Showing posts with label Örter. Show all posts
Showing posts with label Örter. Show all posts

Sunday, 29 November 2009

Sommarminne med historiska toner



Toppklocka, Campanula glomerata och Pestskråp, Petasites hybridus

(sorry, no English summary on this one)

I Krysmyntagården strax norr om Visby (för del 1 av detta sommarminne, scrolla nedåt) trängs örter för alla möjliga, och ska det visa sig, omöjliga, användningar. Krydd- och brännvinsörter förstås, och mängder av läkeörter. Som de ”cancer- och bakterihämmande” (rosenskönan är ett exempel på att di läkekunniga också i modern tid sneglar mot växtriket, ur växten kläms göttigheter som blir ett medel mot leukemi på 2000-talet), lämpligt grönt för luftrör och lungor (så fick jag äntligen veta varför det heter lungört), hjärtstärkande, laxerande och kräkframkallande rötter, frön och örter (Styvmorsviol, ska ha en ”äckelframkallande verkan som medför kräkningar”. Stackars styvmödrar, vad är det de gjort?), för att bara nämna några. Visste ni förresten att Johannesört har kliniskt bevisad antidepressiv verkan? Sedan kan man sniffa på gotländska folkviseblomster, och öns kyrkagångsörter. Här finns bibliska växter, som visar sig vara en samling bekantingar (varav några exoter som vi ser som riktigt ursvenska, som dill. Den härstammar från Indien och Persien, där ser man). Traditionellt har man förstås hittat tvättmedel i växtriket. Såpört är historisk tvål, roten löddrar i vatten!

Krysmyntagårdens innehållsrika häfte (som ingår i örtagårdens inträdesavgift) bjuder delvis makaber läsning. Under rubriken ” häxörter” serveras t ex ett recept på riktig ”häxsalva”. Här beskrivs hur denna smörjelse bereddes med ”fettet från döda spädbarn eller hängda människor” ihoprört med en örtblandning inkluderande örten besksöta… Dock ges tipset några sidor framåt att det kan vara klokt att plocka en rejäl kvist silvermalört. Den ska man nämligen lägga ”över det nyfödda barnets vagga” till skydd mot häxors onda påfund.

Alruna är livsfarligt att dra upp ur jorden, får vi sedan veta. Bättre locka en hund (svart ska den vara också) med ett stycke kött upp på galgbacken att dra upp örten mitt i natten. Cikorians rot ska man däremot själv gräva upp med ett guldmynt, inte en minut över midnatt den 25 juli. Om man nu vill bli framgångsrik i kärlek och strid. Det vill man ju.

Från födelse till död, vid krämpor och sjukdom, hunger, tro, förhoppning, rädsla och vidskepelse. Ett verkligt örtaliv innan Svegros plastkrukor...

ps. jo, också Krysmyntagården har souvenirbutik. Men det som säljs är bl a egna, torkade örter på burk – i ett imponerande urval. Här finns också en kollektion fina köksattiraljer och mer burkat, ätbart. Men inget som ger sur eftersmak.

Saturday, 28 November 2009

Sommarminne med doft av örter




(sorry, no English summary on this one)

Först mitt i ett novemberregn inser man att det är nu som man som mest behöver semester. Först efter en rejäl rotväta begriper man att det är då ens soltörst är som störst. Så dags, när semesterdagarna redan är uttagna och reskassan tömd. Det är i det läget man uppskattar den mänskliga överlevnadsinstinkten, förmågan att trotsa säsongens sankmarker och ta ett kliv tillbaka till fast mark. Till sommaren.

Själv gjorde jag ju Gotland osäkert i juni. Här ett skönt grönt minne.

Efter att i hastigt mod rymt från krämarklorna i anslutning till ett berömt, men tämligen tomt ekande hål i berggrunden strax norr om Visby, var vi lite oroliga när vi svängde in på Krysmyntagårdens parkering. Skulle souvenirbutiken också här vara mer omfattande (och genant nog mer givande) än själva attraktionen? Men, lyckligtvis fann vi oss snart förnöjt tillbakalutade under ett vindpinat parasoll, charmade av fårfiol, gubbröra och gotländsk saffranspannkaka med salmbärsylt. Bara det. Kanske ska man kulturmärka denna plats, unik i Sverige (?) i sin brist på panini, latte och stereoida amerikanska muffins.

När man stirrat sig trött på den kil av Östersjön som från cafét dubblerar som den magiskt blå horisonten, kan man ta en runda i örtagården. Upplägget här är stramt, minst sagt. Vill man drömskt förlora sig i den botaniska meditationens krokiga stigar gör man nog bättre i att sitta kvar vid fikabordet. I trädgården är det nämligen pedagogiken som tagit tätposition, och pockar redan i sin utformning på både vakenhet och systematik. Här ligger fyrtio (!) identiska rabatter, var och en blott och exakt en kvadratmeter stor, i ett koordinatsystem draget med sträckta krattor. Det är svårt att inte associera till minutiöst positionerade skolbänkar i ett klassrum. Men kärlek saknas inte i undervisningen. Någon har med öm spade planterat varje upptänklig ört i passionerat djuplodande teman.

(den under bilden visar Pipört, Centranthus ruber, och Piplök, Allium fistulum)

Nu får jag allt ge mig för det här inlägget, det blir en så kallad ”cliff hanger” för trädgårdsintresserade. Del 2 i morgon.


Friday, 12 December 2008

Tillbakablick 1: Örtaunder


Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.

Monday, 25 August 2008

Gammal favorit 1: En förföriskt blå


En doftpåse för linneskåpet var mitt första möte med lavendel. Små hårda knutor under tyget luktade mystiskt gott i en barnanäsa och kändes lika exotiskt som saffranet i lussebullarna. Det tog årtionden innan jag fick uppleva denna lilla buske i friskt, levande tillstånd. Dra handen genom det aromatiska bladverket, låta blommornas söta doft stiga mig till huvudet. Och färgen, djup, intensiv, ilande nyanser av blålila. Än har jag inte sett lavendelhaven i Provence, annat än på bild, men jag skapar små lavendelskyar i min nya trädgård. Tre sorter har det blivit hittills, den klassiska engelska Lavandula angustifolia (tidigare L. officinalis, i klassiskt lavendelblå), och de två varianterna Munstead (ljusare, och blåare), och Hidcote (kraftigt lila och med ett underbart silvergrönt bladverk). Redan i juni knoppar det, och blommorna låter inte vänta länge på sig – och varar hela juli och en bra bit in i augusti.