Gammal favorit 1: En förföriskt blå

En doftpåse för linneskåpet var mitt första möte med lavendel. Små hårda knutor under tyget luktade mystiskt gott i en barnanäsa och kändes lika exotiskt som saffranet i lussebullarna. Det tog årtionden innan jag fick uppleva denna lilla buske i friskt, levande tillstånd. Dra handen genom det aromatiska bladverket, låta blommornas söta doft stiga mig till huvudet. Och färgen, djup, intensiv, ilande nyanser av blålila. Än har jag inte sett lavendelhaven i Provence, annat än på bild, men jag skapar små lavendelskyar i min nya trädgård. Tre sorter har det blivit hittills, den klassiska engelska Lavandula angustifolia (tidigare L. officinalis, i klassiskt lavendelblå), och de två varianterna Munstead (ljusare, och blåare), och Hidcote (kraftigt lila och med ett underbart silvergrönt bladverk). Redan i juni knoppar det, och blommorna låter inte vänta länge på sig – och varar hela juli och en bra bit in i augusti.

Föreställning om en trädgård 1: Vilken trädgård?

Var i all världen fick jag min föreställning om en trädgård ifrån? Jag är inte uppvuxen i villa, hade varken tillgång till sommarstuga eller farmor med lummig kolonilott. Jag hade båda benen i cement, förortsungen, tre trappor upp. Gården ett stycke asfalt och en lekplats med sand. Fast, fördelen med de svenska 60- och 70-talsförorterna var att de blev utkastade på, utmejslade ur skogsområden och glömda åkermarker, ute i den då inte särskilt avlägsna vischan. Visserligen andefattigt, grått stapelboende i sig, men max tio minuter på cykel till sekelgamla björkar, granar att klättra i och bygga kojor under, ängsblommor att plocka, blåbärsris, myggor och kittlande gräs – i stadsplanerarmun benämt ”grönområden”. Men barndomens upplevelser av planerade, planterade grödor begränsade sig till sådana hortikulturella höjdpunkter som kommunalhusrabatter, något homogent, häckformat runt lekplatsen och stickigt punktbuskage vid skolan. Ett särskilt omnämnande går till raderna av anonyma, veka, nyplanterade trädslanor med livsgnistan upprätthållen av ett brett gummiband i midjan, surrad vid en stör. Fick de någonsin blad? Och inte gick de att klättra i. Hemma hade vi en eller ett par balkonglådor, som planterades med något färgglatt varje vår som tynade bort varje höst. Jag hade en idé av ”natur”, men hade någon föreslagit ”trädgård” hade jag nog tvekat länge och undrat ”menar du skogen vid skolan?”.

Med början en vinter

För knappt tre år sedan fann jag mig packandes mina tillhörigheter, se dem bäras in i flyttbilen och försvinna nedför backen, för att flera veckor senare få dem levererade till mitt nya hem på engelska sydkusten. Vi flyttade in i den regnigaste av novembrar, värmen hade varit avstängd i två veckor, det var fyra klena plusgrader utomhus och badrumsfönstret gick inte att stänga. Allt i vintervila, kalt, grått och dystert. Precis som hemma i novembersverige. Men gräset var i alla fall grönt. December var en transportsträcka i mörker, det till och med snöade i mellandagarna, och slaskade nästan omedelbert. Ungar rusade, tjoande, ut med kälkar och körde backarna bara. Precis som hemma i decemberstockholm. Själv satt jag och tjurade. Drömmen om ett mildare, grönare klimat, en ljusare tillvaro verkade jag ha missat – med en handfull breddgrader. Men, när jag på nyårsdagen stod på kökstrappan i bara t-shirt, det var fjorton grader varmt och solen värmde, vågade jag börja hoppas på en vår i alla fall aningens tidigare än jag dittills varit van vid. Och där, vid mina fötter, tio gånger tolv meter funktionsduglig men oinspirerad trädgård. En utmaning. Fast, nu var det ju inte trädgårdsformgivning jag ägnat mitt liv åt.