Showing posts with label Chelsea Flower Show. Show all posts
Showing posts with label Chelsea Flower Show. Show all posts

Wednesday, 20 May 2009

Chelsea Flower Power Show (3)



English summary at the end of the post.

Grattis Ulf Nordfjell, helt rätt och högst välförtjänt! Sveriges bidrag genom Nordfjell är stilrent, elegant och en väl avvägd balans av modernism och klassicism.

Nordfjell sa innan tävlingen att han formger ”i naturens anda, snarare än att imitera den”. Och här är man, konceptuellt, än i staden, än i skogen, än vid havet, lekfullt tolkat med fast hand. Modernist som han är, blir då granithällarna geometriskt huggna i block (fast med bibehållen obearbetad yta och antydan till naturell lutning) De används som markörer – än ”flytande” bland vinkelräta rabatter, än nedsänkta till botten av en högst urban sjö. Blommor och bladverk blir arkitektoniska mattor där emellan, stundom punkterade av friare, vertikala solitärer som till exempelt organiskt svajande Jättestäppliljor, Eremurus ’Joanna’, och barrträd i silver och blått, som de molnklippta blå miniatyrtallarna, Pinus sylvestris ’Watereri’. De löser upp linjerna och höjer blicken mot fonden – och stugan i gläntan, antydd av en trästruktur, svart, inte faluröd, och omsluten av futuristiskt glas. En paviljong för stadsskor, inte grova kängor. Här blir graniten slätslipad, från ute till inne, berghäll till golv, via ett par steg över en högst civiliserad träspång. Färgskalan domineras av harmoniskt grönt (som i en arkitektonisk, linjalrät Avenboksvägg), med mycket vitt (ibland havsnära som Strandkål, Crambe maritima) och blått (med känsla av skogsmark som Viola ’Belmont Blue’).

En högst personlig kompilation med oerhörd fingertoppskänsla. Kanske är det en smaksak, men Nordfjells gröna spa utstrålar för mig också en viss kyla, en viss distans. Det gör den också, ironiskt nog, en smula opersonlig. Därför skulle jag själv kanske inte vilja ha trädgården som helhet utanför mitt sovrumsfönster. Men, att kunna kliva ut i en sådan underskön urban oas från en arbetsplats, eller varför inte ett sjukhus, måste vara en själskur med självaste Moder Natur som terapeut.

Missade du de första delarna av denna miniserie om Chelsea Flower Show, finns de här och här.

(Bilder från BBC)


Congratulations, Ulf Nordfjell, absolutely right and very well deserved! Nordfjell’s contribution is stylish, elegant and contains a well executed balance of modernism and classicism. Nordfjell said before the competition, that he designs ’in the spirit of nature, rather than mimicking it’. And here you find yourself, conceptually, now in the city, now in the woods, now by the sea, playfully interpreted. Being a modernist, the flat rock of granite have been geometrically hewn in blocks (but with preserved, rough surfaces and the hint of a natural slope). They are used as markers – both ”floating” in perpendicular flower beds, and sunken to the bottom of a very urban lake indeed. Flowers and foliage become architectural rugs in between, occasionally pierced by vertical solitaires as, for instance, organically swaying
Foxtail Lilies, Eremurus ’Joanna’, fir trees in silver and blue, as the cloud-pruned Pinus sylvestris ’Watereri’. They loosen up the lines and raise your gaze towards the back – and the cottage in the glade, suggested by a wooden structure, black, not traditionally Swedish red, and enclosed by futuristic glass. A pavilion for city shoes, not muddy boots. Here, the granite is smoothly polished, from outdoors to indoors, rock to floor, via a couple of steps over a very civilised wooden footbridge. Colour scheme is dominated by green (as in a architectural Hornbeam wall, cut along a ruler), with a lot of white (sometimes with a smell of the sea, with Sea kale, Crambe maritima) and blue (with a touch of woodland through Viola ”Belmont Blue’).

A highly personal compilation. Perhaps it’s a matter of taste, but Nordfjell’s green spa, in my eyes, also gives off a certain air of cool distance. Which makes it, rather ironically, quite impersonal. Therefore, I wouldn’t want it outside my bedroom window, myself. But, being able to step out into such a lovely, urban oasis from an office, or why not a hospital, has to be a remedy for the soul, with Mother Nature herself as the therapist.

Images from BBC.

Tuesday, 19 May 2009

Chelsea Flower Power Show (2)


Aquilegia – Depressionshämmande?

Förhandstipsen och känslorna har duggat tätt. Vad är det som blir nästa stora trädgårdstrend? Vilka tankar har vibrerat ute i trädgårdstokiga England inför manifestationen Chelsea Flower Show? Jag har lagt örat mot marken så här just innan medaljerna delas ut.

Klippt buxbom inte bara står sig, utan kommer i fler variationer, tätt följd av spaljerad Avenbok som man bygger hela väggar med, om man får tro tidigare guldvinnaren (och i år också domaren) Tom Stuart-Smith. Han ger samtidigt en känga åt sina kolleger när han undrar om det som är hett inte helt enkelt är styrt av vad de stora, europeiska ”träd-stormarknaderna” har att erbjuda, och vad som ser bra ut i en trädgårdsmodell simulerad på datorn. Han fortsätter, ”trädgårdsdesign blir som att leka med lego, med naturalism reducerad till en liten dörrmatta av gräs”.
Personligen hoppas han (så där lite lagom engelskt, syrligt) att de senare årens trädgårdsgimmickar försvinner tillsammans med ”tredje klassens skulpturer” (enligt skribenten en gedigen Chelsea-tradition), liksom ”de puttinuttiga vattenarrangemangen och de tindrande, multifärgade miniatyrlamporna, osannolikt inbäddade i kinesiska granitbumlingar.” (och plötsligt tycker man sig ha fått sig en sida ur en billig postorderkatalog beskriven, inte en högoktanig, professionell trädgårdsfest).

Designern Tony Smith, som gör en trädgård för Quilted Velvet i årets show, har en insiktsfull syn på det här med trädgårdar i och utanför Chelsea Flower Show; ”En riktig trädgård kan ses som en symfoni med många tempon och oändliga variationer, medan en show-trädgård är mer som en treminuters poplåt. Det är bra om den snabbt grabbar tag i en, men också att den har ett visst djup, tillochmed är känslosam, och betyder något för varje enskild person.”


The Telegraph’s Val Bourne spekulerar i recessionens inverkan också på trädgårdsdesigners val (och i förlängningen vad som visas på Chelsea Flower Show), och pekar – under rubriken ”Det handlar blott om terapi” – på en ny enkelhet. Enkla blomformer, dämpad färgskala, lågmälda kompositioner. Hans tolkning av de hårt trimmade häckarna och träden är att de är en ”strävan mot beständighet”, och tycker sig tillochmed se att svenske Ulf Nordfjells spaljerade Avenbokshäck erbjuder ”skydd”. Uppiggande är ”luftiga inslag” som t ex olika fintrådiga gräs, Aklejor, och Thalictrums, som alla ” lättar humöret”.


Och finanskrisen har också slagit till än mer direkt mot showen och trädgårdsdesigners – ett flertal sponsorer har backat ur och i år är det bara 13 specialdesignade show-trädgårdar, mot 22 förra året.

ps. Svenskarna ligger i täten – redan för 200 år sedan kände man på sig i Wrams Gunnarstorp att det här med Buxbom och Avenbok var en idé att satsa på för framtiden (de tillhör ju inte de mest snabbväxande, så framförhållning är receptet). Se Slottsträdgårdsmästarens rapport från en svensk klassiker.

Första delen av Chelsea Flower Power Show finns här.

English summary to come shortly.

Sunday, 17 May 2009

Chelsea Flower Power Show (1)



(English Summary at the end of post)


Inga växter kom till skada vid tillkomsten av detta blogginlägg. Bilden föreställer ett irisblad som böjt sig av egen vilja och när det själv hade lust.


Nu börjar det. Den nittonde, tisdag, öppnas dörrarna för allmänheten (åtminstone den allmänhet som betalat cirka 600 kronor för medlemskap i den Kungliga Hortikulturella Societeten, förlåt Föreningen, och sedan ytterligare en femhundring för själva biljetten). På onsdag till lördag kan man till reducerat pris trängas med kleti och pleti.

Antagligen är jag bara avundsjuk.

Jag är oerhört dubbel inför Chelsea Flower Show. En del av mig vill rusa dit på studs och insupa plantor, blommor, idéer, design, trädgårdsprofessionalism. En annan del avskyr tanken på folkmassan. Trädgård, tycker jag, ska frammana njutning, harmoni, skönhetsupplevelse, en rofylld hägring för själen, inte illusionen av en klaustrofobisk morgon i rusningstrafiken på Stockholms tunnelbana.


Framförallt vill jag se trädgårdar! Ta in dem som helheter, känna in formgivartanken, teman, kompositioner, färger – inte få dem serverade som ofrivilliga fragment i mellanrummen mellan nackar och ryggar, shoppingkassar och (ok erkännes, andras) kamerautrustningar – allt ackompanjerat av en högljudd kommers.


En tredje del (ni hör hur kluven jag är), har ytterst blandade känslor inför det här med att smacka upp en trädgård på några dagar, för att ”visa upp” den ytterligare några få. Jodå, jag vet att de så kallade ”show”-trädgårdarna minsann inte tar en eftermiddag att komponera och förbereda, de sysselsätter designerna under två år innan premiär. Ändå är det i jorden, på plats, som en trädgård får sin själ, långsamt framvuxen under flera säsonger, i väder, i vind. Ompysslad, älskad.


Inför Chelsea hålls plantors naturliga blomning tillbaka för att spricka ut flera månader senare, lagom till pressvisningen (ibland trilskas de ändå – jag såg just en bild på en utställare som med hjälp av två hårfönar från varsitt håll försökte stressa sina allt för sena liljeknoppar att slå ut). Eller ta alla märkliga manipulationer med trädgårdsrekvisita, som tidigare guldvinnaren Tom Stuart-Smith, tillika en av årets domare, berättar om i söndagens Guardian. Hans show-trädgård innehöll stålväggar som artificiellt hade gjorts rostiga (!). När några ungdomar, en vecka innan show, oförhappandes hade hittat dem där de var magasinerade och använt dem som skateboard-ramper – och därmed förstört en ”underbar, pulvrig patina av rost” , fick man ”slipa ned allt”, ytbehandla, och ”innerligt hoppas att det skulle rosta igen, i tid”. Och han säger det som om det vore alldeles normalt. Eller då rådjur, i samma projekt, åt upp valda delar av en perfekt Avenbokhäck, ”skuren som med laser” , och ifyllnadsplantor snabbt flögs in från Tyskland. Ibland undrar man varför man inte bara kan använda plastblommor och modeller istället, designen skulle man ju se ändå. Det är inte mycket som är naturligt hursomhelst.


Men, ändå, kunde jag klättra över inhängnaden efter stägningsdags, ett par timmar innan solnedgången, skulle jag antagligen strosa runt med ett fånigt flin och bara njuta…


På tisdag: några heta Chelsea Flower Show förhandstips och lite spridda röster om evenemang och design – men innan dess, på måndag, tar jag er till en annan spännande Londonträdgård, som till skillnad från de i Chelsea fått en hel del tid på sig att mogna.




(No plants were harmed during the making of this blog post. The image shows an Iris leaf which has bent because it wanted to bend, and at the time it fancied to do so).


Now it all begins. On the 19th, Tuesday, the doors are opened. I am incredibly ambiguous about Chelsea Flower Show. Part of me would like to rush there and breathe in plants, flowers, ideas, design, garden professionalism. Another part loathes the thought of the dense crowds. Gardens, I believe, should evoke pleasure, harmony, moments of beauty, a restful mirage for the soul, not the illusion of a claustrophobic moment in a tube carriage at rush hour.


Most of all, I want to see gardens! Take them in as complexities, themes, compositions, colours – not have them served as unintentional fragments in the gaps between necks, backs, shopping bags and (others’) camera equipments.
A third part (you now know just how split I am), has deeply mixed feelings about all this of knocking up a garden in a couple of days, to ”show” it for another few. Oh yes, I do know it takes more than a coffee break to design a Chelsea show garden, about two years, I hear. Still, it’s in the earth, at the location, that a garden finds its soul, slowly grown through several seasons, in weather, in wind. Pampered, loved.

For Chelsea, the plants’ natural bloom is held several months for the flowers to open in time for the press opening (sometimes they’re obstinate anyway – I just saw a picture of a woman who, with the help of no less than two hairdryers, tried to stress her delayed Lily buds to open). Or, take all the weird manipulations of garden props. Former Gold medal winner, and one of the judges this year, Tom Stuart-Smith, tells the story in today’s Guardian, how his show garden had contained walls of ”pre-rusted”(!) steel, but which were ruined by some youngster, having found them and used them as BMX ramps. ”With one week to go until the opening, we had to sandblast every inch back to the bare metal and pray it would rust again in time”. And he says that as if it’s absolutely normal. Or, when fallow deer, during the same project, munched away sections of a hornbeam hedge, ”neat as a laser”, new sections were flown in from Germany. You’d be forgiven wondering why they don’t use plastic plants and models instead, the design idea should be clear anyway. Not much is natural anyway.


Still, if I could jump the fence after closing hour, and meander during that magic time just before sunset, all on my own, I’d probably would just totally enjoy myself, and with a silly grin on my face, too.