Blooming Friday – Mexican Orange

(English summary at the end of the post)

Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.

There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt

Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.

Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.

Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)