Korvsjöar och stjärnhimlar / Water and Stars

Det här är väderprognosen för de kommande dagarna.

Jag tror jag stannar här, framför världen på min datorskärm, inför världen inom mig. Jag skriver mycket, ibland med det mest livgivande flyt, som en älv (eller möjligen ett heavy rain). Ibland tar det ofrivilligt stopp, flödet går i bakspinn och tappar fart och riktning, som i kröken av ett meandrande vattendrag, den där biten som om några tusen år kommer att avknoppas och bilda en korvsjö och bli sitt eget innanhav. Geologiskt sett fascinerande, kreativt sett frustrerande.

Men det är antagligen ”bra för trädgården”, regnet, (det är det de säger här, mina nya landsmän om man blir lite för gnällig om vädret) Jag borde plantera om några plantor, till exempel Bergenian som blev vattensjuk redan förra vintern. Innan den drunknar.

Det är uppenbarligen måndag natt jag ska gå ut, passa på i uppehållet, betrakta stjärnhimlen och andas in oändligheten. Se min trädgård under Orion.

This is the weather forecast for the following days. I think I’ll stay here, in front of the world on my computer screen, within the world inside me. I write a lot.

Luckily, it’s ”good for the garden”. I really should be re-potting some plants, like the Bergenia which stood much to boggy already last winter. Before it drowns.

It’s clearly on Monday night I should step outside and breath in eternity. Watch my garden, under Orion.

Kruktragedi / Pot Tragedy

(English summary at the end of post)

Efter en försynt önskan från Birgitta i Glädjekällan (och en kärvänligt barsk erinran om tidens obönhörliga gång från Ruben i densammes Rabatter), inser jag att det onekligen har varit lite väl motsträvigt på den här bloggen. Jag måste berätta, för Birgitta, och er andra, historien om mina blomkrukor från det gamla vikingatillhållet Yorkshire. En Yorkshire pot är en klassiker, fast man ska nog tillskriva viktorianerna äran, inte de vilda nordmännen. De tillverkas än idag av lokalt bruten lera, och är tunga, solida och tål en hel del, inklusive svår frost. Dock inte en engelsk vandal. Eller vem det nu var, som välte min Longtom en mörk natt strax efter att puben hade stängt. Krukan hade stått på trottoaren (vårt hus är så, framsidan direkt på gatan), med en rhododendron i. Vi satt och tittade på tv, fönstret stod på glänt. Jag minns ännu hur det lät, en tung, dov smäll, en olycksbådande dissonans som från underjorden.

Jag fann den morgonen därpå och det var som om någon sparkat mig rätt i skrevet. Så sanslöst okänsligt, så lågt, tillvaron liksom gungade till. Det här var dessutom inte första gången vi hade råkat ut för växtrelaterad vandalism. Från början stod där två av dessa ståtliga krukor på gatan. En annan morgon för ett par år sedan fann jag att den första Camellia jag köpt var uppryckt ur den ena krukan med rötter och allt. Jag kunde följa jordspåret till parkeringen runt hörnet. Den gången kom jag över chocken, köpte en ny Camellia och ställde henne och krukan på trädgårdssidan. Det är den hela krukan som står vid trappan på bilden.

Jag älskar dessa krukor, för deras eleganta, enkla men liksom aristokratiska profil. Kanske är det att de är högsmala som gör det. Runt midjan en fint typograferad inskription direkt i leran. De finns i olika storlekar, mina är väl cirka en halvmeter höga. Nej, Ruben, jag har inte lagat den än. Jag har inte riktigt hittat metoden, eller limmet. Har provat två olika, men det blev inte riktigt bra. Har någon något tips är det mycket välkommet. Krukans sidor är ungefär 15 mm tjocka så det vill till något som kan hålla ihop också när den fyllts med tung jord.

Här är företagets hemsida för den som vill se fler varianter. Dessvärre är de så tunga att jag befarar att de inte kan skickas över Nordsjön.

För övrigt översållas jag av ryska spam, vi talar i storleksordningen minst ett var femte minut, dygnet runt. Alltså författade med kyrilliska bokstäver och alldeles underbart obegripliga. Jag inbillar mig att de är nedpräntade med blod och hjärta (och möjligen en skvätt vodka) av bortglömda poeter från tundran, som med detta moderna kommunikationsmedel vill utropa ”här är vi, vi lever, vi skriver, vi törstar efter värme och läsare!”. För det kan ju inte vara så att det sitter några slemmiga Ivanos och försöker sälja denna västerländska kvinna viagra? Eller är det månne björnskinn, kaviar och grov tobak som går bäst i öst? Pravda.

A sad pot story. I have two Yorkshire flowerpots. They’re immensly strong, solid and tough – can withstand quite a lot. But not an English vandal. Or who ever it was, who decided to knock my longtom over, plant and all, one dark evening just after the local pub’s closing.

I found it the next morning, and felt incredibly drained. So insensitive, so low, the life in a small countryside town shattered.

I love these pots, their elegant, simple yet refined profile, and their tall design. And that inscription around the waistline. I haven’t found the right glue or method to reassemble it yet. Anyone has any tips, would be greatly appreciated.

Höst, tydligen/Autumn, apparently

(English summary at the end of the post)

Först var det bara september, sommarvarma dagar, kyla i nattluften. Kalla morgontimmar, visst, men sedan rasslade det i termometern. Det räckte för att jag skulle förtränga tanken på hösten. 20 grader vid lunch, bah, tala inte med mig om en annalkande vinter. Men träden visste, lät sig inte invaggas i några falska förhoppningar, började gulna lite i yttersta lövverket. Jag ville inte se, inte se.

Så kom första höstvinden i helgen. Vi talar massiva sekundmetrar från Atlanten. Det är i de lägena man känner hur liten man är, hur lätt man kunde blåsa bort om det stora havet så fick för sig. Två dagar senare är det inget tvivel. De buskar och plantor som inte tidigare fattat vinken står nu som urvridna kvastar, bladen ålderströtta, gulkantade, med knapp livsgnista.

Den Motsträviga har också fattat vinken. Nu är det höst.

ps. jag ser hur länge sedan det är sedan jag skrev något här på bloggen. Vad tiden går snabbt. Ni får förlåta mig om jag blir mer sporadisk en tid, jag är djupt försjunken i två stora projekt som tar det mesta av min lediga tid, och det mesta av min tankeverksamhet (sån är jag, försedd med enkelspårig hjärna, men jag är bra på att göra vaniljglass). Fast jag smyger runt hos er och ser vad ni har för er…;-)

Initially, it was just September, warm days like summer, coolness in the night air. Cold during the first hours of the mornings, sure, but then there was a rattle in the thermometer. That was enough for me to repress the thought of autumn. 20 degrees at lunchtime, bah, don’t speak about the approaching winter, with me. But the trees knew, wouldn’t let themselves be lulled into any false prospects, strated to go yellow at the tip of the branches. I didn’t want to see it, didn’t want to see it.

Then there was the first autumn blast last weekend. We’re talking massive wind from the Atlantic. It’s one of those moments when you sense how small you are, and how easily you could be blown away, had the huge sea decided to. Two days later there are no doubts. The shrubs and plants which didn’t get it earlier are now standing like wrenched brooms, the leaves tired of age, yellow-edged, with just a faint spark of life.

The Reluctant has got it, too. Autumn is here.

Stjärnsmäll i trädgården

Här trodde man att orsaken till ens gapande hål i rabatterna berodde på en blandning av naturens gång, en smula egen tafatthet och ett och annat alldeles normalt misslyckande. En tajt budget i kombination med större ytor än man begripit, möjligen. Kanske en känsla av obeslutsamhet, eller om man verkligen ska känna sig själv på pulsen, att man tagit på sig ett aningens för stort projekt och skvättplanterat i något slags trädgårdsromantisk desperation.

Nu visar det sig emellertid, att saken är så enkel som att man är Jungfru. Tack för den.

På Tatyanas blogg, läser jag nämligen att några välmenande ekologisk trädgårdsfantomer i boken Rodale's All-New Encyclopedia of Organic Gardening: The Indispensable Resource for Every Gardener, fastställt en gång för alla vilka stjärntecken som är ”fruktsamma” i trädgården.

Läsningen är smickrande för Kräftor, som excellererar i att "plantera, plantera om, att frambringa knoppar, och att arbeta hårt". Se där den perfekta trädgårdsmästaren. Skorpionen är inte så pjåkig heller; också bra på "planterinng och omplanteringen" (kan de inte bestämma sig dessa trädgårdens svärmorsdrömmar?), och det särskilt när det gäller klängerväxter. En fisk lär föredra "plantor med kraftig rotutveckling" (måntro en kompensation för fenor istället för fötter – ja, jag vet, jag är bara avundsjuk). Kära, oxar, jag är rädd att ni bara anses ”halvt fruktsamma”, men ni kan trösta er med att ni har en positiv påverkan på "rotfrukts- och bladbärande skördar". Stenbockar är inte fullt så halvbra som oxar, men ändå som ett med "rotfrukter och rotknölar" (jag tror att det senare inte är menat som en förolämpning). Vågen är likaså delvis fruktbar, men bör hålla sig till "rotfrukter, klängerväxter, sallat, kål och majs".

Sedan kommer dödsstöten: ”vad gäller de ofruktsamma tecknen, verkar Lejon och Jungfru vara värst”. Där stannar man ett ögonblick i läsningen, tillvaron svajar till (och antagligen vissnar ännu en planta utanför fönstret i samma ögonblick). Kan det bli värre? Det blir det.

Det framgår nämligen att dessa tecken minsann har något att tillföra bland blommor och blad. Vi är riktigt "bra på ogräsrensning och jordbearbetning". Hurra! Ett slags trädgårdens galärslavar, alltså. Andra tecken i denna hortikulturella slum är Vattuman och Tvillingar, där Vattumannen får äran att briljera i skadedjursbekämpning! Allt medan den tillika ofruktsamma Väduren i alla fall anses lämplig att "plantera gul lök och vitlök". Skytten är halvvägs upp ur träsket genom en förmåga att i alla fall "fröplantera höskördar och plantera gul lök" förutom att "förbereda jordar".

FInns det någon trädgårdsdiskrimineringsombudsman vars axel man kan gråta ut mot?

Eller också går jag ut och avreagerar mig – på ett par kvickrötter förstås, vad annars?

Bilden visar en snårvinda, ogräsens okrönta drottning i min trädgård.

Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd

Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp. Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

Frostnupen Camellia

Redan några dagar innan jul slog den till, den första influensan. En illvillig baskelusk av sån magnitud att BBC för ett ögonblick släppte fokus på krig, Gordon Brown och den livsavgörande ledarturbulensen i engelska fotbollsklubbar och nämnde viruset i nyheterna. Ingen epedemi, sade man lugnande. Inte mycket till tröst för de 100000-tals engelsmän, och en utvandrad svensk, som krälade mellan säng och toalett… Så när man precis, nästan, överlevt den pärsen blev man klubbad igen. Näsdukar blev den mest eftertraktade julklappen. Nya året skålades in i nässpray. Någonstans på andra sidan trettondagen var jag, teoretiskt, frisk. Men jag kände mig lika energilös som trädgårdens – i teorin vintergröna – växter. Lika slak som Bergenian, som efter veckor av frost mest påminner om lealös sallat. Lika ryggradslös som Euforbian, som slagit pannan i marken. Håglös som prydnadsgräset, bruten som den stinkande irisen. Hänger med huvudet som Helleboren – som blommar, men utan geist, släpar sina trötta kronblad i jorden.

Men det är knoppar på Camellian. Hon är på gång. Det finns liv under frosten. Vänta bara.

Trädgård 2.0

Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.

Bli stannande mitt i luften.

Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Jag trodde inledningsvis att en trädgårdsmästares viktigaste egenskap var kunskap om plantor, och möjligen, en viss okänslighet för regn. Nu vet jag att det är tålamod. Ingen brådska, ge sig till tåls, låta tiden gå och se fram emot förverkligandet. Det var förstås en trädgårdsmästare som uppfann ordet ”förväntan” och det är därmed ingen tillfällighet att större delen av ordet består av just ”väntan”.

Det finns dessutom en obarmhärtighet, och samtidigt (förstås), en skönhet, i trädgårdens saktmodiga framåtrörelse. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden. Det är jag, som får lugna det ivriga sinnet, stilla den hetlevrade förhoppningen.

Jag tänkte förändra den här trädgården. Kanske tänker den här trädgården förändra mig.

Blomman på bilden, en Schizostylis ’Pink Princess’, planterade jag för två och ett halvt år sedan som inte mycket mer än en stickling. Det gräslika bladverket växte visserligen rätt snabbt till en rufsig tuva, och så förblev den, i två och ett halvt år. Inte särskilt imponerande, eller dekorativ och jag hade långt gågna tankar på att lägga den på komposten. I mitten av oktober i år, gick den helt oväntat i knopp, trotsade köldknäppar, och öppnade sig. De skiraste blomblad skälver i de ettrigaste höstvindar. Den blommar än, nu med två stänglar till, och det är december. En lektion i vad väntan kan åstadkomma.