Showing posts with label År två. Show all posts
Showing posts with label År två. Show all posts

Monday, 9 March 2009

Klipp, klipp 1: En bakvänd princip


Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.


M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.

Monday, 26 January 2009

Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd


Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp.
Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

Monday, 19 January 2009

Tillbakablick 4: …några förlorar man (utan att gräma sig särskilt mycket)

Det engelska dåliga vädret är ett klassiskt samtalsämne i den här delen av världen. Att det emellanåt visar sig vara en oväntad, hjälpande hand tillhör kanske inte de vanligaste kommentarerna. Andra hösten brakade en storm in från Atlanten, 25 meter i sekunden. Rev runt och fällde en av två fullvuxna Buddlejor som tidigare bildat ett gigantiskt, ostyrigt buskage. Efter den första förskräckande synen (ett stycke havererad buske, i framstupa horisontalläge) insåg jag att det inte gjorde så mycket. Tvärtom öppnades rabatten upp. Den kvarvarande matronan är ändå så svulstig i midjemåttet att masseffekten av blomklasarna inte gått förlorad.

Vi hade också ärvt två spolformade barrträd (inte enar, men bra nära – i England kallas de conifer, och finns i en mängd underarter). Jag är ingen fan av dem som sådana – eller andra barrträd heller, förutom julgran (av sentimentala skäl, förstås) – om jag ska vara ärlig, men kan uppskatta dem som vertikaler i en trädgårdsdesign om de använts med sinne (här i England har jag sett dem planterade som utropstecken i en ocean av ljung i olika nyanser – oerhört elegant). I vår trädgård hade de placerats på tu man hand vid staketet, brevid varandra, fast ändå inte – en obegriplig lucka gapade emellan de tu (antagligen en äktenskaplig fnurra). Och de stod och tjurade utan annat sällskap än en död stubbe. Jag hade gått och funderat på hur jag enklast skulle bli av med dem. Kom vind, och de föll som käglor. Resultat!

Friday, 16 January 2009

Tillbakablick 3: Några vinner man...


Bortsett från de nytillskott (när de nu överlever) som jag själv är skyldig till, tycks Moder Natur själv vara ute med spaden i min trädgård om nätterna när jag inget anar. Den andra våren fick den tidigare ensamma hyacinten tillökning. De blev två. Någonting hade hänt under täcket. Jag tittade menande på tulpanen, som rodnade. Första sommaren hade vi mynta upp över anklarna runt kökstrappen. Andra året var örten som bortblåst, och mystiskt ersatt av ett prydnadsgräs – täta tuvor av långa, blanka, slanka blad. Grönt året om dessutom, och rådde därmed bot på en annars vinternaken rabatt. Tredje året blev vi med Euforbia (i frostdräkt på bilden) som oväntat fyllde en glugg vid staketet.

Friday, 12 December 2008

Tillbakablick 1: Örtaunder


Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.