Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.
Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.
I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.
Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar. Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…
Posts
