Ökens guld/The Gold of the Desert

Det är på vintern apelsiner mognar. Var det på 70-talet (rätta mig gärna ni som har bättre minne) som det var först runt advent handelsdiskarna fylldes av de maffiga, färgglada frukterna, för att sedan tunnas ut fram på tidig vår. Nånstans i början på sommarlovet hade man nästan glömt dem, men så var de där igen, söta, saftiga och sällsamt livsbejakande, också en själens vitamininjektion lagom till första snön. Min familj frossade aldrig i frukt när jag var barn, utom just till jul. Närmast olovliga överdoser i apelsiner och satsumas. Det var väl något med mörkret, solbristen. En apelsin var som solen själv, fyllde hela handen. Numera har jag förlorat känslan, upptäcker jag när jag kommer till Marrakesh – och barndomsmagin väcks till liv igen. Apelsinerna mognar i Marocko i december. Nej, det är inte bara det att de säljs i varje gatuhörn. Lyser brandgula från åsnekärror, lastbilsflak, på dukar utlagda på trottoarerna, i drivor byggda på höjden, orange pyramider. Det är inte heller att man enbart kan korsa det smått legendariska centrala torget Djemaa el Fna i medinan, gamla staden, i korselden av oräkneliga, konkurrerande försäljare av färskpressad apelsinjuice.


It is in winter oranges ripen. Wasn't it the 70's that it was not until around Christmas, and only then, supermarkets were filled with the juicy, colourful fruit, and then had more or less disappeared by early spring. Somewhere at the beginning of the summer holidays one had almost forgotten about them, but they would return again, sweet, succulent and strangely life-affirming, in time for the first snow in late November. My family allowed ourselves a winter overdose of oranges and satsumas. It had something to do with the dark days, the lack of sunlight. An orange was like the sun itself, filled the whole hand. Nowadays, I have lost that particular feeling, I realise, when I arrive in Marrakesh - and childhood magic is brought back to life again. No, it's not just that oranges are sold in every street corner, from donkey carts, back of lorries, on canvases laid out on the pavements, in droves, in man-made hills of fruit, orange pyramids. Nor is it that you can only cross the legendary central square Djemaa el Fna in the medina, through crossfire of the countless, competing vendors' cries about freshly squeezed orange juice.

Det som drabbar mig är apelsinträden.

Det är som om jag kommit till saftens källa.


What hits me are the orange trees.
It's like I've come to the well of the juice.

De förvånansvärt små, prydliga träden växer förstås på innergårdarna till palatsen (se mer om dem i föregående inlägg) och stadsmuséet. Stadsmuséet!


The surprisingly small, neat trees grow, of course, in the courtyard to the palaces (see more about them in the previous post) and within the grounds of the municipal museum. The municipal Museum!

Men allra läckrast – och mest oväntat – är att vi kan vandra i timmar åt än det ena hållet i staden, än det andra, och varenda stor gata – och de är många – är kantad, på båda sidor, av apelsinträd. Till och med längs den enorma, hårt trafikerade genomfartsleden Avenue Mohammad VI, ståtar de, ett på var tionde meter. På båda sidor. I dubbla rader, eftersom avenyn dessutom bjuder på en mittrefug som svenska Trafikverkets generaldirektör inte ens kunnat drömma om i sina våtaste mittrefugdrömmar. Eller egentligen är det sex mittrefuger på rad, vartefter vägen går rakt igenom en giganorm olivlund för att sedan dra en bra bit ut på landet, fortfarande med planterade refuger, om än i något mindre bombastisk skala. Spännvidden och omfattningen av de centrala delarna av mittrefugernas plantering trotsade all möjlighet att göra dem någon som helst rättvisa på bild, men tänk er dessa rader av apelsinträd, uppstickande ur tiotusentals rosenbuskar i till synes oändlighet. Lägg till en liten fontän på var tolfte meter, och, lite diskret så där, det tar en liten stund innan den framträder på näthinnan, den blåslöjade konturen av Atlasbergen i fjärran.


But the most fantastic - and most unexpected - is that we can walk for hours in any direction of the city, and every high street - and they are many - is lined on both sides, with orange trees. Even along the huge, busy thoroughfare Avenue Mohammed VI, there is one orange tree in every ten meters. On both sides. In double rows, as the avenue also offers a center refuge the size of a small town park. Or actually, there are six refuges in the middle of the row, after which the road runs through an ginormous olive grove before it hits the countryside, still with planted traffic islands, although on a somewhat less bombastic scale. The range and extent of the central part of the refuge planting defied any try to make it justice on a photograph, but imagine these rows of orange trees, sticking up out of the tens of thousands of rose shrubs into what seems like eternity. Add a small fountain every twelve metre, and, the blue-veiled contour of the Atlas Mountains in the distance.

Kan man inte fylla Stockholms Stadsmuseums innergård med krusbär. Ett hav av körsbärsträd runt stadshusets kajkanter. Hallon på Sergels torg, någon? Någon lämplig, tjockhudad frukt som kan kanta Essingeleden?


Couldn't the courtyard of Victoria & Albert's Museum be filled with gooseberry shrubs. A sea of ​​cherry trees around the Parliament. Raspberries in Trafalgar Square, anyone? Any suitable, thick-skinned fruit that can frame the M25?

(Det bästa från Marrakesh har jag sparat till sist – en smått surrealistisk trädgård skapad av en konstnär under första halvan av 1900-talet, i modern tid förvaltad av en världscelebritet som vi mer associerar med mode och parfym…)


(The best bit of Marrakesh, however, I have saved for last - a somewhat surrealist garden created by an artist in the first half of the 1900s, and lovingly catered for in modern times by a fashion and perfume celebrity...)

Blooming Friday: Det brinner!/Colours on fire!

(English summary at the end of the post)

Hade jag gjort valet själv, så hade det blivit något svalt blått eller vitt igen, jag ”gillar inte gult och orange” (har ni ju hört förut), de färgerna raderar jag redan i första ansatsen. Jag skulle stå där med något i ton i ton med höstens grå, blågrå, vit… Välmatchat men inte särskilt upplyftande. Därför är det skönt när ens vänner, så här mitt i höstrusket, faktiskt struntar i vad jag tycker (eller ens tänker på det) och blommograferar mig en sprakande ansamling blommor i mäkta orange, skriande brandgul, illigaste varmgult, punkigt kallgult, mörkorange, cerise och mättat rött. Det var som att få en bukett solsken.

Had I chosen myself, it would have been something cool blue or white again, I ”don’t like yellow and orange” (said that before, haven’t I), I erase those colours already during the first impulse. I would have been left with something to match the autumn greys, bluish greys, whites…. Well designed, perhaps, but not particularily uplifting. That’s why it’s so comforting with friends who, in the rainy horror, don’t care what I think (or don’t even think about it), and send me a sparkling ensemble of flowers in powerful orange, flame-coloured, strong, warm yellow, punky cool yellow, dark orange, cerise and satiated reds. It was like receiving a bouquet of sunshine.

Blooming Friday: Sensommarsystrar / Late Summer Sisters

(English summary at the end of post)

Det ska erkännas, jag är inte så imponerad av blomsterprakten i min egen trädgård så här års. Jag önskar jag kunde säga att naturen tog ut sin rätt under april–juli och lämnade denna augusti trött på färg, dränerad på ögonfröjd, och därför så där lagom jämngrön. En mental paus i hortikulturen, vadåra? Kanske kunde jag dra till med att jag lever för livets återvändande på våren. Omfamnar strax därpå – småleende, igenkännande – försommarens juvenila växtvärk , dess kaxiga men veka skönhet. Jag kunde muttra att sensommaren väl ändå är smått depressiv, snart vissnar det mesta, och innan man vet om det, är det november. Eller, helt enkelt, ”det finns inga höstblommande blommor i England.” Någon skulle väl gå på det.

Kanske trodde jag på det senare själv. Välsorterade Kew Gardens tycktes ha passerat både en och två säsonger redan förra veckan. Där var också tunnsått på flärd, men rikt på håglösa blomblad, och fröställningar var vanligare än stolta pistiller. Men, sedan dess har jag varit på andra håll och nosat upp sensommarens ystra systrar – aster (här x frikartii ’Monch’), krysantemum (här Dixter Orange), Verbena (här ’La France’), samt Rysk Martorn (som jag inte kan låta bli att se som en lillebror). Bildminnena därav får bli mitt bidrag till denna Blooming Friday.

Ha en ljuvlig helg!

I admit it, I am not impressed by the flower power of my garden this time of the year. I wish I could say that nature took its toll April to July, and left this August fed up with colours, drained of visual pleasure, and thus plain, evenly green. A mental pause in the horticulture, so what? Perhaps I could try to claim that I live for the return of life in spring. And shortly afterwards embracing – smiling, recognising – the juvenile growing pains of the early summer, its cocky but weak beauty. I could mutter that the late summer is a tad depressive, soon everything will wilt, and before you know it, it’s November. Or, ”there aren’t that many autumn flowering flowers this part of the world”. Someone (probably outside of the UK), may believe it.

Perhaps did I believe the latter myself. Well-stocked Kew seemed to be post both one and two seasons, already last week. There seemed to be an abundance of listless petals, and seed heads more common than alert pistils. But, having been to other places, I did eventually find the late summer sisters – Aster (here, x frikartii ’Monch’), Chrysanthemum (here, Dixter Orange), Verbena (here, ’La France’), as well as Sea Holly (here, Eryngium Planum – which I can’t help but think about as a little brother). The images of them, are my contribution to this Blooming Friday.

Have a lovely weekend!