
Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.
M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.



