Blooming Friday: Orkidéer! / Orchids!

I ett gråtonat februari drar Kew Gardens i London på med färgerna med en utställning om orkidéer. I år tog jag mig också en smygtitt bakom kulisserna, i Kews egen barnkammare. I tre inlägg delar jag med mig vad jag sett och lärt av dessa sköna plantor.

This rather gloomy February, Kew garden in London gets the colours out with a display of orchids. This year, I also sneeked behind the scenes, into the heart of the Kew nursery. In three posts I’ll share what I learnt, starting here with some cool facts about these pretty plants.

• Bara 1/3 av världens alla orkidéer växer i jord, på marken. De allra flesta växer i barken eller med luftrötter i träd, andra på klippor.

Only one third of all orchids grow in the soil. Most of them grow in trees and on rocks.

• Orkidéer är nyckelväxter i det nätverk av liv som binder växter och insekter till varandra. Vissa orkidéer kan bara pollineras av ett enda sorts bi (!) till exempel. Om man – likt en tidig medarbetare i Kew, vi talar blindstyrigt brittiskt 1850-tal – plockar på sig stora förekomster av orkidéer från ett enda ställe så skadar man hela skogen. Den engelske ädlingen lämnade inte en planta kvar. Vår guide skyndade sig att tillägga att Kew inte arbetar så numera. Jag tyckte det var lite gulligt att hon kände sig nödgad att säga det.

Orchids are key plants in the network of life which connects plants and insects. Some orchids can only be pollinated by one single species of bees (!). Over collection damages the whole forest.

• Det finns ungefär 25000 arter av orkidéer i världen, och 200 nya upptäcks varje år. Kew har en av världens största, och äldsta orkidésamlingar och ett digert forskningsprogram. Många orkidéer man nu visade i specialutställningen i växthusen hade inga namnskyltar. Men den som vill kan alltid fördjupa sig i de sex volymer Kew ger ut med varenda blomblad namngivet. Jag tror jag väntar tills den kommer som e-bok.

There are about 25,000 varieties of orchids in the world, with another 200 discovered every year. Kew publishes a six volume orchid encyclopedia with all the details. I think I wait until the e-book version.

• Ordet orkidé kommer av grekiska orchis, som betyder ”testikel” på grekiska. Detta för att de klumpformade knölarna vid basen på många orkidéer sägs påminna om de manliga, eh, klumpformade knölarna. Ja, jag får ju tro på vad de säger, jag vet ju inte, jag är en fin flicka.

The word orchid comes from Greek, orchis, meaning ”testicle”. Allegedly because the lumpshaped tubers resembles the shape of, eh, the male lumpshaped tubers.

• Varje orkidé har en manlig ”knapp”, en så kallad pollina. Denna sitter ofta högt upp på den mittersta blombladskoppen. Den kvinnliga delen sitter längre ned i samma del, och går under det kryptiska namnet stigmatiska ytan – vilken (den kvinnliga) guiden utan omsvep kallade ”den klibbiga röran” – hmm sisters, ska vi tolerera detta?).

Every orchid has both a male and a female part, the latter being called ”the sticky mess” by our (female) guide. Hrmph.

Vit under vitt / White underneath White

Det har sina sidor att vara en vinterblommande växt. Första misstaget denna Camellia gjorde var att få för sig att släppa första knoppen redan strax innan jul. Det hade den aldrig gjort förut. Någon dag senare kom the white christmas och denna ensamma blomma gulnade på en eftermiddag. En dyr läxa. Sedan dess har det lilla trädet hållit på sig, inväntat slask och smältning, varit försiktig i sin blomsteryra. Nu hade det varit snöfritt i tre veckor. Det är ju helsäkert i sydengland, vår i antågande… Tills igår, när vi fick snabbvisit av en turistande svensk vargavinter. En decimeter på en kvart.

There are a few snags being a winter-flowering plant. The first mistake this Camellia did was to get the idea to loosen up and produce its first bud already just before Christmas. A day later entered the white christmas. And the flower turned yellow in an afternoon. A lesson learned. Since then, the small tree has been cautious in its flowering spree. Eventually, blizzards had passed, winds had eased, it had been snow-free last three weeks. That’s a safe bet in the South of England, spring around the corner. ’til yesterday – a decimeter in fifteen minutes…

Två skepnader / Two appearances

Förra sommaren visade jag en återhållet gul Iris Foetidissima. Här också den blekblå. "Bären" däremot, är denna iris vinterskepnad – klarröda, rena julfröjden, redan från oktober och långt in på nya året. Ja, nästan ända tills de nya blommornas spjut skjuter upp ur bladrosetten, någon gång i maj. Iris foetidissima är en av få irisar som är vintergröna här i England (även om de sett lite chockade ut under den senaste tidens snötäcke). Bilden på bären togs för kanske fem dagar sedan. Men nu har det tinat här på sydkusten, för fyra dagar sedan låg snön fortfarande, i dag är det kanske 12 grader varmt. Här svänger det snabbt!

The berries is the winter 'face' of Iris Foetidissima – one of few irises which are evergreen here (though a little shocked underneath the recent blanket of snow). The berries are like christmas decorations, from october and well into the new year.

Vild vinterträdgård / WIld Winter Garden

(English summary at the end)

Jag är formgivare, jag tror på kraften i att ha koll och kontroll på form, komposition och färg. Det är mycket fint som genom historien har skapats på det sättet, trädgårdar till exempel. Men ibland får man också som formgivare ta av sig hatten i vördnad för skönheten i tillfälligheten, precisionen i ett slumpartat ögonblick då allt faller på plats av sig självt, eller bara perfektionen i det som skapats alldeles naturligt (möjligen med assistans av en högre hantverkare). Vintern i Stockholm är oftast ful, huvudstadens gatukontor jobbar hårt på det. Det blir en anskrämlig mix av smutsiga snödrivor, saltfuktade vägar och sandgloppiga trottoarer. Trafik före estetik (antagligen misstror man stockholmaren för att vara kapabel att halkköra), och ett utomhus man helst flyr. Östersunds gatukontor verkade ha åkt på en lång och behövlig semester lagom till jul. Hela Jämtland fick vara snövitt; ängar, skogar, sjöar, gator, vägar och trottoarer. Landskapet låg som en smarrig gräddbakelse. Det klena dagsljuset fick det vita att slå över i trollskt blått i skuggorna. Det var mäkta vackert, tog andan ur oss. Solen, den veka, spred den enda gula nyansen, en avkyld akvarell som saftade sig i diset av flyktiga iskristaller. Granarna bugade sig under snömängderna, koketterade, med all rätt, i sina tunga, vita skruder. Björkarna var sockerpudrade, ner till minsta kvist; trädkronorna briserade i motljuset, stod som kristyr. Tillochmed den morgontidiga skidåkaren, han som nästan pulsat med laggarna i den djupa nysnön, bidrog till konstverket, lade de sista linjerna som för ögat in i bilden. Ni har en konstfull trädgård, jämtar!

I’m a designer, I believe in the power of controlling shape, composition and colour. There are some things throughout history which have been made thanks to that, gardens for instance. But, sometimes, also a designer needs to step back for the beauty of coincidents, the precision of a moment when things just fall into their right places out of mere chance, the perfection of what was created completely naturally. I spent some days last Christmas in this landscape, breathtakingly beautiful. The bleak sun, washing a little yellow into the blueish shades. The spruces, bowing deeply in the heavy snow cladding. The birch trees like sugar dusted. Even the early skier, who had laid the track to lead your eyes into the image. Now, that is an artful garden they have up there!

Vild vinter / Wild winter

(English summary at the end)

Det är sjutton minus, solen masar sig knappt upp över grantopparna, ligger sedan som en mattgul lampa, förmår just lätta de blå slöjorna av morgontidig snörök. Vi är vid Ottsjön strax söder om Åre, här för att göra 26 nya bekantskaper. De är Grönlandshundar eller blandraser. Ett har de gemensamt, de har vintern i venerna. Jag ser in i snölandskapet i hundens öga. Där är isvidderna koncentrerade till en enda, manisk punkt.

Vi förbereder färden. Djurkropparna ångar, musklerna spänns, de fiser av ren upprymdhet! De vill ut, ut, nu, genast. De drar i selena, halsarna sträckta. Iväg, på en gång! En börjar skälla, strax hela packet. De eggar varandra, en kakofoni av galna röster, grimaserande anleten. När vi äntligen far blir de knäpptysta, åtta koncentrerade hundviljor framåt, bara framåt (går släden trögt i ett motlut vänder de huvudena genast mot oss, ger oss en kritisk vargablick).

Vi glider snudd på ljudlöst i Kung Vinters salar, ett lätt frasande av medar mot mjukaste nysnö. En alldeles underbar, fullständigt surrealistisk resa. Genom snötyngd granskog, över platåer med milsvid utsikt över fjärran fjäll. Redan efter en halvtimme har mina tår domnat bort i kylan, men mina sinnen är mer vakna än någonsin.

It’s seventeen minus. The sun has barely managed to rise above the tree tops. It hangs like a bleak lamp, only partly lighting up the blue veils of snow haze. We are at a mountain lake, here to make 26 new aquaintances. They are Huskies, or mongrel. They have one thing in common, the winter is in their veins. I look into the snow landscape in the dog’s eye. There, the icy expanses are concentrated into one single, manic point.

We prepare the trip. The bodies of the animals are steaming, muscles are tightened, they fart in sheer excitement! They want to go out, out, now, immediately. They pull the harnesses, the necks stretched forward. One starts to bark, then the whole pack. They trigger each other, a cacophony of mad voices, pulling wry faces at each other. When finally we’re off, they’re all silent, eight concentrated dogs per sledge.

We glide through the halls of King Winter, a light rustle of runners against the softest of snow. A completely marvellous, surreal journey. Through snow-heavy spruces, over plateaus with views over the distant mountains. Already after half an hour, my toes are numb from the cold, but my senses are more awake than ever.

God Jul! / Merry Xmas!

(English summary in the end)

Med en entusiasm ovanlig hos de som kallar sig motsträviga ska nu undertecknad försöka trotsa det engelska snökaos som senaste dagarna har hållit landet i vad som närmast kan liknas undantagstillstånd – för att resa bort och fira jul. The conditions är allvarliga, förstår ni där i Sverige. Här har flera centimeter snö drasat ned, oh dear, och ligger kvar! (ja, som pudersocker på semlor, ungefär, men redan semlor är exotiska i den här delen av världen). På grund av vädret stänger de flesta engelska skolor, bussar går inte, tåg går inte utan enorma förseningar (ni kanske hörde om de 2000 passagerare som fastnade i 16 timmar i tunneln under kanalen, ja, det är inte mycket bättre på fast mark heller, that I can guarantee). Inte nog med att det varnas å det allra seriously att försöka köra bil på vägarna, i BBCs News direktsändning står den utsände reportern, oklanderligt klädd i tunn middagskavaj och slips (we can't let the standards slip), och väser fram mellan blåa läppar, "Don't go out unless necessary!".

Tanken var att vi skulle åka till Östersund (en stad som fungerar alldeles utmärkt också under en halv meter snö). Vi får se om vi fastnar på vägen (det lär i så fall definitivt bli på den här sidan Nordsjön).

Till alla bloggarvänner och läsare: En riktigt härlig, och God (VIT!) Jul!

With enthusiasm unusual for those who call themselves reluctant, I will try to defy the English snow chaos, which for the last few days has held the country in something close to a state of emergency, and travel to celebrate xmas up north. Luckily, where we're going, life runs smoothly even under half a metre of snow (we're talking north of Sweden here, they've been practising dealing with that white stuff for a couple of years now). Unless we get stranded on the way, probably on this side of the North Sea.

Anyway, to all blog friends and readers: A Happy (and WHITE!) Christmas to you all!

Färger i det grå / Colours among the greys

(English summary at the end of post)

Det är inget fel på era datorer, det är helt enkelt ingen bild på detta inlägg. Bilden är i texten…om det nu inte bara är något jag säger för att ursäkta att jag inte hade någon kamera vid tillfället.

Allt är grått.

Är det?

Jag satt på en flygbuss i Sverige för några dagar sedan, tittade på det trista gråvädret utanför fönstren. Sedan sänkte jag blicken från det kompakta, regntunga molntäcket. Det första som slog mig var det varmgula gräset; låg som ett kraftfullt stråk av senap över fälten. Som gräs visset, som kulör oväntat levande. Inte ens den grå graniten var grå. Den var melerad än i ljusockra, än i rosarött, ibland med stora sjok i klart, pockande skärt. Här och där ett överkast av saftig mossa, i regnet ilande klargrön, i sin tur kontrasterad i både färg och struktur med partier av krulliga lavar i elegant burgundyröd. Och så granarna, är det någon annan gång på året grangrön är underskön? En djupgrön, en barytongrön, en ända in i märgen-mörkgrön. Granskog är som målade fonder som omsluter landskapet, ger perspektiv och spänning i djupled. Har man tur är det inte bara ett standardgråväder utan, som vid min resa, ett så inbota tungmurr att granväggarna blir poetiskt skiktade, tonade av svepande dimbankar, som i japanska tuschlaveringar. Sedan smågranarna, de nyutsprungna, skrek och spretade i undervegetationen i ungdomligt kaxig limegrön. Vätan hade gjort alla färgerna intensivare, mättade till bristningsgränsen. Men jag får inte glömma pennstrecken, det grafiska inslaget – björkklungorna med sina svartvita utrop på vertikalen, med grenverk som smalnar av i en suddig skiss av rufsiga vinröda ruskor. Vilket underbart väder! En ren konstupplevelse, och jag tänkte, det är storstaden, förortsbetongen, asfaltsdjungeln, som är smärtsamt ful i höstliga gråväder, inte naturen. Med en naturskön utsikt till vardags tror jag mina höstdepressioner snart skulle vara botade.

There’s nothing wrong with your computers, there isn’t any image with this post. The image is in the text…unless that’s just a bad excuse for me not having a camera at the time.

Everything is grey.

Is it?

I was travelling by coach the other day, in Sweden. I was looking at the grey weather outside. I lowered my gaze from the comapct, heavily overcast sky. The first thing that caught my eye was the warm yellow of the grass; like a brush stroke of mustard across the fields. As a grass, withered, as a colour, surprisingly vivid. Not even the grey granite was grey. It was mottled with light ochre, with pinkish red. Here and there, a spread of moss, bright green, and contrasted both in texture and hue with curly lichen in an elegant burgundy red. And then the spruces, is there any other time of the year when spruce green is so deep? A baritone green. The spruce woods are like painted backgrounds, framing the landscape, giving it perspective and depth. If you’re lucky, it’s not a standard grey weather, but a serious one, making the walls of spruces layered with fog, like in a Japanese ink wash drawing. The young spruces were shouting in the subvegetation, cocky and lime green. The wetness had made all the colours deepen, but I mustn’t forget the graphic feature – the groups of birch trees with their black and white verticals, the branches becoming a fuzzy sketch of maroon. What a wonderful weather! I found myself thinking, it’s the city, the surburban concrete, which is dead ugly in grey weather, not nature. With this view everyday, I think my autumn blues would be cured quickly.

Blooming Friday: Det brinner!/Colours on fire!

(English summary at the end of the post)

Hade jag gjort valet själv, så hade det blivit något svalt blått eller vitt igen, jag ”gillar inte gult och orange” (har ni ju hört förut), de färgerna raderar jag redan i första ansatsen. Jag skulle stå där med något i ton i ton med höstens grå, blågrå, vit… Välmatchat men inte särskilt upplyftande. Därför är det skönt när ens vänner, så här mitt i höstrusket, faktiskt struntar i vad jag tycker (eller ens tänker på det) och blommograferar mig en sprakande ansamling blommor i mäkta orange, skriande brandgul, illigaste varmgult, punkigt kallgult, mörkorange, cerise och mättat rött. Det var som att få en bukett solsken.

Had I chosen myself, it would have been something cool blue or white again, I ”don’t like yellow and orange” (said that before, haven’t I), I erase those colours already during the first impulse. I would have been left with something to match the autumn greys, bluish greys, whites…. Well designed, perhaps, but not particularily uplifting. That’s why it’s so comforting with friends who, in the rainy horror, don’t care what I think (or don’t even think about it), and send me a sparkling ensemble of flowers in powerful orange, flame-coloured, strong, warm yellow, punky cool yellow, dark orange, cerise and satiated reds. It was like receiving a bouquet of sunshine.

Ordlös Onsdag – nära

Fler ordlösa här.

Blooming Friday – En vinterdrottning

Nu står hon i all sin prakt, Camellia, det lilla blommande trädet jag tog mitt bloggnamn av. Inte för att jag är ens i närheten av dess skönhet. Eller att jag blommar på vintern (det vore något!). Men denna Camellia japonica nobilissima får mig att le i kylan, lyser upp i mitt vintermörker, trotsar säsongens karghet. Det räcker bra, ända till våren verkligen är här. Och hon blommar länge. Jag kan dröja mig kvar i blombladens vackra mjukhet och hela dagen lyfter...

Blooming Friday – Vintrigt ansiktslyft

Det verkar som om de flesta trädgårdsbloggare visar Hellebore just nu – så jag vill ju inte vara sämre :-). Min är en enkelblommande Hellebore niger 'Potter's Wheel'. Den har de för julrosorna typiska hängande, smått slutna blomhuvudena (ungefär som om den var för blyg att titta upp). Fast emellanåt sträcker en och annan på nacken, breder ut alla blombladen och liksom vänder ansiktet mot solen.

Så klippte jag av bladen i princip nere vid jorden. Kändes läskigt hårdhandskat, men eftersom tipset kom från Birgitta med Glädjekällan lutar jag mig lugnt tillbaka i trygg förvissning om att jag kommer att bli belönad med fräscha blad framöver (och att sniglarna tappat smaken för dem…man kan väl drömma)!

Frostnupen Camellia

Redan några dagar innan jul slog den till, den första influensan. En illvillig baskelusk av sån magnitud att BBC för ett ögonblick släppte fokus på krig, Gordon Brown och den livsavgörande ledarturbulensen i engelska fotbollsklubbar och nämnde viruset i nyheterna. Ingen epedemi, sade man lugnande. Inte mycket till tröst för de 100000-tals engelsmän, och en utvandrad svensk, som krälade mellan säng och toalett… Så när man precis, nästan, överlevt den pärsen blev man klubbad igen. Näsdukar blev den mest eftertraktade julklappen. Nya året skålades in i nässpray. Någonstans på andra sidan trettondagen var jag, teoretiskt, frisk. Men jag kände mig lika energilös som trädgårdens – i teorin vintergröna – växter. Lika slak som Bergenian, som efter veckor av frost mest påminner om lealös sallat. Lika ryggradslös som Euforbian, som slagit pannan i marken. Håglös som prydnadsgräset, bruten som den stinkande irisen. Hänger med huvudet som Helleboren – som blommar, men utan geist, släpar sina trötta kronblad i jorden.

Men det är knoppar på Camellian. Hon är på gång. Det finns liv under frosten. Vänta bara.

Kaskad i rött

Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Väl tidigt aprilskämt

Nog kan julstöket, julhandelsmanin och den allmänna högtidsfrossan ställa tillvaron på huvudet. Och nog gillar jag när designers tänjer på det invanda, vrider på det traditionella och får mig att uppleva något på nytt från en annan synvinkel. Men när Londonvaruhuset John Lewis (som tidigare varit bra på att kombinera elegans, kvalitet och praktikalitet) på fullt allvar (eller?) annonserar ut en uppochnedvänd julgran, måste jag dubbelkolla i almanackan att vi verkligen befinner oss i december. Det gör vi.

God jul till er alla, men håll er på fötterna, snälla!

(bilden är från John Lewis)

På rätt plats, så...

Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…

Trädgård 2.0

Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli stannande mitt i luften.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Jag trodde inledningsvis att en trädgårdsmästares viktigaste egenskap var kunskap om plantor, och möjligen, en viss okänslighet för regn. Nu vet jag att det är tålamod. Ingen brådska, ge sig till tåls, låta tiden gå och se fram emot förverkligandet. Det var förstås en trädgårdsmästare som uppfann ordet ”förväntan” och det är därmed ingen tillfällighet att större delen av ordet består av just ”väntan”.

Det finns dessutom en obarmhärtighet, och samtidigt (förstås), en skönhet, i trädgårdens saktmodiga framåtrörelse. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden. Det är jag, som får lugna det ivriga sinnet, stilla den hetlevrade förhoppningen.

Jag tänkte förändra den här trädgården. Kanske tänker den här trädgården förändra mig.

Blomman på bilden, en Schizostylis ’Pink Princess’, planterade jag för två och ett halvt år sedan som inte mycket mer än en stickling. Det gräslika bladverket växte visserligen rätt snabbt till en rufsig tuva, och så förblev den, i två och ett halvt år. Inte särskilt imponerande, eller dekorativ och jag hade långt gågna tankar på att lägga den på komposten. I mitten av oktober i år, gick den helt oväntat i knopp, trotsade köldknäppar, och öppnade sig. De skiraste blomblad skälver i de ettrigaste höstvindar. Den blommar än, nu med två stänglar till, och det är december. En lektion i vad väntan kan åstadkomma.

Med början en vinter

För knappt tre år sedan fann jag mig packandes mina tillhörigheter, se dem bäras in i flyttbilen och försvinna nedför backen, för att flera veckor senare få dem levererade till mitt nya hem på engelska sydkusten. Vi flyttade in i den regnigaste av novembrar, värmen hade varit avstängd i två veckor, det var fyra klena plusgrader utomhus och badrumsfönstret gick inte att stänga. Allt i vintervila, kalt, grått och dystert. Precis som hemma i novembersverige. Men gräset var i alla fall grönt. December var en transportsträcka i mörker, det till och med snöade i mellandagarna, och slaskade nästan omedelbert. Ungar rusade, tjoande, ut med kälkar och körde backarna bara. Precis som hemma i decemberstockholm. Själv satt jag och tjurade. Drömmen om ett mildare, grönare klimat, en ljusare tillvaro verkade jag ha missat – med en handfull breddgrader. Men, när jag på nyårsdagen stod på kökstrappan i bara t-shirt, det var fjorton grader varmt och solen värmde, vågade jag börja hoppas på en vår i alla fall aningens tidigare än jag dittills varit van vid. Och där, vid mina fötter, tio gånger tolv meter funktionsduglig men oinspirerad trädgård. En utmaning. Fast, nu var det ju inte trädgårdsformgivning jag ägnat mitt liv åt.