorna. Eller i klänningsfållen.

Alldeles runt hörnet, men fortfarande med slottet inom tryggt hörhåll, kan man ta ett par steg in i en av mänsklig hand skapad urskog, fast utan den livsfara man utsätter sig för i en naturlig träddunge. Ett arboretum, ett slags makalöst trädzoo, ju mer exotiska arter desto bättre – en känsla av att få uppleva en ofattbar vild kombination; både natur och främmande land. Allt ypperligt positionerat, utportionerat – grafiska vertikaler, kontrast- och djupverkan mellan det mörkgröna och det ljusgrå. Och liksom i en minimalistisk glänta, den bänken. Här är det en baronessa i röd huva man kommer att möta, inte vargen.    

Inte en kotte (om det ens finns några) ligger fel. Ris, snår och annan obegriplig undervegetation är effektfullt bortretuscherad. Som formgivare nickar jag saligt. Som människa, däremot, är jag inte helt säker på att buskaget bakom inte bara är en kuliss…

Väljer man istället trappan – rakt genom en högst civiliserad lövsal av tätt buskage – till nästa nivå, kommer man till en ny trädgårdsavdelning där det lossas en aning på kravatten.

Det börjar klänga småblommigt i sprickorna i murar och trappstenar…

...och här blir rabatterna breda, svulstiga, flörtar med det naturalistiska; artrikedom och färgkakafoni. Nästan lössläppt. Fast behärskat, förstås. Blomstermassorna är ändå strikt hållna i raka led längs ytterkanter, blir en mjukare men fortfarande oigenomtränglig barriär mot det där ”bortom”. Det senare antytt av en silhuett bångstyriga trädkronor som inte riktigt går att avståndsbedöma. Just i dessa walesiska blomsterbäddar ger Salvia nemorosa nerv i synfältet, pockar och fräser från flera grupperingar, ibland läckert blandad i oväntade art- och färgkombinationer. 

Om promenaden frestar på kan man slå sig ned på en av många ljuvliga sittplatser. Som denna flankerad av gult, oliv och lime. Lavarna på bergknallen bakom har satt den inledande nyansen som trädgårdsmästaren byggt vidare på. Lady’s mantle kallas Jättedaggkåpa på engelska. Man kan ana damen själv i den väderblekta ekstolen.

De perenna jätterabatterna, de så kallade ’mixed summer borders’, kringgärdar på detta slott en damm, ett presentabelt vatten i sin perfekta rektangel med kanter i huggen sten, om än med en vattenyta stor som en smärre svensk insjö. Högadliga näckrosor driver bekymmerslöst ovanpå. Törs man, får man, går man långt längre bort från hus och hem och finner en serie oregelbundet formade dammar, reproducerade små steniga källsjöar, kantade av tät, friare placerad växtlighet, gärna storbladigt – t ex Rodgersia pinnata, som på bilden till höger. Nästan på riktigt.

Inget slott utan huvudlös romantik förstås. Det är bara att följa stämningen den vita Wisterian slår an, nedför trappan, förbi den sista terassen och slå in på de kurviga stigar (som snart tappar sin stenläggning) därefter. Inte alltför långt bort från redbarheten öppnar sig en ljuvlig äng (ibland en äppellund), bara hastigt slagen med lie, löst skisserad och kärleksfullt mjuk i konturerna, okultiverade blommor kittlar vaderna. Går gör man där gräset blivit nedtrampat (numera klippt) till en provisorisk stig som när som helst kan växa igen och återkalla både väg och vandrare till naturen. Det är nånstans här hertiginnan släpper ned håret och knyter upp livstycket. Eller förskräckt rusar tillbaka till slottets trygghet ...om hon inte redan förirrat sig till, och rent av in i det onämnbara bortom ägornas sista, diffuserade utkanter. Men då är hon väl ändå förlorad?

(bilder är tagna på Bodnant Castle i Wales, men något liknande kunde man som sagt lika gärna ha hittat på en mängd andra brittiska slott)

Bokpärla

Hittar i en av tidningsdrakarnas reafyndlistor denna lilla pärla, Trädgårdens rum av Christel Kvant och Heidi Palmgren. Jag håller verkligen med. Köp den innan den försvinner, nu dessutom till ett ännu mer överkomligt pris (jag tycker den var billig redan i ordinarie prisläget, för här får man mycket för pengarna). En underbar trädgårdsbok. Dels fylld av konkreta idéer och lösningar, men också ljuvligt författad; personlig, eftertänksam och vardagsfilosoferande. Fina bilder bjuds det dessutom på. Vad mer kan man önska av en trädgårdsbok? En av mina personliga absoluta favoriter i genren.

Och så inser jag att en av mina befintliga "blogg-tags" (alltså de teman man ger sina blogginlägg), "Föreställningar om en trädgård" är som gjuten för just den här boken. Det är i ett nötskal vad den handlar om.

Ökens guld/The Gold of the Desert

Det är på vintern apelsiner mognar. Var det på 70-talet (rätta mig gärna ni som har bättre minne) som det var först runt advent handelsdiskarna fylldes av de maffiga, färgglada frukterna, för att sedan tunnas ut fram på tidig vår. Nånstans i början på sommarlovet hade man nästan glömt dem, men så var de där igen, söta, saftiga och sällsamt livsbejakande, också en själens vitamininjektion lagom till första snön. Min familj frossade aldrig i frukt när jag var barn, utom just till jul. Närmast olovliga överdoser i apelsiner och satsumas. Det var väl något med mörkret, solbristen. En apelsin var som solen själv, fyllde hela handen. Numera har jag förlorat känslan, upptäcker jag när jag kommer till Marrakesh – och barndomsmagin väcks till liv igen. Apelsinerna mognar i Marocko i december. Nej, det är inte bara det att de säljs i varje gatuhörn. Lyser brandgula från åsnekärror, lastbilsflak, på dukar utlagda på trottoarerna, i drivor byggda på höjden, orange pyramider. Det är inte heller att man enbart kan korsa det smått legendariska centrala torget Djemaa el Fna i medinan, gamla staden, i korselden av oräkneliga, konkurrerande försäljare av färskpressad apelsinjuice.


It is in winter oranges ripen. Wasn't it the 70's that it was not until around Christmas, and only then, supermarkets were filled with the juicy, colourful fruit, and then had more or less disappeared by early spring. Somewhere at the beginning of the summer holidays one had almost forgotten about them, but they would return again, sweet, succulent and strangely life-affirming, in time for the first snow in late November. My family allowed ourselves a winter overdose of oranges and satsumas. It had something to do with the dark days, the lack of sunlight. An orange was like the sun itself, filled the whole hand. Nowadays, I have lost that particular feeling, I realise, when I arrive in Marrakesh - and childhood magic is brought back to life again. No, it's not just that oranges are sold in every street corner, from donkey carts, back of lorries, on canvases laid out on the pavements, in droves, in man-made hills of fruit, orange pyramids. Nor is it that you can only cross the legendary central square Djemaa el Fna in the medina, through crossfire of the countless, competing vendors' cries about freshly squeezed orange juice.

Det som drabbar mig är apelsinträden.

Det är som om jag kommit till saftens källa.


What hits me are the orange trees.
It's like I've come to the well of the juice.

De förvånansvärt små, prydliga träden växer förstås på innergårdarna till palatsen (se mer om dem i föregående inlägg) och stadsmuséet. Stadsmuséet!


The surprisingly small, neat trees grow, of course, in the courtyard to the palaces (see more about them in the previous post) and within the grounds of the municipal museum. The municipal Museum!

Men allra läckrast – och mest oväntat – är att vi kan vandra i timmar åt än det ena hållet i staden, än det andra, och varenda stor gata – och de är många – är kantad, på båda sidor, av apelsinträd. Till och med längs den enorma, hårt trafikerade genomfartsleden Avenue Mohammad VI, ståtar de, ett på var tionde meter. På båda sidor. I dubbla rader, eftersom avenyn dessutom bjuder på en mittrefug som svenska Trafikverkets generaldirektör inte ens kunnat drömma om i sina våtaste mittrefugdrömmar. Eller egentligen är det sex mittrefuger på rad, vartefter vägen går rakt igenom en giganorm olivlund för att sedan dra en bra bit ut på landet, fortfarande med planterade refuger, om än i något mindre bombastisk skala. Spännvidden och omfattningen av de centrala delarna av mittrefugernas plantering trotsade all möjlighet att göra dem någon som helst rättvisa på bild, men tänk er dessa rader av apelsinträd, uppstickande ur tiotusentals rosenbuskar i till synes oändlighet. Lägg till en liten fontän på var tolfte meter, och, lite diskret så där, det tar en liten stund innan den framträder på näthinnan, den blåslöjade konturen av Atlasbergen i fjärran.


But the most fantastic - and most unexpected - is that we can walk for hours in any direction of the city, and every high street - and they are many - is lined on both sides, with orange trees. Even along the huge, busy thoroughfare Avenue Mohammed VI, there is one orange tree in every ten meters. On both sides. In double rows, as the avenue also offers a center refuge the size of a small town park. Or actually, there are six refuges in the middle of the row, after which the road runs through an ginormous olive grove before it hits the countryside, still with planted traffic islands, although on a somewhat less bombastic scale. The range and extent of the central part of the refuge planting defied any try to make it justice on a photograph, but imagine these rows of orange trees, sticking up out of the tens of thousands of rose shrubs into what seems like eternity. Add a small fountain every twelve metre, and, the blue-veiled contour of the Atlas Mountains in the distance.

Kan man inte fylla Stockholms Stadsmuseums innergård med krusbär. Ett hav av körsbärsträd runt stadshusets kajkanter. Hallon på Sergels torg, någon? Någon lämplig, tjockhudad frukt som kan kanta Essingeleden?


Couldn't the courtyard of Victoria & Albert's Museum be filled with gooseberry shrubs. A sea of ​​cherry trees around the Parliament. Raspberries in Trafalgar Square, anyone? Any suitable, thick-skinned fruit that can frame the M25?

(Det bästa från Marrakesh har jag sparat till sist – en smått surrealistisk trädgård skapad av en konstnär under första halvan av 1900-talet, i modern tid förvaltad av en världscelebritet som vi mer associerar med mode och parfym…)


(The best bit of Marrakesh, however, I have saved for last - a somewhat surrealist garden created by an artist in the first half of the 1900s, and lovingly catered for in modern times by a fashion and perfume celebrity...)

Palmblad och rosor/Palm Trees and Roses

 

Han måtte ha besökt Marrakesh, Slas. Här landade jag på annandagen och insåg att mina förväntningar på en stad byggd mitt i en öken definitivt inte hade grönska särskilt högt på listan. Visst, en oas här och där kunde jag gott tänka mig, någonstans måste stereotypen ha fått sin första näring. Istället möter jag en stad där de offentliga planteringarna överträffar – både i skala och ambition – de i de flesta europeiska huvudstäder jag kan komma på (bara Agdalträdgården, grundad någon gång på 1100-talet, sträcker ut sina frukt-, oliv- och aprikosträd över 500 hektar). Man får dessutom ha i åminne att de har en nackdel, marockanerna. Regn är inget man kan räkna med.

I landed in Marrakesh and realised that my expectations of a city built in the middle of a desert certainly did not have greenery particularly high on the list. Sure, an oasis here and there, I could well imagine. Instead, I meet a city where public plantings surpass - both in scale and ambition - the ones in most European capitals I can think of (Agdal garden on its own, founded in the 12th Century, stretches out its fruit, olive and apricot trees over 500 acres). One must also bear in mind, they have a disadvantage, the Moroccans. Rain is not something they can count on.

Bevattningstekniken har man effektiviserat, med en snillrik ”vallgrav” som grävts upp runt alla plantor och träd (utom suckulenter, förstås). Detta koncentrerar det tillförda vattnet till där det verkligen behövs. Notera också hur naket det är mellan de stora träden/plantorna. För en svensk trädgårdsentusiast kliar det genast i fingrarna och man vill spada in någon läcker underplantering. Jag har inte fått det bekräftat men jag gissar att anledningen är just torkan. Stora plantor med kraftfulla näringsreserver går att odla i en öken. Småväxter är liksom ingen idé, de skulle torka på en förmiddag om man inte var där med slangen varje dag.  


Irrigation technology has been refined with an ingenious "moat", dug up around all the plants and trees (except succulents, of course). This concentrates the supply of water to where it's really needed. Also, note how bare the ground is between the plants. A Swedish garden enthusiast instantly wants to fork in some dense underplanting. Not confirmed but I'm guessing that the reason is the drought. Large plants with powerful nutritional reserves can grow in a desert. Growing small plants is no point, they would wither in a morning if you were not there with the hose every day.

Palmer är, förstås, legio i den här delen av världen. De är dessutom läckert grafiska i sitt uttryck. De resliga stammarna ger höjd i ett platt landskap och är dessutom snyggt färg- och formmatchade med linjerna i de medeltida byggnaderna.  

Palm trees grow, of course, in abudance in these parts of the world. They are also elegantly graphic in their expression. The tall trees provide height in a flat landscape and their color and shape elegantly matching the hues and lines of the medieval buildings.

Palmernas bladverk ger en rufsig, nästan lekfull kontrast till den allvarliga, stilrena arkitekturen.  

The palm tree foliage gives a tousled, almost playful contrast to the serious, classy architecture.

Och glöm det där med turistortens standardpalm, här finns en artrikedom inom släktet som får våra svenska tallskogar att synas en aningens enahanda.  

And forget your standard tourist resort palm tree. Here, there is a variety of species within the genus that make our woodlands appear somewhat monotonous.

Palmer är också ymnigt förekommande i den centrala stadsparken, förstås, som bitvis ter sig som en smärre djungel i svenska ögon.  

Palm trees are also abundant in the central city park, of course, which at times resembles a small jungle to me.

De botaniska inslagen intill och inuti (!) medeltida palats och andra historiska byggnader tycks lika kärleksfullt omhändertagna som husen själva. Det är som om de alltid hört ihop, vuxit ihop. Lätthet och fräschör intill tyngd och historia. Det är också trädgårdarna och växterna som visar spåren av liv genom seklen; en lördagsförmiddag i skuggan under palmen ligger inte långt borta i fantasin, en måltid av nyss plockad frukt. Möblemang och saker däremot, är undanplockat och förevisas i glasmontrar om de visas alls. 


The botanical additions on the grounds and even inside (!) Medieval palaces and other historic buildings appear to be as lovingly cared for as the houses themselves. It's as if they have always belonged together, grown together. Lightness and freshness next to weight and history. It's also in the gardens and through the plantings that history comes to life. One Saturday morning in the shade of the palm trees on the patio is not far away in the imagination, or a meal of just-picked fruit. Furniture and things, however, are removed from the rooms and exhibited in glass cases if they are shown at all.
 

Öknen måste grönska för att kunna uthärdas. Och de flesta ståtliga byggnader här byggdes en gång med en trädgård, något annat var otänkbart. De stora palatsen har flera stycken. Följaktligen är det inte alls konstigt att ramla på en citron bland grenverket i gången upp mot Palais Bahia, eller att bananer blommar på dess innergård.

The desert has to flower to be endured. And most magnificent buildings here were built with a garden, a lush patio, anything else was unthinkable. The great palaces even have several. Consequently, it is not surprising to stumble across a lemon among the branches by the path up to the doors of Palais Bahia, or finding the banana plant in flower in its courtyard.

En Brugmansia frodas intill den medeltida gravvården.


A Brugmansia thrive next to the medieval tomb.

 

Så, vad kombinerar man dessa exoter med? Svaret ligger i rubriken. Rosor. Totalt otippat av undertecknad. I tiotusental. Enorma rabatter med bara två färger, två sorter. Vita är favoriten, men på sina ställen dominerar en röd sort. Enkelt, elegant, och effektfullt.

So, what do the Moroccans combine these exotic palnting with? The answer lies in the title of this blog post. Roses. Totally unpredicted. Roses, en masse. Hugely just two colors, two varieties. White is the favorite, but in some places a red rose dominates. Simple, elegant, and visually effective.

(Nästa inlägg ska handla om en vinterfrukt som vi numera kan köpa året runt. Men i Marrakesh vrids årstiderna rätt. Det är på vintern, lagom till jul, som apelsinen mognar. Och det blir temat över hela staden.)

Blooming Friday: Pånyttfödelse!

Se, nu återuppstår de, de första vårblommorna! Fast, de ser mest tilltufsade ut, framtunga och en aningens krokiga. Men nu är det som det är, jag skyller på regnet, det ger sig inte. Inte är de så där magnifikt maffiga, som sig bör vid en avskedsföreställning. Egentligen hade jag nog föreställt mig en aningens tjusigare sorti. Vad är det jag säger? Jo, jag känner att jag gått hela varvet runt i min egen trädgård och här på Den Motsträviga - ni skulle bara få behöva se samma gamla plantor igen, och höra samma tugg repeterat - hur kul är det? 


Men, jag försvinner inte från bloggvärlden – också jag "återuppstår" på min nya blogg, som jag kallar utanpunkt. Det blir en bredare berättarblogg med funderingar runt skrivande, en smula kulturtänk, några existensiella krumsprång, tillsammans med nedtecknade upplevelser och ögonblicksbilder, kanske man kan kalla det resekåseri. Och, eftersom en trädgård är den mest kontemplativa och kulturella plats jag kan tänka mig, kan ni nog lugnt räkna med att det blir en och annan sådan på nya bloggen också.

Jag hoppas förstås på att få se er alla i mitt nya hörn av bloggvärlden. Men till er som väljer att inte följa mig dit vill jag utbrista ett stort tack för den här tiden, er värme, de sköna tillropen och de sympatiska kommentarerna. Jag kommer kika in till er emellanåt också, som vanligt, förstås. Till er andra, som vill hänga med - vad kul det ska bli att återse er på en ny plats i cyberrymden! En naturlig fortsättning, utan punkt

For my English readers, I thank you all for this time, now that I have decided to let this garden blog quietly doze off. Thank you all for your warm comments and friendship!

Proffsens orkidéer / The Pros' Orchids

Kew har sex separata växthusavdelningar (av totalt 21) för bara orkidéer, var och en med sin egen klimatmaskin. En av trädgårdsmästarna berättar att många tropiska orkidéer är så känsliga för minsta avvikelse från den exakta livsmiljö de kräver, att blommorna kan vissna på bara några timmar, enkom för att de flyttats från sin kuvösa tillvaro i Kews plantskola till visningsväxthuset – en 300 meters transportsträcka i fel (läs: engelskt) klimat.

Kew has six seperate greenhouse sections allocated for orchids exclusively. Each one with its own climate machine. One of the gardeners tells us that many tropical orchids are so sensitive to change of their ideal living conditions that the flowers will wither and die in just a few hours after having been transported in the wrong (read: English) climate to the display greenhouse only 300 metres away.

Många orkidéer vill ha hög luftfuktighet. Kew sköter detta med vattenånga. För att få en snabb visuell antydan om att Vandaorkidéerna med sina luftrötter har tillräckligt av den blöta varan använder Kews trädgårdsmästare en klängväxt, Tillandsia usneoides, som en slags fuktmätare. De hänger som rufsiga girlanger över luftrötterna och är känsliga nog att vissna på studs – och lyckligtvis långt innan orkidéerna är hotade – när fuktigheten börjat sjunka till för låga nivåer. Lite kul att se att en sån naturlig lösning anses mer tillförlitlig än de högteknologiska klimatanläggningarna. Kanske kan användas till vanliga krukväxter också kommer jag på mig med att tänka.

The gardeners at Kew use a climber, Spanish moss, as a humidity metre. This plants withers instantly – but well before any orchid – when the humidity levels start getting too low.

Att föröka orkidéer via sådd är inget för amatörer, fröna kan inte gro utan en speciell svampväxt, som dessutom varierar från sort till sort. Man lär kunna köpa laboratorieframodlade orkidéembryon – de växer i agar på flaska eller i burk med tillräcklig näring för flera månader. Vi får veta att denna ”näring” gärna kan vara gröt för vissa orkidéer. Ja, just det, samma som människobarn äter, banangröt är t ex ett populärt kosttillskott också för blommor!

Raise orchids from seeds is no business for amateurs, the seed wouldn’t even germinate without a certain fungus. You can buy seedlings though, grown i agar in glass jars, containing nutritions for months. We learn that orchids’ food might be porridge – right, the banana one is a favourite!

Men ibland kan brister i odlingskunskaper faktiskt ge fördelar. En orkidé i stress (vilket inte torde vara alltför svårt att sätta denna ömfoting i; att övergöda den, gavs som ett exempel på misshandel) får akut dödsångest och börjar maniskt producera småttingar som sticker upp som fjälliknade skott vid basen. Dessa kan samodlas med moderplantan tills de med försiktighet kan separeras. Annars kan man lättare föröka genom delning. Kews trädgårdsmästare rekommenderade att man väntar tills plantan har fyra rejäla stammar och sedan delar dessa och får två nya par.

Sometimes a lack of knowledge can prove to be successful. An orchid in stress (by say, over feeding for instance) believes it’s about to die, and starts producing little ones by the base. These can be carefully separated when stronger. Otherwise, it’s possible to propagate by division. Kew’s gardeners recommend waiting until the orchid has four strong stems, then divide them into two parts.

De flesta orkidéer blommar en gång om året. Men en Phalaenopsis kan förivra sig till en nästan konstant blomning om den tidigare blomstängeln klipps ned till den tredje ledknuten från basen.

Most orchids only flower once a year. But a Phalaenopsis can be made almost constantly productive if the flower spike is cut three nodes from the base.