Vit under vitt / White underneath White

Det har sina sidor att vara en vinterblommande växt. Första misstaget denna Camellia gjorde var att få för sig att släppa första knoppen redan strax innan jul. Det hade den aldrig gjort förut. Någon dag senare kom the white christmas och denna ensamma blomma gulnade på en eftermiddag. En dyr läxa. Sedan dess har det lilla trädet hållit på sig, inväntat slask och smältning, varit försiktig i sin blomsteryra. Nu hade det varit snöfritt i tre veckor. Det är ju helsäkert i sydengland, vår i antågande… Tills igår, när vi fick snabbvisit av en turistande svensk vargavinter. En decimeter på en kvart.

There are a few snags being a winter-flowering plant. The first mistake this Camellia did was to get the idea to loosen up and produce its first bud already just before Christmas. A day later entered the white christmas. And the flower turned yellow in an afternoon. A lesson learned. Since then, the small tree has been cautious in its flowering spree. Eventually, blizzards had passed, winds had eased, it had been snow-free last three weeks. That’s a safe bet in the South of England, spring around the corner. ’til yesterday – a decimeter in fifteen minutes…

Blooming Friday: Att dofta eller inte dofta / To smell or not to smell

(English summary at the end of the post)

Det ligger ett minne av en svensk sommarnattsdoft lagrad i hjärnbarken. Jag skriver ett minne, för själva doften har tunnats ut, förflyktigats och sedermera helt försvunnit – rå är tiden. Ändå är upplevelsen av doften en så tydlig hågkomst. Det är kaprifol jag tänker på, hur den fyller en blåtonad sommarskymning.

Kaprifol-lös levde jag så, åren gick. När jag trasslat ut två övervuxna nystan av klängerväxter här i min engelska trädgård, förstod jag att de är två varianter av just Kaprifol. Lycka. Blott kortvarig. Kan ni förstå, dessa doftar inte alls! Kan ni förstå, att man planterar stumma kaprifoler?

Den ena är inte ens vacker (förkrympta, brungula blomställningar). Fast nåja, den andra är ju rätt elegant att se på, de läckra, illröda, modernistiska knoppkorgarna. Och utslagna, i tre färger och intrikat form.

There is a lingering memory of a Swedish summer night’s scent, deep in my brain. I write memory, since the actual scent has been diluted, and is now completely lost – harsh is time. Still, the feeling of the scent is an immensely clear reminiscence. I’m thinking of Honeysuckle, how it fills a blue-tinted summer dusk.

Honeysuckle-less I lived, years passed. When I detangled two over-grown messes of climbers, here, in my new English garden, I realised they were two varieties of Honeysuckle. Happiness. Very brief. They don’t smell at all! Why plant non-smelly Honeysuckles? One of them isn’t even pretty (dwarfed, brownish yellow flowers). But all right, the other one is quite elegant, visually, from the red hot, modernist bud baskets, to the opened flowers, intricately designed, boasting three colours.

Blooming Friday – Definitivt tusen / Clearly Common

Gräsmattan är full av den. Det tar bara två dagar efter att gräset är klippt så kikar de fram igen. Jag kan inte med maskrosor – även om jag med behållning tagit del av några av er andra bloggares försvarstal för dem, och därmed lärt mig något nytt om detta oälskade ogräs. Men Tusenskönan, Bellis perennis, som ju egentligen toksprider sig på liknande sätt, gillar jag. Den får mig rent av att le. Jag när en hemlig lust att den alldeles tränger undan gräset. Den kan få bli en egen matta, tillsammans med klövern. Det ni, vore något att kittla tårna i.

The lawn is full of them. It only takes a couple of days after the mowing, and they're up again. I can't stand Dandlions. But the Common Daisy, Bellis perennis, which – really – is just as madly invasive, I can nothing but like. It makes me smile. I have a secret wish it'll outgrow the grass. It could become a dense carpet to tickle my toes.

Blooming Friday – Mexican Orange

(English summary at the end of the post)

Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.

There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.

Blooming Friday

Det är något ljuvligt delikat över Löjtnantshjärtan, eller Dicentra Spectabilis Alba. Ja, de vita mer än de chockrosa, tycker jag. ”Bleeding Heart” heter den också på engelska – och visst har det trillat en tår, vem sa att en officer inte har känslor? Det andra namnet i folkmun på engelska är ”Dutchman’s trousers”. Inget ont om Nederländska benkläder, men jag tappar raskt hela romantiken. Har försökt leta bakgrunden till namnet, men källorna (läs internet) är lite luddiga på den (byx)fronten, men tydligen påminner formen om de bylsiga brallor holländarna en gång lär ha burit. För den sportige kan kanske ytterligare ett namn, ”Venus’s car”, passa bättre. Själv går jag ut med näsduken.

The delicate Dicentra Spectabilis Alba. The white lovlier than the sharp pink, if you ask me. A shed tear – who said an officer hasn’t got feelings? Another common name, 'Dutchman’s Trousers', makes me lose that romantic feeling. The origin seems to be a bit blurred, but apparently, the shape of the flowers resembles the odd ancient Dutch clothes...

Entré!

Allting annat bleknar. Hela våren håller andan. De andra buskarna, perennerna och tillochmed de annars självsäkra träden tar som ett steg tillbaka, suckar, frasar, trängs i kulisserna. Stilla er, nu kommer körsbärsträdet.

Hela scenen är hennes, och solen vet, lägger konturer av renaste silver i volangerna. Vi i publiken nyper oss i armen, andäktigt tysta inför en våraria som fullkomligt rensar våra sinnen. Fanns någonsin vintermörkret?

Solisten är Prunus avium ´Plena´ (tackar allra ödmjukast Slottsträdgårdsmästaren för artbestämningen). Jag gissar att hon är äldst i trädgården, så med ålderns rätt brer hon ut sig under några veckor. Med besked. Så där sex meter åt sidorna, och grenarna så tunga av blomsterklasar att de släpar i marken.

Blooming Friday – Smått Empirisk

En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).

Blooming Friday – I för tunn vårjacka

Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?

Fler Blooming friday hos Katarina.

Blooming Friday – En vinterdrottning

Nu står hon i all sin prakt, Camellia, det lilla blommande trädet jag tog mitt bloggnamn av. Inte för att jag är ens i närheten av dess skönhet. Eller att jag blommar på vintern (det vore något!). Men denna Camellia japonica nobilissima får mig att le i kylan, lyser upp i mitt vintermörker, trotsar säsongens karghet. Det räcker bra, ända till våren verkligen är här. Och hon blommar länge. Jag kan dröja mig kvar i blombladens vackra mjukhet och hela dagen lyfter...

Blooming Friday – Vintrigt ansiktslyft

Det verkar som om de flesta trädgårdsbloggare visar Hellebore just nu – så jag vill ju inte vara sämre :-). Min är en enkelblommande Hellebore niger 'Potter's Wheel'. Den har de för julrosorna typiska hängande, smått slutna blomhuvudena (ungefär som om den var för blyg att titta upp). Fast emellanåt sträcker en och annan på nacken, breder ut alla blombladen och liksom vänder ansiktet mot solen.

Så klippte jag av bladen i princip nere vid jorden. Kändes läskigt hårdhandskat, men eftersom tipset kom från Birgitta med Glädjekällan lutar jag mig lugnt tillbaka i trygg förvissning om att jag kommer att bli belönad med fräscha blad framöver (och att sniglarna tappat smaken för dem…man kan väl drömma)!