Showing posts with label Trädgårdstradition. Show all posts
Showing posts with label Trädgårdstradition. Show all posts

Sunday, 15 January 2012

Ökens guld/The Gold of the Desert


Det är på vintern apelsiner mognar. Var det på 70-talet (rätta mig gärna ni som har bättre minne) som det var först runt advent handelsdiskarna fylldes av de maffiga, färgglada frukterna, för att sedan tunnas ut fram på tidig vår. Nånstans i början på sommarlovet hade man nästan glömt dem, men så var de där igen, söta, saftiga och sällsamt livsbejakande, också en själens vitamininjektion lagom till första snön. Min familj frossade aldrig i frukt när jag var barn, utom just till jul. Närmast olovliga överdoser i apelsiner och satsumas. Det var väl något med mörkret, solbristen. En apelsin var som solen själv, fyllde hela handen. Numera har jag förlorat känslan, upptäcker jag när jag kommer till Marrakesh – och barndomsmagin väcks till liv igen. Apelsinerna mognar i Marocko i december. Nej, det är inte bara det att de säljs i varje gatuhörn. Lyser brandgula från åsnekärror, lastbilsflak, på dukar utlagda på trottoarerna, i drivor byggda på höjden, orange pyramider. Det är inte heller att man enbart kan korsa det smått legendariska centrala torget Djemaa el Fna i medinan, gamla staden, i korselden av oräkneliga, konkurrerande försäljare av färskpressad apelsinjuice.


It is in winter oranges ripen. Wasn't it the 70's that it was not until around Christmas, and only then, supermarkets were filled with the juicy, colourful fruit, and then had more or less disappeared by early spring. Somewhere at the beginning of the summer holidays one had almost forgotten about them, but they would return again, sweet, succulent and strangely life-affirming, in time for the first snow in late November. My family allowed ourselves a winter overdose of oranges and satsumas. It had something to do with the dark days, the lack of sunlight. An orange was like the sun itself, filled the whole hand. Nowadays, I have lost that particular feeling, I realise, when I arrive in Marrakesh - and childhood magic is brought back to life again. No, it's not just that oranges are sold in every street corner, from donkey carts, back of lorries, on canvases laid out on the pavements, in droves, in man-made hills of fruit, orange pyramids. Nor is it that you can only cross the legendary central square Djemaa el Fna in the medina, through crossfire of the countless, competing vendors' cries about freshly squeezed orange juice.

Det som drabbar mig är apelsinträden.
Det är som om jag kommit till saftens källa.


What hits me are the orange trees.
It's like I've come to the well of the juice.


De förvånansvärt små, prydliga träden växer förstås på innergårdarna till palatsen (se mer om dem i föregående inlägg) och stadsmuséet. Stadsmuséet!


The surprisingly small, neat trees grow, of course, in the courtyard to the palaces (see more about them in the previous post) and within the grounds of the municipal museum. The municipal Museum!


Men allra läckrast – och mest oväntat – är att vi kan vandra i timmar åt än det ena hållet i staden, än det andra, och varenda stor gata – och de är många – är kantad, på båda sidor, av apelsinträd. Till och med längs den enorma, hårt trafikerade genomfartsleden Avenue Mohammad VI, ståtar de, ett på var tionde meter. På båda sidor. I dubbla rader, eftersom avenyn dessutom bjuder på en mittrefug som svenska Trafikverkets generaldirektör inte ens kunnat drömma om i sina våtaste mittrefugdrömmar. Eller egentligen är det sex mittrefuger på rad, vartefter vägen går rakt igenom en giganorm olivlund för att sedan dra en bra bit ut på landet, fortfarande med planterade refuger, om än i något mindre bombastisk skala. Spännvidden och omfattningen av de centrala delarna av mittrefugernas plantering trotsade all möjlighet att göra dem någon som helst rättvisa på bild, men tänk er dessa rader av apelsinträd, uppstickande ur tiotusentals rosenbuskar i till synes oändlighet. Lägg till en liten fontän på var tolfte meter, och, lite diskret så där, det tar en liten stund innan den framträder på näthinnan, den blåslöjade konturen av Atlasbergen i fjärran.


But the most fantastic - and most unexpected - is that we can walk for hours in any direction of the city, and every high street - and they are many - is lined on both sides, with orange trees. Even along the huge, busy thoroughfare Avenue Mohammed VI, there is one orange tree in every ten meters. On both sides. In double rows, as the avenue also offers a center refuge the size of a small town park. Or actually, there are six refuges in the middle of the row, after which the road runs through an ginormous olive grove before it hits the countryside, still with planted traffic islands, although on a somewhat less bombastic scale. The range and extent of the central part of the refuge planting defied any try to make it justice on a photograph, but imagine these rows of orange trees, sticking up out of the tens of thousands of rose shrubs into what seems like eternity. Add a small fountain every twelve metre, and, the blue-veiled contour of the Atlas Mountains in the distance.

Kan man inte fylla Stockholms Stadsmuseums innergård med krusbär. Ett hav av körsbärsträd runt stadshusets kajkanter. Hallon på Sergels torg, någon? Någon lämplig, tjockhudad frukt som kan kanta Essingeleden?


Couldn't the courtyard of Victoria & Albert's Museum be filled with gooseberry shrubs. A sea of ​​cherry trees around the Parliament. Raspberries in Trafalgar Square, anyone? Any suitable, thick-skinned fruit that can frame the M25?

(Det bästa från Marrakesh har jag sparat till sist – en smått surrealistisk trädgård skapad av en konstnär under första halvan av 1900-talet, i modern tid förvaltad av en världscelebritet som vi mer associerar med mode och parfym…)


(The best bit of Marrakesh, however, I have saved for last - a somewhat surrealist garden created by an artist in the first half of the 1900s, and lovingly catered for in modern times by a fashion and perfume celebrity...)

Sunday, 8 January 2012

Palmblad och rosor/Palm Trees and Roses

 
Han måtte ha besökt Marrakesh, Slas. Här landade jag på annandagen och insåg att mina förväntningar på en stad byggd mitt i en öken definitivt inte hade grönska särskilt högt på listan. Visst, en oas här och där kunde jag gott tänka mig, någonstans måste stereotypen ha fått sin första näring. Istället möter jag en stad där de offentliga planteringarna överträffar – både i skala och ambition – de i de flesta europeiska huvudstäder jag kan komma på (bara Agdalträdgården, grundad någon gång på 1100-talet, sträcker ut sina frukt-, oliv- och aprikosträd över 500 hektar). Man får dessutom ha i åminne att de har en nackdel, marockanerna. Regn är inget man kan räkna med.

I landed in Marrakesh and realised that my expectations of a city built in the middle of a desert certainly did not have greenery particularly high on the list. Sure, an oasis here and there, I could well imagine. Instead, I meet a city where public plantings surpass - both in scale and ambition - the ones in most European capitals I can think of (Agdal garden on its own, founded in the 12th Century, stretches out its fruit, olive and apricot trees over 500 acres). One must also bear in mind, they have a disadvantage, the Moroccans. Rain is not something they can count on.

Bevattningstekniken har man effektiviserat, med en snillrik ”vallgrav” som grävts upp runt alla plantor och träd (utom suckulenter, förstås). Detta koncentrerar det tillförda vattnet till där det verkligen behövs. Notera också hur naket det är mellan de stora träden/plantorna. För en svensk trädgårdsentusiast kliar det genast i fingrarna och man vill spada in någon läcker underplantering. Jag har inte fått det bekräftat men jag gissar att anledningen är just torkan. Stora plantor med kraftfulla näringsreserver går att odla i en öken. Småväxter är liksom ingen idé, de skulle torka på en förmiddag om man inte var där med slangen varje dag.  


Irrigation technology has been refined with an ingenious "moat", dug up around all the plants and trees (except succulents, of course). This concentrates the supply of water to where it's really needed. Also, note how bare the ground is between the plants. A Swedish garden enthusiast instantly wants to fork in some dense underplanting. Not confirmed but I'm guessing that the reason is the drought. Large plants with powerful nutritional reserves can grow in a desert. Growing small plants is no point, they would wither in a morning if you were not there with the hose every day.




Palmer är, förstås, legio i den här delen av världen. De är dessutom läckert grafiska i sitt uttryck. De resliga stammarna ger höjd i ett platt landskap och är dessutom snyggt färg- och formmatchade med linjerna i de medeltida byggnaderna.  

Palm trees grow, of course, in abudance in these parts of the world. They are also elegantly graphic in their expression. The tall trees provide height in a flat landscape and their color and shape elegantly matching the hues and lines of the medieval buildings.


Palmernas bladverk ger en rufsig, nästan lekfull kontrast till den allvarliga, stilrena arkitekturen.  

The palm tree foliage gives a tousled, almost playful contrast to the serious, classy architecture.

Och glöm det där med turistortens standardpalm, här finns en artrikedom inom släktet som får våra svenska tallskogar att synas en aningens enahanda.  

And forget your standard tourist resort palm tree. Here, there is a variety of species within the genus that make our woodlands appear somewhat monotonous.


Palmer är också ymnigt förekommande i den centrala stadsparken, förstås, som bitvis ter sig som en smärre djungel i svenska ögon.  

Palm trees are also abundant in the central city park, of course, which at times resembles a small jungle to me.


De botaniska inslagen intill och inuti (!) medeltida palats och andra historiska byggnader tycks lika kärleksfullt omhändertagna som husen själva. Det är som om de alltid hört ihop, vuxit ihop. Lätthet och fräschör intill tyngd och historia. Det är också trädgårdarna och växterna som visar spåren av liv genom seklen; en lördagsförmiddag i skuggan under palmen ligger inte långt borta i fantasin, en måltid av nyss plockad frukt. Möblemang och saker däremot, är undanplockat och förevisas i glasmontrar om de visas alls. 


The botanical additions on the grounds and even inside (!) Medieval palaces and other historic buildings appear to be as lovingly cared for as the houses themselves. It's as if they have always belonged together, grown together. Lightness and freshness next to weight and history. It's also in the gardens and through the plantings that history comes to life. One Saturday morning in the shade of the palm trees on the patio is not far away in the imagination, or a meal of just-picked fruit. Furniture and things, however, are removed from the rooms and exhibited in glass cases if they are shown at all.
 






Öknen måste grönska för att kunna uthärdas. Och de flesta ståtliga byggnader här byggdes en gång med en trädgård, något annat var otänkbart. De stora palatsen har flera stycken. Följaktligen är det inte alls konstigt att ramla på en citron bland grenverket i gången upp mot Palais Bahia, eller att bananer blommar på dess innergård.

The desert has to flower to be endured. And most magnificent buildings here were built with a garden, a lush patio, anything else was unthinkable. The great palaces even have several. Consequently, it is not surprising to stumble across a lemon among the branches by the path up to the doors of Palais Bahia, or finding the banana plant in flower in its courtyard.



En Brugmansia frodas intill den medeltida gravvården.


A Brugmansia thrive next to the medieval tomb.
 
Så, vad kombinerar man dessa exoter med? Svaret ligger i rubriken. Rosor. Totalt otippat av undertecknad. I tiotusental. Enorma rabatter med bara två färger, två sorter. Vita är favoriten, men på sina ställen dominerar en röd sort. Enkelt, elegant, och effektfullt.

So, what do the Moroccans combine these exotic palnting with? The answer lies in the title of this blog post. Roses. Totally unpredicted. Roses, en masse. Hugely just two colors, two varieties. White is the favorite, but in some places a red rose dominates. Simple, elegant, and visually effective.



(Nästa inlägg ska handla om en vinterfrukt som vi numera kan köpa året runt. Men i Marrakesh vrids årstiderna rätt. Det är på vintern, lagom till jul, som apelsinen mognar. Och det blir temat över hela staden.)

Friday, 7 August 2009

Blooming Friday: Magisk ört/Magical herb



(English summary at the end of post)

Blooming Friday med extra sommarläsning! – ett lite längre inlägg man gärna kan skriva ut, lämna datorn och istället läsa i lämplig trädgårdsmöbel, gärna med skyar av denna underskönt blåa ört inom räckhåll.

Lavendel. En högoktanig, aromatiska doft. Inte konstigt att människan sedan tidernas begynnelse försökt använda dess magiska attraktionskraft för att åtnjuta personliga fördelar. Lavendel sägs till exempel ha varit en av flera dofter som kittlade arkeologernas näsor då parfymurnor i Tutankhamons gravkammare öppnades. Än i dag finns det de som påstår att man man helt enkelt kan skrubba sina kläder med färska blommor för att ”locka till sig kärlek”. Väl värt att prova, Kleopatra lär ha fällt både Julius och Markus med hjälp av lavendel bakom örat (och en tung eye-liner, ska tilläggas). Lite beroende på hur man ser det, är dock kanske den verkliga passionskuren den medeltida övertygelsen om att lavendelblommor mellan de äktenskapliga lakanen helt skulle eliminera gräl mellan de tu.


Nordisk Familjebok beskriver lavendel som ”ett upplifvande medel för luktsinnet och nervsystemet”. Blommorna har också traditonellt ingått i den svenska ”kyrkkvasten” som togs med till gudstjänsten. En dylik var en doftstark bukett som kunde sniffas på, eller dras en djupandning ur, därmed hjälpandes vanligt, syndigt folk att hålla sig vakna under de latinska verserna. Doften lär också ha varit effektiv mot de mer prosaiska odörerna från bänkgrannarna.

Nu ska man förstås akta sig för att ifrågasätta ett klassiskt standardverk som Nordisk Familjebok. Men faktum är att alla andra källor hävdar motsatsen om lavendelns verkningskraft. Där är varningars rop, till att börja med, att inte dricka lavendelte alldeles innan en lidelsefull natt. Örten må egga, men är samtidigt starkt avslappnande (hur nu det är möjligt, tänker här vän av logik). De aromatiska molekylerna lär stimulera luktnerven, och ”öka den typ av hjärnaktivitet som associeras med avslappning” (tänk att avslappning är en ”aktivitet”, min anm.). Och därmed främja en god sömn. Det visste redan de gamla grekerna, som använde örten mot insomnia. Andra nämner lavendelns lugnande effekt på hela centrala nervsystemet, som gör den till en effektiv behandling vid stress och huvudvärk. I Liverpool provade man för några år sedan att ge dagisbarn lavendeldränkta näsdukar som stress- och spänningshjälp. Allt sammantaget, man bör kanske vara sparsam med det lavendelstinna badsaltet så att inte en rofylld blötläggning glider in (läs: ned) i en permanent dvala...


Annars var det de lögarhöga romarna – förstås – som först fick idén att nedsänka sig i lavendelparfymerade badkar, övertygade om att örten var en ”återställare för huden”. Följaktligen kommer växtens namn från latinet – från lavanda (saker som ska tvättas), i sin tur från verbet lavare (att tvätta). Lavendel var dock inget för en simpel romare. 100 denarii för ett knappt halvkilo fick man punga ut med för detta blå guld. Det motsvarade "en månadslön för en dräng eller 50 klippningar hos barberaren". Och badade man inte i det kunde man alltid röka det – romarna blandade gärna lavendel också i tobak.

Nånstans på 1400-talet omnämns lavendel "för första gången i svenska språket", även om det nog inte var så många svenskar som uppmärksammade nytillskottet, eftersom det yttrades på medeltidslatin. Örten nådde vår höga nord med, och tack vare, det expanderande klosterväsendet. Munkarna odlade växten i sina örtagårdar, bland annat mot magont och gulsot. Vid ungefär samma tid ströddes lavendel över slottsgolven ute i Europa, som desinfektionsmedel och rumsdeodorant.

I England hade man bundit stjälkar till kors och hängt över dörrarna för att hindra häxor över tröskeln. När så Svarta Döden drabbade London 1665 fick lavendelns avskräckande egenskaper en ny användning, fastbundet runt handlederna för att hålla pesten på avstånd. Handskmakare erbjöd en något elegantare lösning för mer välbärgat folk och parfymerade sina produkter med lavendelolja. Tjuvar i olyckans bakvatten, de som livnärde sig på att plundra offrens hem och gravar, lär ha blandat ett hopkok innehållandes lavendel kallat ”fyra tjuvars vinäger” som de tvättade sig med efter ett nattpass. I dag vet man att farsoten spreds med loppor, och en källa hävdar att "eftersom lavendel är ett effektivt insektsmedel, kan användandet därav mycket väl ha bidragit till att begränsa pestens spridning”.


På engelska 1800tals-gods lade husfrun ut lakan till tork på trädgårdens stramt klippta miniatyrhäckar av lavendel. Man konserverade också blommorna i tre gånger mängden socker till en huskur mot huvudvärk. Trots allt var måhända den mest udda användningen den i Toscana utbredda vanan att låta barnen ha lavendel i fickorna för att skydda dem från att bli kidnappade av zigenare (!).

Än i dag tycks lavendelns mytiska krafter tillbedjas. Jag läser på en modern new wave-hemsida att kvistar kan användas ”brinnande som rökelse i ritualer och trollformler med syfte att attrahera pengar, kärlek, beskydd, och succé”. Det senare låter onekligen som en behandling för en åkomma värdig 2000-talet.

(om du nu läst så här långt utan att ha nickat till – skriv gärna en kommentar – kanske har du en historisk/lokal anekdot som jag missat! Ser fram emot att höra av er alla!)


Lavender. The most gorgeous scent in the world. No wonder humans have tried to use its magic powers since ancient times. Lavender is said to have been one of the smells of the perfume urns of the Tutankhamon’s grave, for instance. And Cleopatra caught both Julius and Marco with a little lavender behind her ear (and a thick eyeliner, admittedly). Depending on which angle one likes to see it from, the real passion magic may be the Medieval belief that keeping the flowers between the marital sheets would eliminate any fights within the relationship…

In Sweden, traditionally, lavender was part of the ”church bouquet”, strongly smelling compilation of flowers and herbs to sniff, helping to keep awake during lengthy Latin verses in the 18th and 19th centuries. It also had a more prosaic bonus, being effective against odours of the pew neighbour…

Odd thing though, most sources talk about lavender as a tranquiliser. The aromatic molecules are said to stimulate ”the kind of brain activity that is associated to relaxation”. Thus promoting a good sleep. Already the Greeks knew that, using the herb against insomnia. It’s also mentioned as a remedy of stress and anxiety. A few years ago, primary school children in Liverpool were given lavender-perfumed hankies o to help winding down. All in all, I suppose one should be careful with the lavender bubble bath, not dosing off into eternity…

It was the bath-prone Romans – naturally – who first got the idea of immersing themselves into lavender-soaked baths, convinced it would ”revive the skin”. Consequently, the name derives from Latin – from lavanda (things that need to be washed). Lavender wasn’t a ordinary Romans treat, though. At 100 denarii per half a kilo, it cost as much as the equivalent of a month’s pay for a worker, or 50 hair cuts. If they didn’t bathe in it, they smoked it – the Romans liked to mix in lavender with their tobacco as well.

Some time in the 15th Century, lavender was first mentioned in Sweden. Although, most Swedes would have missed the occasion, since it was uttered in Medieval Latin. It came to Sweden with the monks, who grew it at their monasteries as a remedy for stomach aches and jaundice. Across Europe, the herb was spread onto the floors of the castles as a disinfectant and room deodorant.

In England, lavender stalks had been tied to crosses and hung above the doors to prevent witches entering the houses. When London was hit by the Black Plague, in 1665, lavender was fastened to the wrists to keep the epidemic at a safe distance. The thieves who lived off robbing the victims’ homes and graves made a concoction which included lavender and was called ”four thieves vinegar”. A quick dip in that after a night’s shift…

In the 19th Century, English housekeepers laid sheets to dry on top of the low lavender hedges in the garden. They also preserved the flowers with three times the weight of sugar for a household remedy of headaches. The oddest usage of lavender was perhaps the twigs of the herb in the pockets of the children of Tuscany – there to protect them from being kidnapped by gypsies (!).

Still today, the mythical powers of lavender is very much alive. I see on a modern homepage for a New Age group, that ” Dried lavender stalks burn like incense sticks, and can be included in spells and rituals aimed attracting money, love, protection, and success.” Now, doesn’t that sound like a treatment for a complaint, worthy of the 21st Century.

(Please share your lavender anecdotes in the comment filed!)

Monday, 2 February 2009

Att inte se trädgården för alla träd


”Do you call it ’tree garden’ in Sweden because you have so many forests in your country?”, frågade min engelske partner halvt förbryllat, halvt roat, när jag i ett pedagogiskt infall översatte ”trädgård” stavelse för stavelse. Det fick mig själv att börja fundera. Förvisso växer det en hel del björkar, ekar, alar, lindar, granar och annat högrest som definitivt kvalificerar som skogsträd i våra trädgårdar, kanske många gånger sparade från en före detta skogbeväxt mark. Det finns trädgårdar som helt enkelt är ”naturtomter”, med lämplig yta röjd för att rymma en husgrund, men skulle det verkligen vara orsaken? Lite efterforskningar gjorde mig en smula klokare.

Kanske jag nu upprepar något ni alla redan känner till, men för mig vidgades vyerna när jag förstod att idén med ”trädgård” kom med invandrande munkar på medeltiden. Ändelsen "-gård" syftade på den inhängnade bit mark man odlade. "Träd-gård" var då, helt logiskt, en "-gård" med frukt-träd. Odlade man krydd-, läkeväxter och blommor, hade man istället en ”örtagård”. Kål, ärtor, bönor och andra köksväxter utgjorde ”kålgården”. Honung var förstås produkten från ”bigården”. För ett komplett klosterskafferi behövdes också en ”humlegård”. Jag antar att det är helt legitimt att skylla Pripps för att vi numera har förlorat den senare (möjligen med assistans av klosterofoben Gustav Vasa).

Det hela sätter iallafall moderna, svenska trädgårdar i ett nytt perspektiv. Jag undrar om inte en hel drös skulle kunna gå under benämningen ”gräsgård”. Det är i alla fall vad jag har här utanför fönstret, med några utspridda försök till ”trädgård” och ett par kvadratmeter ”örtagård”.

Friday, 28 November 2008

Bakom framsidan 2: på engelska



(det här är en direkt fortsättning på inlägget om trädgården på framsidan, på svenska)


Det är långt mer variation på trädgårdsuttrycken på framsidan i Sverige än i England. I annars betonat individualistiska England följer man en långt striktare, tungt traditionell och mer rigid (läs: klass-) mall för sin ”front garden” – personlig touch ges genom mer subtila nyansskillnader. Generellt i England ligger huset, och därmed ytterdörren, mycket närmare gatan än i Sverige (är huset från tidigt 1800-tal eller äldre, står det t o m direkt vid gatan). Som om engelsmännen är mindre tvekande inför tanken på besökare. Men det kan vara en ren illusion. Också här finns en buffert, med ett underförstått meddelande till förbipasserande och gäster. Den engelska antropologen Kate Fox anser att varje engelsman, oavsett klass, betraktar sitt hem som sin borg, och att trädgården på framsidan helt enkelt är en symbolisk vallgrav och vindbrygga. I sin bok ”Watching the English – the hidden rules of English behaviour” gör hon följande iakttagelse:

”ta en typisk, slätstruken förortsgata med de vanliga dubbla raderna av små, odefinierbara parhus eller huslängor – den typ av gata som den stora majoriteten av engelsmän bor på. Varje hus har vanligtvis en diminutiv trädgårdsplätt på framsidan, och en större grön bit på baksidan. I mer välbärgade områden är detta utrymme framför huset något större, och själva byggnaden någon meter längre bort från vägen. I mindre penningstarka områden, krymper framsidessnutten till en symbolisk liten remsa – fast det kan fortfarande finnas en grind och en minimal gång som tar dig de ett eller två stegen (över den imaginära vallgraven, min anm.) till ytterdörren”.

Därtill finns alltid ett staket eller helst en tegelmur. För där ska vara en barriär, även om den på framsidan i England alltid är låg, ofta endast knähög. Där kommer nästa funktion in – det är meningen att man ska se in utan hinder.

Också den minsta förstuträdgård har en planta i kruka eller en gnutta grönt av något slag som ett bevis för att den ändå kvalificerar sig som en ’front garden’.” Dessutom är denna lilla framsidesträdgård mer noggrant arrangerad och mer välansad än den på baksidan. Detta, säger Fox, är inte för att engelsmannen spenderar mer tid att njuta av sin trädgård på framsidan. Tvärtom, du ser aldrig någon vara där, annat än för att hålla efter den. En engelsman kan aldrig sitta där, även om det skulle finnas bra med plats för lämpliga utemöbler. Det är inte bara otänkbart att sitta, du skulle också ”betraktas som oerhört udda om du bara stod där, utan att huka dig för att rycka upp ogräs, eller böja dig ned för att trimma plantor”. Om du skulle uppehålla dig i din trädgård på framsidan utan att verka upptagen med trädgårdsarbete, skulle du bli ”misstänkt för dagdriveri av den märkligaste och värsta sorten”. Trädgården på framsidan, oavsett hur underbar den skulle kunna vara att koppla av i, är endast för att skylta med – den är till för andra att beundra och njuta av, inte de som äger den.

Däremot är staket, plank, häckar och murar runt baksidans trädgård alltid högre, så att insyn och intrång förhindras eller åtminstone försvåras. Och där är det just ingen skillnad mellan nationaliteterna.

(Läs gärna om svenska trädgårdar à la funktionalistiskt 30-tal, och hur amerikanska trädgårdar förlorade staketet på Intercontinental Gardeners blogg).

Monday, 24 November 2008

Bakom framsidan 1: på svenska






















Bilden: den felande länken mellan bondesamhällets bruksuppfart och villasamhällets personliga trädgård? Denna hittades i Dalarna.


Engelskan har ett uttryck, ”front garden”, som saknar svensk motsvarighet.”Trädgården på framsidan”, kanske, men det är mer en orienterande benämning än en konceptuell. Därmed inte sagt att vi inte har en idé lurandes i hjärnvindlingarna om vad den där trädgårdsytan är till för. I det gamla bondesamhället var det kanske aldrig annat än en praktisk fråga, en stycke land mellan huvudväg och boning. Men, ju längre in i ett villasamhälle vi kom, desto mer har vi givit ”framsidan” ett uttryck. Jag antar att svenskar skulle säga att vi utan att fundera så mycket väljer vad vi gillar för våra trädgårdar, kanske med ett eller två praktiska argument inslängda. Ändå är det fascinerande att se hur den lediga attityden så ofta resulterar i en långt djupare personlighetsmanifestation. Eller är det bara en tillfällighet?

Svenska trädgårdar tycks kommunicera vilka vi är eller vilka vi skulle vilja vara, eller till och med var vi hellre skulle vilja vara. Ett imagebygge. Och trots Sveriges välkända (eller kanske ökända?) rykte som überkollektiv, finns i trädgårdsuttrycken ingen antydan till en gemensam linje. Särskilt tydligt blir det i områden som expanderat, styckats av, och/eller förtätats genom årtionderna. Promenerar man genom några typiska villakvarter i Sverige är chanserna stora att man får uppleva en blandning av stilar – från linjerät modernism till krokig, daterad charm. Man kan få se delikat orkestrerade, romantiska tillflyktsorter dela häck med funktionella bruksträdgårdar, eller kanske bara en naken uppfart till ett dubbel-garage. Man kan passera något vildvuxet frisläppt bara för att runt hörnet hamna i ett perfektionistiskt arrangemang. Många gånger får trädgårdsrekvisita, helt tydligt utanför sitt naturliga sammanhang,
stå för ledtrådarna – säg, ett uns herrgårdsgrandeur, en bredsida skogshuggarnostalgi eller en drömsk flirt med fjärran destinationer, som alperna eller Florida.

Dessutom är denna iögonfallande del av trädgården ett uttryck för om vi välkomnar eller helst avstår från besökare; här visar vi hur öppen vår sociala dörr är, alternativt hur stark vår befästning mot omvärlden – god eller ond – är. Det finns trädgårdar med grinden så att säga på glänt på flera sätt, inbjudande trädgårdsentréer som tycks be en kliva in, även om man inte ens känner ägaren. Det finns de som gömmer sig bakom häckar eller plank, och det finns uppfarter och framsidesarrangemang som får en att förvänta sig att en krypskytt, inte en husägare, ska kika ut genom en av fönstergluggarna.

Gemensamt för en absolut majoritet av svenska trädgårdar är väl ändå ett tydligt avstånd från huset till vägen eller gatan. Som behöver vi distans – trädgården på framsidan också en integritetsmarkering.

Är det likadant i England? Watch this space…