skip to main |
skip to sidebar
Fler ordlösa onsdagar här.

En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.
Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?
Fler Blooming friday hos Katarina.
Kanske ett något annorlunda, rent av märkligt bidrag till Blooming Friday. Det här är en sparad blomma från julens amaryllis. Bladen är fortfarande friska och gröna (ska prova att plantera ut dem i april), men blommorna vissnade förstås ner efter helgerna. Ändå hade jag inte hjärta att slänga dem. Också i sitt vissna tillstånd så fulla av färg och energi, men med nya veck och vindlingar, och ett alldeles fantastiskt nätverk av blombladsnerver. Nu förevigad på bild kan jag kanske låta blomställningen gå till sin sista vila...
Fler ordlösa här.
Hundratusentals orkidéer åsido, många agave och andra tropiska växter blommar för fullt på Kew Gardens i London just nu. Blodfullt, vibrerande rött är ett genomgående tema. Vad mer kan jag säga, jag är mållös inför dessa.
Det verkar som om de flesta trädgårdsbloggare visar Hellebore just nu – så jag vill ju inte vara sämre :-). Min är en enkelblommande Hellebore niger 'Potter's Wheel'. Den har de för julrosorna typiska hängande, smått slutna blomhuvudena (ungefär som om den var för blyg att titta upp). Fast emellanåt sträcker en och annan på nacken, breder ut alla blombladen och liksom vänder ansiktet mot solen.
Så klippte jag av bladen i princip nere vid jorden. Kändes läskigt hårdhandskat, men eftersom tipset kom från Birgitta med Glädjekällan lutar jag mig lugnt tillbaka i trygg förvissning om att jag kommer att bli belönad med fräscha blad framöver (och att sniglarna tappat smaken för dem…man kan väl drömma)!
Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Fler ordlös onsdag hittar du här.
Fler Ordlös onsdag hittar du här och här.
Fler ordlös onsdag hittar du här.
Ett blad ur konsthistorien: banan.
(detta exemplar från Kew Gardens, London)
De lärde kallar den Sansevieria trifasciata, till vardags lystrar den till namnet Bajonettlilja. Min mor envisades med att kalla den Svärmorstunga, alltid åtföljt av en menande min och ett snett och inte alldeles älskvärt leende. Men i hemlighet tyckte hon mycket bra om den. Bildens exemplar är dock kärleksfullt vårdad på Kew Gardens i London.
Fler Ordlös onsdag hittar du här.

Förlåt, men ännu en Agave (jag är totalförförd av deras linjespel, och de påminner mig dessutom om sommaren, två oemotståndliga skäl att vara agave-tjatig) – denna gång attenuata, Kew Gardens, London
Fler ordlös onsdag hittar du här.
Fler ordlös onsdag hittar du här.
Som ni kanske redan misstänkt besökte jag Kew Gardens i London i förra veckan. Jag såg till att välja en dag då vädret skulle vara till sin fördel. BBC hävdade bestämt att måndagen skulle bli regnig på sydkusten (där jag bor) men att London kunde räkna med solsken och behaglig temperatur. Följaktligen åkte jag sagda dag från min hemstad, badande i sol och nitton grader varmt, och ju närmare London jag kom, desto molnigare och mörkare blev det. Det ska sägas att solen i korthet tittade fram lite senare. När jag satt på tunnelbanan i London. Både på väg till Kew och tillbaka. Själva trädgården avnjöts däremot i duggregn och klassisk oktoberblåst. Jag hade tänkt plåta vackra höstlöv, men vinden, bristen på dagsljus (och det faktum att jag glömt stativet hemma) gjorde det omöjligt. Ni får tro mig på mitt ord, vi har vackert gula höstlöv här i England också. Under rådande väder fann jag mig föredra det tropiska klimatet i växthusen. Och se, är det inte en aningens höstliga nyanser i konturerna på denna Agave?