Showing posts with label Ogräs. Show all posts
Showing posts with label Ogräs. Show all posts

Tuesday, 28 April 2009

Ogräsflirt / Sweet weed



(English summary at the end of the post)

Det här med ogräs är jag lite dubbel inför. Vissa flirtar med mig och jag vacklar vid min skovel. Jag har en rosablommande plåga, bladen är fina och den växer liksom i en generös korgform med kraftigt röda stjälkar. Men bort måste den, den invaderar mig! Fast, tittar jag på miniatyrblommorna (bara knappt en centimeter i diameter) tycker jag de är rätt fina… Ja, vad gör man, på bild håller de sig i alla fall i skinnet.


Så hittade jag ett ensamt stånd med blå små blommor i gräset som M inte hade klippt (gräset, alltså, inte sedan förra året). När jag nämnde att vi började närma oss en English lawn av modell knähög fick han fart på det brittiska samvetet. Ännu ett tjusigt ogräs, tänkte jag (om de blå). Kröp närmare och blev fascinerad över hur det också växte enstaka små rosa systerblommor bland alla blå bröder, och att ögat var omväxlande i gult och vitt – allt på samma stjälk. Då tyckte jag mig känna igen den och undrade… Kunde det vara? Jag frösådde Förgätmigej första året och tvååriga som de är fick jag förstås inga blommor första året. Andra året fick jag inga blad heller, och minnet av blomman bleknade snabbt. Men här är den nu, oförklarligt, pockande på min uppmärksamhet: ”Förgät mig ej!”. Det hade jag ju. Nu fick den snabbt räddas undan den annalkande gräsklipparen…



I am ambigious about weeds. Some flirt with me, and I falter at my shovel. I have a pink pain, the leaves handsome, and stems in bright red. But it has to go, it’s invading the garden! But, if I look closely at the miniature flowers (barely a centimetre across), I find them rather pretty.

There was also a lonely stand of small blue flowers in the grass, which M hadn’t mowed (the grass that is, not since last year). When I mentioned that we were rapidly going towards an English Lawn, knee high version, his British conscience kick-started. Another fancy weed, I thought (about the blue). Closer, I discovered there were pink sisters, and both yellow and white eyes – all on the very same stem. Then I thought I recognised them. Was it possible? I grew some Forget-me-nots from seed the first year, being bi-annual, I didn’t see any flowers the first year The second year saw no leaves either, and I forgot the plant entirely. Now, it shows up, mysteriously, demanding my attention. ”Forget me not!”. I had. I quickly saved it from the approaching lawn mower…

Monday, 26 January 2009

Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd


Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp.
Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

Saturday, 20 December 2008

På rätt plats, så...


Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt
upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…