Showing posts with label Kew Gardens London. Show all posts
Showing posts with label Kew Gardens London. Show all posts

Thursday, 18 February 2010

Proffsens orkidéer / The Pros' Orchids







Kew har sex separata växthusavdelningar (av totalt 21) för bara orkidéer, var och en med sin egen klimatmaskin. En av trädgårdsmästarna berättar att många tropiska orkidéer är så känsliga för minsta avvikelse från den exakta livsmiljö de kräver, att blommorna kan vissna på bara några timmar, enkom för att de flyttats från sin kuvösa tillvaro i Kews plantskola till visningsväxthuset – en 300 meters transportsträcka i fel (läs: engelskt) klimat.

Kew has six seperate greenhouse sections allocated for orchids exclusively. Each one with its own climate machine. One of the gardeners tells us that many tropical orchids are so sensitive to change of their ideal living conditions that the flowers will wither and die in just a few hours after having been transported in the wrong (read: English) climate to the display greenhouse only 300 metres away.

Många orkidéer vill ha hög luftfuktighet. Kew sköter detta med vattenånga. För att få en snabb visuell antydan om att Vandaorkidéerna med sina luftrötter har tillräckligt av den blöta varan använder Kews trädgårdsmästare en klängväxt, Tillandsia usneoides, som en slags fuktmätare. De hänger som rufsiga girlanger över luftrötterna och är känsliga nog att vissna på studs – och lyckligtvis långt innan orkidéerna är hotade – när fuktigheten börjat sjunka till för låga nivåer. Lite kul att se att en sån naturlig lösning anses mer tillförlitlig än de högteknologiska klimatanläggningarna. Kanske kan användas till vanliga krukväxter också kommer jag på mig med att tänka.

The gardeners at Kew use a climber, Spanish moss, as a humidity metre. This plants withers instantly – but well before any orchid – when the humidity levels start getting too low.

Att föröka orkidéer via sådd är inget för amatörer, fröna kan inte gro utan en speciell svampväxt, som dessutom varierar från sort till sort. Man lär kunna köpa laboratorieframodlade orkidéembryon – de växer i agar på flaska eller i burk med tillräcklig näring för flera månader. Vi får veta att denna ”näring” gärna kan vara gröt för vissa orkidéer. Ja, just det, samma som människobarn äter, banangröt är t ex ett populärt kosttillskott också för blommor!

Raise orchids from seeds is no business for amateurs, the seed wouldn’t even germinate without a certain fungus. You can buy seedlings though, grown i agar in glass jars, containing nutritions for months. We learn that orchids’ food might be porridge – right, the banana one is a favourite!

Men ibland kan brister i odlingskunskaper faktiskt ge fördelar. En orkidé i stress (vilket inte torde vara alltför svårt att sätta denna ömfoting i; att övergöda den, gavs som ett exempel på misshandel) får akut dödsångest och börjar maniskt producera småttingar som sticker upp som fjälliknade skott vid basen. Dessa kan samodlas med moderplantan tills de med försiktighet kan separeras. Annars kan man lättare föröka genom delning. Kews trädgårdsmästare rekommenderade att man väntar tills plantan har fyra rejäla stammar och sedan delar dessa och får två nya par.

Sometimes a lack of knowledge can prove to be successful. An orchid in stress (by say, over feeding for instance) believes it’s about to die, and starts producing little ones by the base. These can be carefully separated when stronger. Otherwise, it’s possible to propagate by division. Kew’s gardeners recommend waiting until the orchid has four strong stems, then divide them into two parts.

De flesta orkidéer blommar en gång om året. Men en Phalaenopsis kan förivra sig till en nästan konstant blomning om den tidigare blomstängeln klipps ned till den tredje ledknuten från basen.

Most orchids only flower once a year. But a Phalaenopsis can be made almost constantly productive if the flower spike is cut three nodes from the base.

Blooming Friday: Orkidéer! / Orchids!







I ett gråtonat februari drar Kew Gardens i London på med färgerna med en utställning om orkidéer. I år tog jag mig också en smygtitt bakom kulisserna, i Kews egen barnkammare. I tre inlägg delar jag med mig vad jag sett och lärt av dessa sköna plantor.

This rather gloomy February, Kew garden in London gets the colours out with a display of orchids. This year, I also sneeked behind the scenes, into the heart of the Kew nursery. In three posts I’ll share what I learnt, starting here with some cool facts about these pretty plants.

• Bara 1/3 av världens alla orkidéer växer i jord, på marken. De allra flesta växer i barken eller med luftrötter i träd, andra på klippor.

Only one third of all orchids grow in the soil. Most of them grow in trees and on rocks.

• Orkidéer är nyckelväxter i det nätverk av liv som binder växter och insekter till varandra. Vissa orkidéer kan bara pollineras av ett enda sorts bi (!) till exempel. Om man – likt en tidig medarbetare i Kew, vi talar blindstyrigt brittiskt 1850-tal – plockar på sig stora förekomster av orkidéer från ett enda ställe så skadar man hela skogen. Den engelske ädlingen lämnade inte en planta kvar. Vår guide skyndade sig att tillägga att Kew inte arbetar så numera. Jag tyckte det var lite gulligt att hon kände sig nödgad att säga det.

Orchids are key plants in the network of life which connects plants and insects. Some orchids can only be pollinated by one single species of bees (!). Over collection damages the whole forest.

• Det finns ungefär 25000 arter av orkidéer i världen, och 200 nya upptäcks varje år. Kew har en av världens största, och äldsta orkidésamlingar och ett digert forskningsprogram. Många orkidéer man nu visade i specialutställningen i växthusen hade inga namnskyltar. Men den som vill kan alltid fördjupa sig i de sex volymer Kew ger ut med varenda blomblad namngivet. Jag tror jag väntar tills den kommer som e-bok.

There are about 25,000 varieties of orchids in the world, with another 200 discovered every year. Kew publishes a six volume orchid encyclopedia with all the details. I think I wait until the e-book version.

• Ordet orkidé kommer av grekiska orchis, som betyder ”testikel” på grekiska. Detta för att de klumpformade knölarna vid basen på många orkidéer sägs påminna om de manliga, eh, klumpformade knölarna. Ja, jag får ju tro på vad de säger, jag vet ju inte, jag är en fin flicka.

The word orchid comes from Greek, orchis, meaning ”testicle”. Allegedly because the lumpshaped tubers resembles the shape of, eh, the male lumpshaped tubers.

• Varje orkidé har en manlig ”knapp”, en så kallad pollina. Denna sitter ofta högt upp på den mittersta blombladskoppen. Den kvinnliga delen sitter längre ned i samma del, och går under det kryptiska namnet stigmatiska ytan – vilken (den kvinnliga) guiden utan omsvep kallade ”den klibbiga röran” – hmm sisters, ska vi tolerera detta?).

Every orchid has both a male and a female part, the latter being called ”the sticky mess” by our (female) guide. Hrmph.


Saturday, 5 September 2009

Excess!



(English summary at the end of the post)

Jag är en bleknäst, sval svenska, visserligen med skyldiga färgexcesser både på sjuttio- och åttiotalen. Jag minns ännu hur jag som tio-åring målade de nyinköpta Ikea-möblerna (då i ”naturell” spånskiva, pre-laminat, tänk er!) i smarrig lindblomsgrön eller hett brandgult. Eller hur jag, femton år senare, levde med egensydda, vilt rosa och neongröna brallor i stora mönster fladdrande runt låren, och köpte en svårt mintgrön cykel... Övergången måste varit smygande, jag minns inte när den inträffade. Men, i dag äger jag inget kulörtare än svart, vitt, grått, khaki, latte eller dovt duvblått, ofta enfärgat. Och jag trivs med det. Det känns ”jag”. Liksom den färgskala jag vill se i min trädgård – svala blå, sofistikerade lila, rena vita. Och en aningens rött i accenterna. Akvareller, helt enkelt, en mild men kraftfull palett.

Följaktligen har jag trott mig vara immun för rabatter i eldiga färger, i blanda-utan-sans, sprakande gula som syra i ögat, brinnande röda för mycket för harmonin... För att inte tala om dessa ”omöjliga” färgkombinationer! Rosa med orange? Snälla rara.

Men, så händer det något när den kritiska blicken filtreras genom en kamerasökare – som om min uppfattning av”bilden” är en annan än av ”verkligheten”. Färgerna blir magnetiska, drar min uppmärksamhet till sig. Och jag finner att jag älskar uttrycksfullheten, livsropen, de skriande kulörernas glädjefnatt! Här är några fångade under sommaren.



Bilderna: vibrerande rött mot neonblått på Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ med Verbena Bonariensis (överst). Chockrosa mot illgult på Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ med Echinacea Purpurea, samt rosa Höstanemon mot limegrön Euphorbia på Great Dixter (för de senares identifikation, tack, tack Kersti, Ruben och Arboarkticum – och googlar jag "höstanemon" så hamnar jag hos Slottsträdgårdsmästaren som gjort en presentation av just denna anemon, jag är omringad av plantkunskap – lycka!)

(ps. det är helt okej om ni tycker den Motsträviga har tappat förståndet – det är rätt skönt att göra det emellanåt)


I’m a white-nosed, cool Swede, admittedly with the odd colour excess in my historical luggage (some orange furniture come to mind, or wildly cerise trousers, and that mint green bicycle…). Today, I am emmersed in black, white, grey and dove blue – and I like it. It feels like ”me”. Just as the colour scheme I have chosen for my garden; cool blue, sophisticated purples, clean whites. An just a tad red for the accents.

Consequently, I thought I was immune to flower beds beaming with fierce colours, yellows like acid in my eyes, burning reds too much for harmony. Not to mention all those ”impossible” combinations. Pink with orange? Please.

Then something happens when I filter that critical gaze through the viewfinder of a camera – how my perception of ”the image” is different to the one of ”reality”. The colours turn magnetic, pull me towards them. And I find I love the expressiveness, the vivacious fun!

Images: Vibrant red against neon blue at Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ with Verbena Bonariensis. Sharp pink with bright yellow at Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ with Echinacea Purpurea, and pink Anemone x hybrida ´Königin Charlotte´ with a lime green Euphorbia at Great Dixter.

Monday, 15 June 2009

Något vått, tack / Something Wet, please


Jag är en smått usel simmare, ändå dras jag till vatten – horisonter över hav, glittrande fjärdar, skärgårdars skönhet, lyckan att hitta en gömd skogssjö, tidvattnets magi, bränningar in över anklarna, båtens slag mot ytan, sjöbris i fejset, kluckande småvågor under en brygga, att driva längs en å, en klippig kust, kraften i en älv. Och stillheten i det mörka vatten där näckrosorna lever sitt lugna och djupsinnigt ytliga liv.

Alltid, när jag ser dessa tunnlock till vattenväxter, Victoria Cruziana, tänker jag på Tummelisa av HC Andersen. Det finns en illustration i originalutgåvan från 1907, där Tummelisa sover på ett sånt här jätteblad, med ett enda blomblad från en ros som täcke. Vissa barndomsberättelser räcker hela livet.

En dag ska jag ha ett inslag av vatten i min egen trädgård.

Själv har jag skrivit tidigare om gåtfulla näckrosor här.

Bilden ovan tog jag på Kew, men mitt första möte med Victoria var på Botaniska – lustigt nog har Slottsträdgårdsmästaren just varit där och ger fler detaljer om både trädgården och näckrosen här.


I’m a pretty lousy swimmer, yet, I’m attracted to water – horizons over seas, glimmering bays, the beauty of archipelagos, the joy of finding a hidden woodland lake, the magic of the tide, breakers gushing in over your ankles, sea breeze in your face, gurgling little waves underneath a jetty, to drift along a river, the power of rapids. And the stillness of the dark water where the waterlilies live.

When I see these barrel-lids of water plants, the Victoria Cruziana, it makes me think of the old fairytale ”Tummelisa” (Thumb Lisa) by the Danish author H C Andersen. There is this illustration from the original, 1907 edition, where the incredibly small Thumb Lisa is sleeping on a giant leaf like this, with a rose petal as a blanket. Some childhood stories last a lifetime.

One of these days I will have a water feature in my own garden.

There is an earlier post on the enigmatic waterlilies here. (Picture was taken at Kew)

Monday, 25 May 2009

Svalt och elegant / Cool and Elegant



(English summary at the end of the post)


Den tredje och sista trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck” är Kungliga Botaniska Trädgården i Kew, i London. Denna gröna lunga har något av en magnetisk dragningskraft – så till den grad att jag nu köpt årsmedlemskap. Antagligen tar det längre tid ändå, att uppleva hela trädgården. Området är så stort, och innehåller så mycket sevärt, att jag trots upprepade besök aldrig tagit mig genom hela, eller ens tvärs över – det är alltid något man fastnar för redan bara halvvägs in, och tiden rinner snabbt iväg. Varje årstid bjuder också på visuella överraskningar, nya plantbekantskaper och arrangemang man inte sett förut.


Den dag i mitten på maj då jag besöker Kew den här gången, blommar de sista vårlökarna – vita Narcissus poeticus x recurvus (tack, Tant Grön för att du fick mig på rätt spår!) och Ornithogalum umbellatum. Den senare heter Star of Bethlehem på engelska, och vackert Morgonstjärna på svenska.


Sedan dras jag mot de vidsträckta perennrabatterna i halvskuggan på östra flanken av trädgårdarna. Inget som sticker ut, harmonin är fullständig, men kompositionen drar ändå blicken till sig. Jag står framför rabatten och fascineras av hur enkelt formgiven den är, och ändå så stark i uttrycket, allt framtrollat med några få arter. Det är en kärleksfull orgie i stora blad och till största delen vita blommor. Som bas i framkanterna ligger massiva trupper av de blanka bladen i storlek X-large som tillhör Bergenia crassifolia ’Silver Light’, vars vita blommor kikar fram på sina ställen. I fonden, höga, uppåtsträvande Rodgersia aesculifolia med stora, kontrasterande, nästan läderartade, matta blad (och som kommer få vita konformade blommor lite senare). På väl valda ställen böljar långa stänglar av insmygda Polygonatum x hybridum, Solomon’s Seal, eller Jätterams på svenska, som ser till att bryta minsta tendens till monotoni.


Däremellan altstämman; täta klungor av vita Trillium grandiflorum 'Flore Pleno’ – åter igen med generöst bladverk, och därtill fylliga, dubbla blomhuvuden, som i korus, lydigt vända åt samma håll (man undrar om Kews trädgårdsmästare tillrättavisar dem varje morgon). Strax intill sträcker små skira Primula Sieboldii ’Alba’ på halsen.


För att ge en aning kindfärg åt anrättningen har man skvättplanterat rosa Bergenia Stracheyi, samt matchande, kolorerade blad i form av Epimedium x versicolor (med det lustiga namnet Sockblomma på svenska).


Men, inte nog med det. När man minst anar, när man tror man ”kan” rabatten, slår de an en grupp magiskt djupblå Iris typhifolia – och man kapitulerar fullständigt.

Det är trädgårdsdesign i den högre skolan.


Jag har bara ett enda klagomål på Kew. Det är ett förfärligt blåshål.

(Missade du del ett och två i denna miniserie finns de här: Scotney Castle Garden och Capel Manor Gardens)

Monday, 2 March 2009

Vinter i Kew 2: ...och färgen är röd!


Hundratusentals orkidéer åsido, många agave och andra tropiska växter blommar för fullt på Kew Gardens i London just nu. Blodfullt, vibrerande rött är ett genomgående tema. Vad mer kan jag säga, jag är mållös inför dessa.

Monday, 23 February 2009

Vinter i Kew 1: Orkidéer som ögongodis


Nej, jag kunde inte hålla mig ifrån Kew Gardens, kunde inte vänta till ända långt in på våren. När de lockade med ”Tropical Extravaganza”, så här mitt i väntan på värmens återkomst, rusade jag direkt.


En stor del av denna senvinterkick bestod av orkidéer. Det är något magiskt med dessa blommor – exotiska, undersköna, nästan overkliga i sin plastik. Orientaliska sagoblommor. Jag lär mig att Kew till vardags pysslar om 40.000 orkidéer, varav 40 är utdöda (ja, utanför dessa trädgårdar måste de ha menat), och cirka 1000 på god väg mot samma öde.

För denna utställning hade man beordrat in flera hundra tusen extra plantor och sedan låtit presentförpacka två av växthusen. I det mindre, intima Waterlily House (där vattenväxterna befinner sig på vinterrelax annorstädes) hade man byggt en jättedisplay i ett kors över vattnet – och packat in en myriad av orkidéer, symmetriskt uppradade. Imponerande, visst, men jag har lite svårt för en så rigid formgivning när det gäller blommor. Det är som om de förlorar sin naturlighet, deras starkaste uttryck. Det var skönt att ha kameran med och kunna ”plocka” individuella skönheter, dra dem ur den alltför pretentiösa orkestreringen.

I växthus nummer två, tillägnat Lady Di, hade man tillverkat ett ”paket”, alltså klätt en stålbur med ”papper” och ”presentsnöre” av orkidéer och krönt det hela med en gigantisk rosett i (ryser) – plast! Där fanns också en ”tunnel” av orkidéer, byggd av rosenbågar med nedhängande klasar av orkidéer och oidentifierat ”trassel”. Fungerade bättre och var förstås überromantiskt.

Men, personligen föredrog jag de ”enkla” greppen – jättebuketter av orkidéer i en färg som placerats upphöjda och blev accentuerade, naturalistiska solitärer mot den tropiska grönska som växthuset normalt huserar.



Monday, 17 November 2008

Regnskogsregn


Ni måste vara utleda på mitt Kew-tema efter en hel månad. Förlåt mig, jag blev så betagen. Detta är den sista biten. På bra länge. Åtminstone till våren... En iris, gissar jag, fast en tropisk variant.

Dropparna är inte, som man skulle kunna tro, från det berömda engelska höstregnet. Där i växthuset gick jag runt, inomhus, det visste jag ju, i egna tankar och plåtade. Utan förvarning öppnade sig skyarna. Det där mäktiga ljudet, omöjligt att lokalisera – på ett obestämt avstånd, ändå helt tydligt oroande nära den del av världsalltet som befann sig alldeles ovanför mitt huvud. Rafsade ihop kameran och undrade om jag skulle söka skydd under något lämpligt gigantiskt blad (det fanns en del att välja på), när jag upptäckte en av trädgårdsmästarna som roat plirade på min tafatta förvirring och flinande försvann bakom en grön krök. Det där gör de bergis fem gånger om dagen. Skrämmer turister och regnskogsvattnar i effektfull kombination.

Framöver ska bloggen istället begrunda skillnaderna mellan den engelska och den svenska "framsidan" av trädgården, och då inte den i Kew. Lovar. Men härnäst blir det en bekännelse... Jag rodnar redan innan den publicerats.

Fler glimtar från Kew hittar du här.

Wednesday, 12 November 2008

Ordlös onsdag



Ett blad ur konsthistorien: banan.

(detta exemplar från Kew Gardens, London)

Saturday, 8 November 2008

En vass en


De lärde kallar den Sansevieria trifasciata, till vardags lystrar den till namnet Bajonettlilja. Min mor envisades med att kalla den Svärmorstunga, alltid åtföljt av en menande min och ett snett och inte alldeles älskvärt leende. Men i hemlighet tyckte hon mycket bra om den. Bildens exemplar är dock kärleksfullt vårdad på Kew Gardens i London.

Monday, 3 November 2008

En lykta



Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?


Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?

Friday, 31 October 2008

Tropiska linjer



Förlåt, men ännu en Agave (jag är totalförförd av deras linjespel, och de påminner mig dessutom om sommaren, två oemotståndliga skäl att vara agave-tjatig) – denna gång attenuata, Kew Gardens, London

Monday, 27 October 2008

Inspiration 2: inuti – underskön frodighet

Att kliva in i Palmhuset i Kew, är att omfamnas av fuktig, underskön frodighet. På ett ögonblick en annan hemisfär. M var den som första gången tog mig dit. Han, storstadsgrabben, som ett med Londons jäkt och buller, smidigt tänjande gatans filer på sin motorcykel – som fisk i vatten. Ändå, här, i Palmhuset, smälter han in lika sömlöst. Den barfota öpojke han en gång var, dagar av utforskande och av kontemplation, ute i det vilda. Stigar och tankar sammansmälta. Han skulle ta till sig detta, till och med föredra det i vilt tillstånd, utan den trygga, prydliga inramningen av ett växthus.

Vi besökte en gång ett djungelområde i Malaysia. M ville bygga nattkvarter av palmblad, sova under stjärnorna. Redan från steg ett på denna exotiska mark fann jag mig paralyserat skräckslagen av blodiglarna (till mitt försvar vill jag passa på att säga att man inte kunde stanna till ens för en minut utan att genast bli omringad av dem. De kom bokstavligt talat kutande från alla håll, spinkiga och utsvultna). Redan efter fem minuter på denna ogästvänliga plats visste jag att jag under inga omständigheter ville övernatta där. Resten av eftermiddagen spenderades stapplandes i hettan med aldrig tidigare sedda insekter krypande i halsringningen. Till råga på allt vandrade vi vilse.

Så Palmhuset i Kew är också i allra högsta grad för mig – en ”best of”-upplevelse av skönheten i en djungel, men utan fasa.

(Fler, samlade intryck från Kew Gardens i London, hittar du här.)

Friday, 24 October 2008

Inspiration 2: utanpå – imperialistisk sinnlighet



Jag hade hört om den, läst om den. Det var en av de mer svårmissade institutionerna. Också under alla de åren – decennier faktiskt – då jag avskydde rutinsysslorna i trädgården, verkade trädgården i Kew på något sätt ändå varit del av min kulturella matsmältning. Den är antagligen den största, mest hyllade, mest beundrade trädgården i västvärlden. Ett flaggskepp för trädgårdsvördnad.


Vad som slår en, stående framför det centrala växthuset i Kew, Palmhuset, är storleken på byggnaden, och dess uttrycksfulla former. Den är som BH-kupor i hangarstorlek. Hur återhållna de viktorianska engelsmännen än må ha varit, tyngda av viktorianska hämningar – att designa växthus verkar ha varit sättet att få legitimt utlopp för vällustarna. Denna glasjuvel i Kew är en dröm i frosseri. Glass och järn må vara tunga och hårda fysiska material – här har de transformerats till uttrycksfulla, mjuka kurvor som sväller mot skyarna. Allt förvisso balanserat av buttra, smått groteska stenstoder på vakt utanför. Vi får ju inte glömma att vi är gäster i Imperiet.

Monday, 20 October 2008

Diskreta höstfärger



Som ni kanske redan misstänkt besökte jag Kew Gardens i London i förra veckan. Jag såg till att välja en dag då vädret skulle vara till sin fördel. BBC hävdade bestämt att måndagen skulle bli regnig på sydkusten (där jag bor) men att London kunde räkna med solsken och behaglig temperatur. Följaktligen åkte jag sagda dag från min hemstad, badande i sol och nitton grader varmt, och ju närmare London jag kom, desto molnigare och mörkare blev det. Det ska sägas att solen i korthet tittade fram lite senare. När jag satt på tunnelbanan i London. Både på väg till Kew och tillbaka. Själva trädgården avnjöts däremot i duggregn och klassisk oktoberblåst. Jag hade tänkt plåta vackra höstlöv, men vinden, bristen på dagsljus (och det faktum att jag glömt stativet hemma) gjorde det omöjligt. Ni får tro mig på mitt ord, vi har vackert gula höstlöv här i England också. Under rådande väder fann jag mig föredra det tropiska klimatet i växthusen. Och se, är det inte en aningens höstliga nyanser i konturerna på denna Agave?

Friday, 17 October 2008

Wednesday, 15 October 2008

Ett rum och trädgård



Här är mitt arbetsrum! Här kliver jag in från världen, nästan ut ur världen, in i glasad harmoni. Andningen blir lugnare. Jag älskar det här rummet; stenplattorna på golvet, de robusta och generösa trämöblerna, en djungel i maffiga krukor, evigheten upp till molnen genom glastaket. Här kan jag placera mina tankar, visioner och projekt på den rejäla granitskivan. Och när kreativiteten slår slint, reser jag mig upp och liksom smeker upp dubbeldörrarna (man får allt ta bort de där automatiska dörrsensorerna, de påminner mig smärtsamt mycket om mitt snabbköp), ut mot en minst sagt elegant trädgård (jag passar på att säga att jag gärna gör åtminstone lite av trädgårdsarbetet själv, hörrni). Sommarens turistströmmar kanske man kan lägga om så att de istället för att trycka näsan mot mitt uterum, kan bli begeistrade av bladverk och existensiell fulländning annorstädes. Det är ju bara en kort promenad till palmhuset, till exempel.

Det är bara en sak som skaver i paradiset. Det är långt till toa, min tekokare och säng (jag fnular på så sent på nätterna emmellanåt att jag till slut inte kan urskilja datorskärmen. Och då vill jag inte ha en längre resa till madrassen än att jag kan ta mig dit halvsovande).

Ja, då återstår bara att övertyga ledningen för Kew Gardens i London, att detta, deras ultimata trädgårdstempel skulle göra sig allra bäst nere på sydkusten, i vänstra hörnet av min trädgård. Jag ska inte glömma att vattna plantorna. Lovar.