Monday 29 September 2008

Tomt eller trädgård – på engelska och svenska



”Tomt”, på engelska avser ett obyggt stycke land, inget annat. På svenska är ordet ”tomt” lika ofta ett uttryckssätt som har en glidande dubbelmening, ”ungarna var ute och lekte på tomten”, ”vi har ett äppleträd på tomten”. ”Tomt” blir lika med det privata livsrum som engelsmannen alltid skulle kalla ”trädgård”. Det är som om den svenska användningen av ”tomt” fjärmar sig från det kulturella, rentav emotionella ”trädgård”, för att istället ge det en värdeladdning som, om än inte uttalat, handlar om ägande. I Sverige anges tomtyta i fastighetsannonser och lagfarter med precisa kvadratmeter, och har en direkt inverkan på försäljningspriset. Min engelske partner, en av femtio miljoner britter, tycker spontant att storleksfixeringen är märklig, ”ni har ju inte precis någon utrymmesbrist i Sverige!” I England bryr man sig bara om storleken om det handlar om ägor som är stora nog att benämnas i tunnland – och då blir det ändå bara på en höft. Samma sak inomhus. I Sverige är rummen noga uppmätta på en halv kvadratmeter när, i England har man ingen aning. Här ligger fokus på hur många sovrum en bostad har, särskilt hur många av dem som är ”dubbla” (d v s kan teoretiskt rymma en dubbelsäng – för en svensk en tämligen tänjbar möbel). ”Det ger oss en ungefärlig idé om hur stort det är”, säger M. ”Ungefärlig?”, säger jag, ”varför inte exakt?” Då rycker han på axlarna och förstår inte varför det är så viktigt.


I engelska tomtlagfarter ingår istället en områdeskarta med den aktuella marken noggrant inringad med penna. Man kan ana en hisorisk anledning till båda länders förfaringssätt – och kanske viktigare, våra känslor. Att äga en egen bit land var ända in i modern tid förbehållet ett fåtal i Sverige, och fortfarande bor en stor mängd av oss i lägenhet, alldeles tomtlösa. Numera vill vi gärna betona, eller kanske mest påminna oss själva på ryggmärgsnivå om, att vi tillhör denna jordägande elit. Också bara ett par kvadratmeter större tomt än grannen gör oss en aningens mer framgångsrika än densamme, åtminstone teoretiskt.

I England är en bit privat jord en långt äldre rättighet och därför mindre värdeladdad i ekonomiska termer. Däremot är brist på livsutrymme och grannar inpå livet ett klassisk engelskt bekymmer. Lika gammal som trångboddheten är sedvänjan att tänja på de legala rundningsmärkena, och tomtgränsen, och som gjort den senare till det som är minutiöst övervakat. Det är omöjligt att sälja eller köpa en fastighet utan advokat i England. Dennes främste uppgift är att se till att hela biten land till försäljning verkligen ingår i köpet (och inte plötsligt har tappat ett hörn), att servitut följer med (och inte passande fallit i glömska), och att rätt bit land säljs (och inte grannens – eller för den delen, statens), i helhet eller i delar, eller att de ”naturliga” tomtgränserna inte har fifflats med. M berättar att det tillochmed finns en nedärvd odlingsteknik för att få en hel häck att långsamt och omärkligt krypa utåt…


Följaktligen hade jag ingen aning om vad arealen på vår ”tomt” här i England var, men en ”trädgård” har vi, och på svenskt vis var jag förstås tvungen att veta hur stor den är. Det var ett och annat engelskt ögonbryn som lyftes inför det obegripliga denna kvinna gjorde med tumstock, ute i trädgården…

Monday 22 September 2008

Skiss – utgångsläge


Efter den första sommaren kan jag summera trädgårdens utgångsläge (se föregående post för utförlig text)

Ljusgrönt område = gräsmatta
Bruna områden = barjord
Beige och grå områden = cementplattor
Mörk- och mellangröna markeringar = evergreen
Streckade markeringar = lövfällande

Inventering av växter och buskar:
1. Murgröna, Hedera helix
2. Forsythia, gul
3. Rosor, gulorange
4. Gissning: Buxbombladig Kaprifol, Lonicera pileata
5. Död ros
6. Fuchsia
7. Aster x fricartii Monch
8. Gissning: Korallapel,
Malus x zumi 'Calocarpa'
9.
Euonymus fortunei
10. Kaprifol, Lonicera, osäker på variant, blommor börjar röda, övergår i mildgul
11. Död, okänd buske
12. Oidentifierad buske, vita blommor sommar, åtföljda av kraftigt röda bär
13. En annan typ av apel, vita blommor sen vår, sura frukter
14.
Hypericum 'Hidcote'
15. Clematis, väller in från grannen över muren
16. Mörkt blå Iris
17. Stockros
18. Gissning: Körsbär
19. Oidentifierad buske, småbladig, vita blommor tidig vår, inga frukter eller bär
20. Järnek, Ilex
21. Iris foetidissima
22. Oidentifierad buske, små, tunna blad, små vita "ros"-formade blommor vår
23. Buddleja Davidii 'White Profusion' x 2
24. Hypericum 'Hidcote'
25. Engelsk blåklocka
26. Plommonträd, oidentifierad sort, söta, goda, lilaröda frukter
27. Prydnadsvinbär, Ribes sanguineum, cerise
28. Prydnadsvinbär, Ribes
sanguineum, vit
29. Rysk Cornell, Cornus Alba 'Elegantissima'
30. Cypress x 2
31. Död stubbe av oidentifierat träd
32. Buddleja, 'Royal red'
33. Mynta
34. Salvia
35. Vintergrön Kaprifol, gulbruna, inte särskilt imponerande blommor
36. Död systerkaprifol

Utgångsläget

Det var något påbörjat, men inte slutfört, över trädgården. Något tänkt, men tröttnat halvvägs. Vilken trädgård som helst kan förstås drabbas av baksmälla i november, men tillståndet hängde kvar som en envis huvudvärk också i mars. Kaotiskt spretande buskar, och några misstänkt livlösa. Tomma plastkrukor, trasiga tegelstenar och skräp intrasslat långt in under växtligheten. Jordklumpar med utstickande, uppgivna grenverk, utstjälpta och förkastade, och lämnade på plats. Någon som känner de tidigare ägarna berättar att buskarna årligen beskars rakt av, med inhyrd motorsåg.

Det finns en stomme av uppvuxna buskar, alltför försiktigt uppradade längs staket och mur, men väl valda sorter, förstår jag efter efterforskningar, för den typ av jord som här är, alkalisk lera. Där emellan, som en heltäckningsmatta, en stor gräsyta. Så en märklig kort rad av buskar på mitten, som bryter av monotonin, men samtidigt är bisarr. Formationen tycks hör inte ihop med någonting och slutar rumphugget med ännu en blottad jordyta.

I mars kommer ett spräckligt gäng tidiga vårblommor, blå violögon i osorterade grupperingar, en kudde med gula små okända i ett hörn, några strödda Primula vulgaris i gräsmattan. En ensam neonblå Hyacint i en rabatt, och strax därefter en mol allena djupröd Tulpan. De två kan kanske fatta tycke.

I början på april briserar det gamla kutryggiga trädet som vi tror är en körsbär. Magnifika, vita blomklasar fyller hela trädkronan och torde göra en romantiker av vilken gammal cyniker som helst. Det är en prakt man blir lycklig av att betrakta.

En grupp tätt ihopklumpade Iris skjuter upp vid den gamla muren mot grannens trädgård, och blir utropstecken med djupkobolt blommor. De får stå oantastade tills de veknar av egen uppgivenhet. Detsamma gäller dessvärre inte de andra släktingarna, Iris foetidissima, vars blad visserligen står gröna året om här, men vars blommor inte överlever en natt. Jag tror inte ens jag får en glimt av dem det första året. Någonting äter upp blombladen så snart de slagit ut.

I skuggan under den enorma järneken spirar i maj en fin rondell av engelska blåklockor. En av de finaste inslagen blir en blekrosa Clematis som väller in över muren från grannen.

Vi har tydligen en tvinande liten buske Salvia och ett myller av självsådd Mynta hotar att ta äver hela rabatten i juni. I den udda mittraden av buskar sticker en ensam Crocosmia 'Lucifer' upp sitt röda huvud.

I juli blommar ett trassligt sällskap av Luktärtor vid staketet, och en enda, malplacerad Stockros på en och en halv metern tvångsbugar under de lågt hängande körsbärsgrenarna. Vid källargången rodnar en Fuchsia brevid det höga ståndet av blad som jag trott var ogräs men visar sig vara funkiga lila Aster som sedan rejvar på ändå in i oktober.

Annars är det tunt, besviket magert med perenner. Kanske de många enstaka exemplaren av olika arter är strödda ekon från en tidigare trädgårdsgrandeur.

Efter sommaren kan jag summera utgångsläget för trädgården i följande skiss.

Monday 15 September 2008

Inspiration 1: En oas i storstaden


Jag måste ha varit den sista Stockholmaren som tog mig till Rosendals trädgård på Djurgården. Alla fick något fuktigt i gommen när de talade om den, om bakverk i gräset, färgprakt i odlingarna, höns, organiskt bröd från vedeldad ugn, hundraåriga aplar, blommor och allmänt euforiskt. ”Har du inte varit där?” Kanske var det ordet ”trädgård” som skavde, mina tidigare erfarenheter som en dörrstopp för känslan. Djurgården hade jag förstås besökt fler gånger än jag kunde räkna. Från barnsben följt Djurgårdskanalen, picknickat och spelat brännboll som ung bärsärk på gräsmattorna, fikat vid Djurgårdsbrunns Värdshus, cyklat och till och med paddlat runt hela ön. Dess ”naturliga” grönska – utan att jag funderat över en möjlig arbetsinsats bakom – fullt nog. Men en ”trädgård”? Skulle det vara något särskilt? Skulle det vara värt en promenad, i motlut, i de obskyra utmarkerna bortom 47ans ändhållplats? Det visade sig vara det. Alldeles särskilt, särskilt.

Det första som möter en, tar tag i en, rent av omfamnar en, är atmosfären. Stockholmare har förvisso en illa dold fallenhet för att slå sig ner varhelst sommaren inträffar – en kajkant, en park, trappan till Konserthuset, helikopterpontonen i Gamla Stan eller bara på den egna balkongen – och djupnjuta. Men i Rosendal blir storstadsbon alldeles ovanligt tillbakalutad, stressfritt loj i lederna, milt skrattande, kärvänligt konverserande, lycklig in under huden. Kan man resa sig från sitt paradis i äppellunden kan man vandra runt i en allomfattande drömvision av svensk trädgårdsromantik när den är som absolut bäst. Här är vi som hemma – trots att den här trädgården aldrig har existerat i reell nationell trädgårdstradition. Men vi har alltid drömt om den, burit bilden av den närmast hjärtat. Inte ens den groteskt långa kön till kassan i självserveringen kan dra den känslan ur oss. En skön plats att vara på. Ett svenskt Nirvana.

Men då trodde jag fortfarande på magi, inte på trädgårdsarbete.

Monday 8 September 2008

God morgon, Buddleja

The Guardian sjöng för någon vecka sedan en lovsång till Buddlejan. Själv kan jag inte bestämma mig för om dess hysteriska grenverk och kaskader av kattsvansar är vilt vacker eller mest påminner om en dam i papiljotter efter en risig natt. Masseffekten av hundratals blomklasar, var och en för sig ljuvligt delikat, kommer dessutom av sig för att de så snabbt vissnar – och sedan hänger där i bruna kokonger som mest ser sorgligt ”dagen efter” ut. Och det tillståndet varar hela vintern. Fast, häftig är den. Bara växtviljan i en Buddleja är imponerande. Jag beskär den ned till nästan ingenting varje vår, och bara några månader senare skymmer den solen. Här i England växer busken dessutom halvvilt, skjuter upp oförhappande vid husknutar genom minsta spricka i asfalten. The Guardian kallar den en ”rännstensunge”, och många ser den som ett ogräs man inte kan bli av med. Själv försöker jag göra min Buddleja-buske till ett Buddleja-träd – klipper envist av skott längs stammen. Envist producerar Buddlejan nya. Det är oklart vem som kommer att segra.

Vill du ha mer detaljer om beskärning av Buddleja? – mer finns här.

Monday 1 September 2008

Bekännelse 1: En kratta

Som den gryende, eller ska jag säga groende, trädgårdsdesignern jag är, inser jag att mitt förflutna bland blommor och blad ligger mig en aning i fatet. Mitt gröna CV tycks snarare hålla sig i färgskalan mellan uppgivenhetens gul till försummelsens brunsvart. Lägg därtill en kunskapshöjd som länge och på ett ungefär kunde sammanfattas med ett par, tre träd, tussilago, maskrosor, prästkragar och Pelargonia. Två gånger tidigare har jag bott i villa med tillhörande grönytor. Det var så det började, allt var förvirrande jämngrönt. Som artonåring ombads jag gå ut i grönsakslandet för att hämta färskpotatis. Jag stod med hinken i handen vid jordkanten och betraktade radvis av oidentifierbart grönt. Ett ögonblick av snabbköpsungdom i existensiell gungning. De andra innevånarna i huset var obegripligt naturligt bevandrade i odlingens djupaste mysterier och lärde mig vartefter både anatomin på potatisblast som allt mellan hur man kör jordfräs och driver upp tomater. Men jag har inget minne av en enda blomma, en enda planta till lyst, i denna trädgård. Jordberedning, ogräsrensning, kupning, bevattning, skörd. Trädgården producerade förvisso underbara primörer och grönsaker för en hel sommar, men själva trädgårdsmottot här var nytta, inte njutning.

Jobbet i trädgården i den andra villan var predestinerad gräsklippning. Tuktningen av gräsmattan var mantrat, när inte krattning av höstlöv och röjning av kvistar var fokus. Trädgården gav visserligen plats för gemytliga samkväm med bekantskapskretsen, men själva trädgårdsarbetet handlade för mycket om städning, inget om skönhet.

Flera år senare, när jag vaknade på söndagsmorgnarna i min lägenhet i stan, till ljudet av motorgräsklipparen i parken utanför fönstret, log jag. Detta välkända missljud blev befrielsens musik i mina öron. Parken var min att picknicka eller promenera i närhelst jag ville, men gräsmattan var någon annans boot camp.

Om någon, då, hade föreslagit att jag 13 år senare inte bara skulle bo i ett tredje hus med tillhörande trädgård, utan att jag också med ivriga visioner skulle sätta spaden i jorden för att bit för bit vilja omvandla en smått oinspirerad grön plätt till en lummig, skön oas, hade jag skrockat märgdjupt, vänt ryggen till och somnat om. Men här är jag nu.