Saturday 5 September 2009

Excess!



(English summary at the end of the post)

Jag är en bleknäst, sval svenska, visserligen med skyldiga färgexcesser både på sjuttio- och åttiotalen. Jag minns ännu hur jag som tio-åring målade de nyinköpta Ikea-möblerna (då i ”naturell” spånskiva, pre-laminat, tänk er!) i smarrig lindblomsgrön eller hett brandgult. Eller hur jag, femton år senare, levde med egensydda, vilt rosa och neongröna brallor i stora mönster fladdrande runt låren, och köpte en svårt mintgrön cykel... Övergången måste varit smygande, jag minns inte när den inträffade. Men, i dag äger jag inget kulörtare än svart, vitt, grått, khaki, latte eller dovt duvblått, ofta enfärgat. Och jag trivs med det. Det känns ”jag”. Liksom den färgskala jag vill se i min trädgård – svala blå, sofistikerade lila, rena vita. Och en aningens rött i accenterna. Akvareller, helt enkelt, en mild men kraftfull palett.

Följaktligen har jag trott mig vara immun för rabatter i eldiga färger, i blanda-utan-sans, sprakande gula som syra i ögat, brinnande röda för mycket för harmonin... För att inte tala om dessa ”omöjliga” färgkombinationer! Rosa med orange? Snälla rara.

Men, så händer det något när den kritiska blicken filtreras genom en kamerasökare – som om min uppfattning av”bilden” är en annan än av ”verkligheten”. Färgerna blir magnetiska, drar min uppmärksamhet till sig. Och jag finner att jag älskar uttrycksfullheten, livsropen, de skriande kulörernas glädjefnatt! Här är några fångade under sommaren.



Bilderna: vibrerande rött mot neonblått på Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ med Verbena Bonariensis (överst). Chockrosa mot illgult på Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ med Echinacea Purpurea, samt rosa Höstanemon mot limegrön Euphorbia på Great Dixter (för de senares identifikation, tack, tack Kersti, Ruben och Arboarkticum – och googlar jag "höstanemon" så hamnar jag hos Slottsträdgårdsmästaren som gjort en presentation av just denna anemon, jag är omringad av plantkunskap – lycka!)

(ps. det är helt okej om ni tycker den Motsträviga har tappat förståndet – det är rätt skönt att göra det emellanåt)


I’m a white-nosed, cool Swede, admittedly with the odd colour excess in my historical luggage (some orange furniture come to mind, or wildly cerise trousers, and that mint green bicycle…). Today, I am emmersed in black, white, grey and dove blue – and I like it. It feels like ”me”. Just as the colour scheme I have chosen for my garden; cool blue, sophisticated purples, clean whites. An just a tad red for the accents.

Consequently, I thought I was immune to flower beds beaming with fierce colours, yellows like acid in my eyes, burning reds too much for harmony. Not to mention all those ”impossible” combinations. Pink with orange? Please.

Then something happens when I filter that critical gaze through the viewfinder of a camera – how my perception of ”the image” is different to the one of ”reality”. The colours turn magnetic, pull me towards them. And I find I love the expressiveness, the vivacious fun!

Images: Vibrant red against neon blue at Kew: Dahlia ’Bishop of Llandaff’ with Verbena Bonariensis. Sharp pink with bright yellow at Kew: Rudbeckia fulgide ’Goldsturm’ with Echinacea Purpurea, and pink Anemone x hybrida ´Königin Charlotte´ with a lime green Euphorbia at Great Dixter.