Showing posts with label Trädgårdar att besöka. Show all posts
Showing posts with label Trädgårdar att besöka. Show all posts

Sunday, 29 November 2009

Sommarminne med historiska toner



Toppklocka, Campanula glomerata och Pestskråp, Petasites hybridus

(sorry, no English summary on this one)

I Krysmyntagården strax norr om Visby (för del 1 av detta sommarminne, scrolla nedåt) trängs örter för alla möjliga, och ska det visa sig, omöjliga, användningar. Krydd- och brännvinsörter förstås, och mängder av läkeörter. Som de ”cancer- och bakterihämmande” (rosenskönan är ett exempel på att di läkekunniga också i modern tid sneglar mot växtriket, ur växten kläms göttigheter som blir ett medel mot leukemi på 2000-talet), lämpligt grönt för luftrör och lungor (så fick jag äntligen veta varför det heter lungört), hjärtstärkande, laxerande och kräkframkallande rötter, frön och örter (Styvmorsviol, ska ha en ”äckelframkallande verkan som medför kräkningar”. Stackars styvmödrar, vad är det de gjort?), för att bara nämna några. Visste ni förresten att Johannesört har kliniskt bevisad antidepressiv verkan? Sedan kan man sniffa på gotländska folkviseblomster, och öns kyrkagångsörter. Här finns bibliska växter, som visar sig vara en samling bekantingar (varav några exoter som vi ser som riktigt ursvenska, som dill. Den härstammar från Indien och Persien, där ser man). Traditionellt har man förstås hittat tvättmedel i växtriket. Såpört är historisk tvål, roten löddrar i vatten!

Krysmyntagårdens innehållsrika häfte (som ingår i örtagårdens inträdesavgift) bjuder delvis makaber läsning. Under rubriken ” häxörter” serveras t ex ett recept på riktig ”häxsalva”. Här beskrivs hur denna smörjelse bereddes med ”fettet från döda spädbarn eller hängda människor” ihoprört med en örtblandning inkluderande örten besksöta… Dock ges tipset några sidor framåt att det kan vara klokt att plocka en rejäl kvist silvermalört. Den ska man nämligen lägga ”över det nyfödda barnets vagga” till skydd mot häxors onda påfund.

Alruna är livsfarligt att dra upp ur jorden, får vi sedan veta. Bättre locka en hund (svart ska den vara också) med ett stycke kött upp på galgbacken att dra upp örten mitt i natten. Cikorians rot ska man däremot själv gräva upp med ett guldmynt, inte en minut över midnatt den 25 juli. Om man nu vill bli framgångsrik i kärlek och strid. Det vill man ju.

Från födelse till död, vid krämpor och sjukdom, hunger, tro, förhoppning, rädsla och vidskepelse. Ett verkligt örtaliv innan Svegros plastkrukor...

ps. jo, också Krysmyntagården har souvenirbutik. Men det som säljs är bl a egna, torkade örter på burk – i ett imponerande urval. Här finns också en kollektion fina köksattiraljer och mer burkat, ätbart. Men inget som ger sur eftersmak.

Saturday, 28 November 2009

Sommarminne med doft av örter




(sorry, no English summary on this one)

Först mitt i ett novemberregn inser man att det är nu som man som mest behöver semester. Först efter en rejäl rotväta begriper man att det är då ens soltörst är som störst. Så dags, när semesterdagarna redan är uttagna och reskassan tömd. Det är i det läget man uppskattar den mänskliga överlevnadsinstinkten, förmågan att trotsa säsongens sankmarker och ta ett kliv tillbaka till fast mark. Till sommaren.

Själv gjorde jag ju Gotland osäkert i juni. Här ett skönt grönt minne.

Efter att i hastigt mod rymt från krämarklorna i anslutning till ett berömt, men tämligen tomt ekande hål i berggrunden strax norr om Visby, var vi lite oroliga när vi svängde in på Krysmyntagårdens parkering. Skulle souvenirbutiken också här vara mer omfattande (och genant nog mer givande) än själva attraktionen? Men, lyckligtvis fann vi oss snart förnöjt tillbakalutade under ett vindpinat parasoll, charmade av fårfiol, gubbröra och gotländsk saffranspannkaka med salmbärsylt. Bara det. Kanske ska man kulturmärka denna plats, unik i Sverige (?) i sin brist på panini, latte och stereoida amerikanska muffins.

När man stirrat sig trött på den kil av Östersjön som från cafét dubblerar som den magiskt blå horisonten, kan man ta en runda i örtagården. Upplägget här är stramt, minst sagt. Vill man drömskt förlora sig i den botaniska meditationens krokiga stigar gör man nog bättre i att sitta kvar vid fikabordet. I trädgården är det nämligen pedagogiken som tagit tätposition, och pockar redan i sin utformning på både vakenhet och systematik. Här ligger fyrtio (!) identiska rabatter, var och en blott och exakt en kvadratmeter stor, i ett koordinatsystem draget med sträckta krattor. Det är svårt att inte associera till minutiöst positionerade skolbänkar i ett klassrum. Men kärlek saknas inte i undervisningen. Någon har med öm spade planterat varje upptänklig ört i passionerat djuplodande teman.

(den under bilden visar Pipört, Centranthus ruber, och Piplök, Allium fistulum)

Nu får jag allt ge mig för det här inlägget, det blir en så kallad ”cliff hanger” för trädgårdsintresserade. Del 2 i morgon.


Sunday, 23 August 2009

Kärleksfullt kaos / Loving Chaos















(English summary at the end of the post)

(uuh, en riktigt lång text…)

Om man någonsin tvivlar på människans godhet och kärlek till nästan, ska man se till att ta plats på en lantlig lokalbuss, ju mer fjärran från den civiliserade storstaden, desto bättre. I Sverige eller England verkar kvitta lika. Redan att sjunka ner i ett nedsuttet säte i en gnisslande vägpråm och se en gulligare del av världen sävligt flyta förbi utanför ett dammigt fönster, är en hjärtekur för en nutidsmänniska, och än bättre blir det. Här är tid inte pengar, utan omtanke. Var annars kan en förvirrad kvinna runt åttio med knapp talförmåga (och som varhelstannars inte ens skulle blivit utsläppt) hittas avsvimmad och bli upplockad (utan att någon misstänker fylleri och muttrar ”socialbidragstagare”), och strax därpå finnas ha missat sin busshållplats och därvid få en tröstande arm runt de sköra skuldrorna? Var annars ackompanjeras incidenten av innerliga omkväden från resten av resenärerna, varav somliga därtill hurtar in på en närbelägen läkarmottagning och skaffar rullstol, och däri skyfflar tant med kassar, handväska och bibehållen ära, och skyndar bort mot en väntande provincialdoktor? Allt medan busschauffören lutar sig mot ratten, nynnandes bortglömda slagdängor, och humlors surr är den enda påminnelsen om att det finns plikter, tidtabeller eller ens klockor där ute – åt det där hållet, eller kanske det andra. Har man tur kan sedan sagde pråmkapten släppa av en i en sömnig by, inte vid en busshållplats (sådana rationaliseringar ryms inte i landet Medmänsklighet), utan mitt i det vägskäl som man just behöver för att låta den folktomma vägen leda en till en smått världsberömd trädgård. Det är nu blommorna kommer in i bilden.


Mitt intryck från förra – och första – gången jag besökte Great Dixter Gardens var något av okontrollerad frenesi; hjärtlig, innerlig, men också förvirrad – och förvirrande. Strukturen var svårläst; gångarna smala och ombytliga, och skyhöga häckar därtill för att omöjliggöra navigering via några naturliga koordinater. Rabatter och trädgårdsrum tycktes skapade av ren skär plantglädje, men en obeslutsam sådan. Höga och låga växter, oftast tätt packade tillsammans i ibland gigantiska ansamlingar – i och ur varandra, färgkrockar, formkollisoner, artblandningar som skar sig. Jag fann mig kluven i lika delar upptäckarvilja och visuell utmattning – vilsen utan den genomtänkta formgivning som kännetecknar så många andra stora, publika trädgårdar – åtminstone här i England.


Nu den andra gången, blir jag vän med Great Dixter, och kanske därmed dess skapare Christopher Lloyd. Nu kan jag se glimten i ögat hos denne något excentriska trädgårdsmästare, uppfatta och uppskatta humorn och experimentlusten. Lloyd vred och vände, lekte och log, och lyckades på en relativt liten yta respektlös demontera alla klassiska engelska trädgårdsarketyper.


Stilen är än naturalistisk – som t ex i odlade, men halvt förvildade engelska ”meadows” (ung. ängar), men de blandas här med formella, hårdtuktade buxbomsformationer, utposterade på jämna avstånd.


Så blir det formella informellt – som i buxbomshäcken vars konturer svajar och krumbuktar, påbörjar om och om igen en stramhet, men tappar den med illmariga avbrott.


Somliga grupperingar har gjorts med krukodlade växter där artrikedomen spänner från Agave till Nävor – och jag tänker ”blomsteraffär”.


Efter en fin gammal vattentunna mitt i idegranslabyrinten, som är uttänkt blickfång på det där till synes naturliga ”trädgårdsmästare-försvann-just-runt-kröken”-viset, ramlar man på en överraskande tropisk glänta – komplett med resliga bananplantor bland exotismerna (fast samtidigt uppblandat med med Verbena Bonariensis, för färgen, gissar jag).


Överallt är det impulsen, inte kontrollen, som är drivkraften. Ett kärleksfullt kaos. Jag ser ofta formgivna rabatter som orkestreringar, men i Great Dixter är intrycket oftast som strax innan konserten, när musikerna stämmer instrumenten. Kanske är det så denna trädgård egentligen fungerar – musiken måste varje besökare själv komponera.


My first impression from the previous – and first – visit to Great Dixter Gardens was one of frenzy out of control; loving but confused – and confusing. The structure was difficult to grasp; the paths narrow and ever changing, and sky high hedges to that, blocking off an overview. Borders and garden rooms seemingly created of pure plant joy – high and low, most often packed together in enormous collections – in and out of each other, colour and shapes colliding and jarring. I found myself divided in two, both willing to explore, and visually exhausted.

Now, this second time around, I make friends with the garden. Now I can see the humour and the eager experiments of gardener Christopher Lloyd. On a rather small area, he managed to twist and turn basically every classic English garden archetype.

The style is sometimes naturalistic – as in half wild meadows, but then mixed with hard-pruned topiary box lined up like soldiers. All by a sudden the formal turns informal – as in the box hedge, whose contours start out to be restrained and traditional, but then are interrupted by a playful sway or a change of cutting angle.

A lovely old water butt, a focal point, but placed as if a gardener just left the scene, then a total surprise in an almost tropical glade – complete with towering banana plants.

Everywhere there is the impulse, not control, which is the motor. A loving chaos. I tend to see designed borders and gardens as orchestrations, but in Great Dixter the impression is often rather like just before the concert, when the musicians are tuning their instruments. Perhaps this garden works like that – the actual music, every visitor has to compose him/herself.

Tuesday, 2 June 2009

Muskulös Hortikultur / Muscular Horticulture

(English summary at the end of the post)

Anja i Gunnilse, har skapat ett eget berg, ett miniatyrrike av alpiner – några når inte högre över havet än tre centimeter. En täppa med innerliga, men lågmälda gester. Jag kommer att tänka på hennes tankar om att odla dem när jag vandrar runt i den engelska mastodontträdgården med det lustigt svenskklingande namnet Nymans. Förvisso börjar man modest, så där alldeles innanför entrégrindarna (kanske för att inte brutalvälkomna nyanlända gäster), med ett uns kortväxta nävor i blått, Geranium himalayense ’Gravetye’, och en och annan clarkei ’Kashmir White’. Men subtiliteten är kortvarig, därefter är det mer rejäla plantor och arrangemang som gäller. Och kanske, i en trädgård av den här storleken, behövs måhända den bredaste penseln för att skapa proportion mellan planteringar och trädgårdsrum, de senare stora som inte bara en, utan en samling ordinära fotbollsplaner.

Inledningsvis ränner man rakt in i en version av den klassiska engelska ”summer border” – alltså en ”sommarrabatt” – här i tvillingversion, var och en kanske 3 meter bred, spikrakt lagda med en autostrada till trädgårdsgång mellan dem. En transportsträcka på väg till godset, men med visuella hinder för den finkänslige på vägen. Själv tog det mig två timmar att tillryggalägga de, i detta fall, 70 metrarna av dubbla ansamlingar perenner. Men så blev det en del bilder på vägen, och utan att böja särskilt mycket på knäna – få arter är lägre än metern. Här svajar Cirsium rivulare Atropurpureums karmosinröda punkskallar, och Persicaria bistorta med sina rosa flaskborstar. Ett återkommande tema är grupperingar av Iris Siberica (som av en händelse är precis desamma jag har i min trädgård, presenterade i förra inlägget). Men dessa tämligen resliga blommor ska strax kännas anspråkslösa, det här är rabatter med mer muskler än så. Och, undrar man, rentav en dos hortikulturella, anabola steroider.

Papaver orientale 'Aglajal' är ämbar av lysande rött, kanske fem storlekar över en vanlig bonnvallmos nätta skål.

Pionen 'Souvenir de Maxime Cornu's blommor är stora som pastatallrikar. Upp ur en matta av lammöron forcerar sig Allium ’Gladiator’ med blomställningar inte mycket mindre än människohuvuden. Plantan är steril och – den uppenbarligen på annat sätt framdrivna – knoppen är knytnävsstor på en stjälk fetare än mitt långfinger. Den står rigid i eftermiddagsbrisen, vad annars.

De gigantiska Iris ’Bronze Bird’ och ’Swazi Princess’ imponerar och oroar i samma andetag. De är mäktiga, utsökta, ja, hela rabatten är suveränt komponerad och inget mindre än enormt stilig. Men det svider lite i de begeistrade ögonen, det är något som inte stämmer. Konstiga tankar börja surra – borde vi ha muterade insekter som matchar?

Har man inte fått sina världsliga proportioner justerade efter en sådan promenad, kan man vara säker på att man känner sig liten när man passerar igenom öppningen i den fem meter höga, minutiöst klippta häcken till nästa trädgårdssal, och finner sig bortkollrad bland järnekar, klippta till sex-sju meter höga, perfekta cylindrar.


Ytterligare bortom finns bland mycket annat en generöst tilltagen rosenträdgård (med t ex Madam Isaac Pereire), och en muromgärdad köksträdgård att gå vilse i.

Längst bort på ägorna lever trädgårdens historia tydligare – ett gammaldags parti med ljung och rhododenron, helt utan sommarrabattens bombastiska flärd, men med elegans och känslighet, njutbar också så här i fel säsong. Och bara i England anlägger man en gräsmatta enbart ämnad för kricket – Nymans flankeras av en kanske 40 meter lång pergola, förföriskt draperad i vit och blå Wisteria sinensis. En lätt parfymerad vandring just innan eftermiddagen övergår i tidig kväll.


The word mastodon comes to mind when I step into Nymans, the National Trust garden. After a modest start with clusters of short, blue Cranebills, Geranium himalayense ’Gravetye’, and the odd clarkei ’Kashmir White’, Subtlety is swopped for Size, both in spaces and plants. Fair enough, maybe. In a garden of these dimensions, the broadest brush may be the necessary tool to create balance between planting and garden rooms, the latter in this case large as several football grounds.

For starters, you run into a twin version of the classic English summer border, each approximately 3 metres wide. A straight road to the mansion, with visual obstacles for the sensitive eye on the way. Myself, needed two hours to cover the 70 metres of assembled perennials. That was with photography on the way, an without too much bending of my knees – few varieties are shorter than a metre.

Here are the crimson punk hairdos of
Cirsium rivulare Atropurpureums, the pink bottlebrushes of Persicaria bistorta. A recurrent theme is groups of Iris Siberica (of the very same variety I presented from our garden in the previous post). But these rather tall flowers will soon appear modest, this flowerbed has more muscles than that. And, one can’t help wondering, a little help from horticultural steroids.

Papaver orientale ’Agalaj’ is a pond of red, five sizes above the common poppy. Paeonia Souvenir de Maxime Cornu’s flowers are like pasta plates. And forcing up through a carpet of Lamb’s Ears, are Allium ’Goliat’s, whose heads are not much smaller than humans. The bud is the size of a fist, on a stalk which is thicker than my index finger.

The gigantic
Irises ’Bronze Bird’ and ’Swazi Princess’ are at the same time imposing and worrying. They are grandiose, marvellous, well, the entire border is no less than brilliantly composed. But there is something wrong here, weird thoughts start buzzing. Should we have mutated insects to match, to scale?

If your sense of worldly proportions weren’t distorted after that walk, be sure to feel little once you enter through the 5 metre clipped hedge, and into a garden hall of 6-7 metre high hollys, pruned to perfect cylinders.

Beyond are both a generous rose garden (with Madam Isaac Pereire among others), a kitchen garden to get lost in, a lovely old-fashioned heather garden, enjoyable also off season, like this. Furthest away is a cricket lawn with adjacent Wisteria-clad pergola. A lightly fragrant walk just as the sun starts descending.



Monday, 25 May 2009

Svalt och elegant / Cool and Elegant



(English summary at the end of the post)


Den tredje och sista trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck” är Kungliga Botaniska Trädgården i Kew, i London. Denna gröna lunga har något av en magnetisk dragningskraft – så till den grad att jag nu köpt årsmedlemskap. Antagligen tar det längre tid ändå, att uppleva hela trädgården. Området är så stort, och innehåller så mycket sevärt, att jag trots upprepade besök aldrig tagit mig genom hela, eller ens tvärs över – det är alltid något man fastnar för redan bara halvvägs in, och tiden rinner snabbt iväg. Varje årstid bjuder också på visuella överraskningar, nya plantbekantskaper och arrangemang man inte sett förut.


Den dag i mitten på maj då jag besöker Kew den här gången, blommar de sista vårlökarna – vita Narcissus poeticus x recurvus (tack, Tant Grön för att du fick mig på rätt spår!) och Ornithogalum umbellatum. Den senare heter Star of Bethlehem på engelska, och vackert Morgonstjärna på svenska.


Sedan dras jag mot de vidsträckta perennrabatterna i halvskuggan på östra flanken av trädgårdarna. Inget som sticker ut, harmonin är fullständig, men kompositionen drar ändå blicken till sig. Jag står framför rabatten och fascineras av hur enkelt formgiven den är, och ändå så stark i uttrycket, allt framtrollat med några få arter. Det är en kärleksfull orgie i stora blad och till största delen vita blommor. Som bas i framkanterna ligger massiva trupper av de blanka bladen i storlek X-large som tillhör Bergenia crassifolia ’Silver Light’, vars vita blommor kikar fram på sina ställen. I fonden, höga, uppåtsträvande Rodgersia aesculifolia med stora, kontrasterande, nästan läderartade, matta blad (och som kommer få vita konformade blommor lite senare). På väl valda ställen böljar långa stänglar av insmygda Polygonatum x hybridum, Solomon’s Seal, eller Jätterams på svenska, som ser till att bryta minsta tendens till monotoni.


Däremellan altstämman; täta klungor av vita Trillium grandiflorum 'Flore Pleno’ – åter igen med generöst bladverk, och därtill fylliga, dubbla blomhuvuden, som i korus, lydigt vända åt samma håll (man undrar om Kews trädgårdsmästare tillrättavisar dem varje morgon). Strax intill sträcker små skira Primula Sieboldii ’Alba’ på halsen.


För att ge en aning kindfärg åt anrättningen har man skvättplanterat rosa Bergenia Stracheyi, samt matchande, kolorerade blad i form av Epimedium x versicolor (med det lustiga namnet Sockblomma på svenska).


Men, inte nog med det. När man minst anar, när man tror man ”kan” rabatten, slår de an en grupp magiskt djupblå Iris typhifolia – och man kapitulerar fullständigt.

Det är trädgårdsdesign i den högre skolan.


Jag har bara ett enda klagomål på Kew. Det är ett förfärligt blåshål.

(Missade du del ett och två i denna miniserie finns de här: Scotney Castle Garden och Capel Manor Gardens)

Monday, 18 May 2009

Perfekta pasteller / Perfect Pastels


(English summary at the end of the post)

Den andra trädgården i min miniserie ”Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck”, är Capel Manor. Trots sina 30 engelska tunnland ett mer okänt, grönt hörn av London – orsaken, kanske, det tunga fokuset på kungliga Kew. Capel Manor är ännu ett av de tjusiga privata engelska lustgodsen, denna gång från tidigt 1800-tal, men med anor ända från medeltiden. Också överklassen blev sedermera upphunnen av verkligheten, och numera är ägorna öppna för både trädgårdssugen allmänhet – och kommande trädgårdsmästare. Här huserar nämligen ett college för diplomastudier i hortikultur och trädgårdsdesign. Det gör att trädgården har ett spännande – och naturligt lärorikt – upplägg. Istället för att ha en genomgående stil eller tematik, har man avsiktligt delat in trädgården i flera olika, små enheter, ett lapptäcke av rum med helt skilda uttryck – men alla lika utsökt utförda.


Här finns den historiska tillbakablicken, förstås; den tegelmursomgärdade köksträdgården från 1600-tal (i originalutförande, ska understrykas), den romantiska 1700-talsgläntan med breda perennrabatter, svepande grässtråk, småleende statyer och italiensk labyrint i tuktad järnek. Strax intill ligger den viktorianska promenadträdgården, med sina häckar mot insyn, hårt hållen symmetri, buxbomspartärer och smala gångar för vallning av unga mamseller ute i ”det fria”.


En läcker variant på den senare formen är en modern men respektfull tolkning; ”The Foliage Garden”, där spännande bladverk får bli tongivande, som Pulmonaria och Rodgersia pinnata bland många andra. Internationellt är det möjligen lite magert med representationen i Capel Manor, fast en japansk klassisk trädgård – med mycket vackert dammarrangemang – går ju inte att undvara.


Men, här tittar man lika gärna framåt, och väjer inte för det experimentella, även om man inte ska förvänta sig några allt för vågade, kontroversiella avsteg från det salongsfäiga (återvinningsträdgården är rätt avslagen på det där politiskt korrekta sättet, om ni frågar mig). En sensorisk trädgård för människor med funktionshinder faller iallafall definitivt inom ramen för vad som kan kallas sympatiskt nytänkande. Här kan man känna på vatten, stenar och blommor (som t ex Aklejor), om man inte kan se dem, det mesta på ergonomisk höjd i uppbyggda rabatter. Gångarna emellan är förstås tillräckligt breda för en rullstol, eller två.


Också astmatikern får sin egen trädgård, befriad från gräs, förstås, ogräs, förhoppningsvis. Kanske med en lite väl hård kontur, tyckte jag, med små miniatyrbuskar i något av ett grushav. Men kanske plantorna behöver några år att växa till sig. Sensiblare i samma komposition är inslagen av Clematis ’Broughton Bride’ och de pyttesmå Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.


Andra varianter på både moderna och klassiska trädgårdar finns längs den centrala ”avenyn”. Det är som att skyltfönstershoppa, fast på jakt efter trädgårdsuttryck. Man slinker in i den ena grinden efter den andra, och möter allt från trendigt grafiskt i strama presentationer (med t ex Persicaria bistorta och Phormium tenax) till en kollektiv överdos av masspenséer.


När jag skriver, inser jag att det måste låta som ett på gränsen till hysteriskt mischmasch, men märkligt nog är intrycket, trots spretigheten, alldeles utsökt harmoniskt. Det slår mig att det är färgskalan, inte formen, som är sammanhållen. Genom alla trädgårdsrum i Capel Manor – åtminstone denna majdag – drog ett skimmer av pasteller; toner av blått och lila (som i Allium hollandicum) i samspel med vitt.

Som om allt detta inte vore nog, bjuder Capel Manor dessutom på en djungelgympa-trädgård och ett bidrag från vinnaren av Chelsea Flower Show. Jag missade de två sistnämnda. Men det finns anledning att återkomma.

(För den första trädgården i denna miniserie, Scotney Castle, scrolla ner, eller klicka här)



The second garden in my miniature series, ”Three Days, Three Gardens, Three Moods”, is Capel Manor, 30 acres in a corner of London. Once a private estate, it’s now open to the public and gardeners-to-be, being a college for horticultural and garden design studies, set in vast grounds. Thus, the garden has an exciting – and naturally educational – layout. Instead of a predominant style, it displays separate compartments, each with its own design, exquisitely executed.

A glimpse of history is sensed in a walled kitchen garden from the 17th C, a romantic 18th C glade with sweeping lawns, broad perennial beds and smiling statues, along with an Italianised maze. Next door is the Victorian garden, complete with firmly kept symmetry, box parterres and narrow paths for young ladies' walks in the ”open air”.

An attractive take on the latter design, is a modern but respectful interpretation; 'The Foliage Garden', with interesting leaf shapes and patterns, like
Pulmonaria and Rodgersia pinnata.

But Capel Manor is also contemporary, and contains experimental garden concepts. Don’t expect anything too radical though (the recycled garden is pretty flat, in that PC way, if you ask me). 'The Sensory Garden', for disabled people, however, can definitely be called a sympathetic new idea. Here, you can touch water, boulders and flowers (like
Aquilegia), if you can't see them. And the path between beds are wide enough for a wheel-chair, or two.

Also the asthmatic get their own garden, free from grass, of course, from weeds, hopefully. Perhaps a little too hard landscaped, I thought, with miniature shrubs in something next to a sea of gravel. But the plants may just need a few seasons to grow. More sensitive features in the same composition where
Clematis ’Broughton Bride’ and Epimedium x perralchium 'Frohnleiten'.

Other variations on both modern and classic gardens are supplied along the central ”avenue”. It’s like window shopping, but for garden expressions. You pop into one gate after another, finding yourself in everything between trendy graphical compositions (with for instance
Persicaria bistorta and Phormium tenax) and a collective overdose of mass pansies.

While writing, I wonder if this sounds like a next to hysterical mishmash. But surprisingly, the impression of the gardens is, albeit the sprawling content, beautifully harmonic. I realise it’s the colour, as opposed to the layout and design, that glues everything together. Through all the garden ”rooms” – at least this day in May – there was a hue of pastels; shades of pale blues and purples (like
Allium hollandicum), interplaying with whites.


Friday, 8 May 2009

Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck / Three days, three gardens, three moods


(English summary at the end of the post)

Först ut, en trädgård för romantikern, men inte för det klena hjärtat.

Den enorma trädgården vid Scotney Castle i Kent omgärdar egentligen två slott, ett från 1800-tal och en delvis förfallen 1300-talssdröm – den senare med vallgrav, sagoskimmer och riddarromantik inskrubbad i stenväggarna. Även den mest hårdhudade modernist torde få något vått i ögonvrån.


Trädgården, vida känd för sitt spektakulära vårsceneri – och med rykte att vara en av de mest romantiska trädgårdarna i hela England – anlades tidigt 1800-tal, just när Rhododendron och Azaleor kommit via Belgien från Amerika och blivit högsta trädgårdsmode.



På lite avstånd, till exempel från den strategiskt placerade terrassen, är allt superbt måleri – en kullrig palett av mättade klickar i mörkgrönt och brunröda Acer palmatum ’Bloodgood’, punkterat av färgexplosioner i chockrosa, carmosinrött, eldiga orange och gula. Magnifikt komponerat.



På närmare håll är de maffiga blomhuvudena konstverk var och en för sig.



Men färgprakten i Azaleorna blir emellanåt nästan för intensiv. Det blir en del häftiga överraskningar i trädgårdsgångarnas krökar. Hela träd i självlysande cerise. Och dödsföraktande kombinerade med, till exempel, skriande brandgul.



Det blir lite skönt att finna en stig som leder ned till det gamla stenbrottet, där färgskalan blir mer tempererad;


backar med klockhyacinter i blått, mycket ormbunkar, och marktäckande, vitblommande ”vild vitlök” som den heter här, Wild Garlic, men som jag just lärt mig är Ramslök på svenska.


Väl värt ett besök, också på sommaren då trädgården lär vara draperad i blåregn och rosor, samt hösten, då man utlovar sprakande höstfärger! En dagsutflykt från London. Fiket dock ingen höjdare, medtagen picknick rekommenderas.


The first garden, is something for the romantic, but not faint-hearted. The lush grounds of Scotney Castle in Kent, were designed in the early 19th century, just as Rhododendrons and Azaleas had arrived via Belgium from America, and become the garden flavour of the time. At a distance, from the strategically positioned terrace, for instance, it’s a painting – an undulated palette of dark greens and the maroon of Acer palmatum ’Bloodgood’, all punctured by loud splashes of sharp pinks, carmosines, fiery oranges and yellows. At close range, the Rhododendron flowers are pieces of art in their own right. But, the display of colours of the Azaleas sometimes becomes too intensive. Meandering the paths includes some visual challenges. Whole trees of electric cerise – intrepidly combined with flaming orange. It’s a calming treat to find myself on a path leading down to the old quarry, where the colour temperature drops; skies of Bluebells, carpets of Wild Garlic, and lots of unfurling ferns.

Monday, 23 February 2009

Vinter i Kew 1: Orkidéer som ögongodis


Nej, jag kunde inte hålla mig ifrån Kew Gardens, kunde inte vänta till ända långt in på våren. När de lockade med ”Tropical Extravaganza”, så här mitt i väntan på värmens återkomst, rusade jag direkt.


En stor del av denna senvinterkick bestod av orkidéer. Det är något magiskt med dessa blommor – exotiska, undersköna, nästan overkliga i sin plastik. Orientaliska sagoblommor. Jag lär mig att Kew till vardags pysslar om 40.000 orkidéer, varav 40 är utdöda (ja, utanför dessa trädgårdar måste de ha menat), och cirka 1000 på god väg mot samma öde.

För denna utställning hade man beordrat in flera hundra tusen extra plantor och sedan låtit presentförpacka två av växthusen. I det mindre, intima Waterlily House (där vattenväxterna befinner sig på vinterrelax annorstädes) hade man byggt en jättedisplay i ett kors över vattnet – och packat in en myriad av orkidéer, symmetriskt uppradade. Imponerande, visst, men jag har lite svårt för en så rigid formgivning när det gäller blommor. Det är som om de förlorar sin naturlighet, deras starkaste uttryck. Det var skönt att ha kameran med och kunna ”plocka” individuella skönheter, dra dem ur den alltför pretentiösa orkestreringen.

I växthus nummer två, tillägnat Lady Di, hade man tillverkat ett ”paket”, alltså klätt en stålbur med ”papper” och ”presentsnöre” av orkidéer och krönt det hela med en gigantisk rosett i (ryser) – plast! Där fanns också en ”tunnel” av orkidéer, byggd av rosenbågar med nedhängande klasar av orkidéer och oidentifierat ”trassel”. Fungerade bättre och var förstås überromantiskt.

Men, personligen föredrog jag de ”enkla” greppen – jättebuketter av orkidéer i en färg som placerats upphöjda och blev accentuerade, naturalistiska solitärer mot den tropiska grönska som växthuset normalt huserar.



Monday, 3 November 2008

En lykta



Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?


Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?

Monday, 27 October 2008

Inspiration 2: inuti – underskön frodighet

Att kliva in i Palmhuset i Kew, är att omfamnas av fuktig, underskön frodighet. På ett ögonblick en annan hemisfär. M var den som första gången tog mig dit. Han, storstadsgrabben, som ett med Londons jäkt och buller, smidigt tänjande gatans filer på sin motorcykel – som fisk i vatten. Ändå, här, i Palmhuset, smälter han in lika sömlöst. Den barfota öpojke han en gång var, dagar av utforskande och av kontemplation, ute i det vilda. Stigar och tankar sammansmälta. Han skulle ta till sig detta, till och med föredra det i vilt tillstånd, utan den trygga, prydliga inramningen av ett växthus.

Vi besökte en gång ett djungelområde i Malaysia. M ville bygga nattkvarter av palmblad, sova under stjärnorna. Redan från steg ett på denna exotiska mark fann jag mig paralyserat skräckslagen av blodiglarna (till mitt försvar vill jag passa på att säga att man inte kunde stanna till ens för en minut utan att genast bli omringad av dem. De kom bokstavligt talat kutande från alla håll, spinkiga och utsvultna). Redan efter fem minuter på denna ogästvänliga plats visste jag att jag under inga omständigheter ville övernatta där. Resten av eftermiddagen spenderades stapplandes i hettan med aldrig tidigare sedda insekter krypande i halsringningen. Till råga på allt vandrade vi vilse.

Så Palmhuset i Kew är också i allra högsta grad för mig – en ”best of”-upplevelse av skönheten i en djungel, men utan fasa.

(Fler, samlade intryck från Kew Gardens i London, hittar du här.)

Friday, 24 October 2008

Inspiration 2: utanpå – imperialistisk sinnlighet



Jag hade hört om den, läst om den. Det var en av de mer svårmissade institutionerna. Också under alla de åren – decennier faktiskt – då jag avskydde rutinsysslorna i trädgården, verkade trädgården i Kew på något sätt ändå varit del av min kulturella matsmältning. Den är antagligen den största, mest hyllade, mest beundrade trädgården i västvärlden. Ett flaggskepp för trädgårdsvördnad.


Vad som slår en, stående framför det centrala växthuset i Kew, Palmhuset, är storleken på byggnaden, och dess uttrycksfulla former. Den är som BH-kupor i hangarstorlek. Hur återhållna de viktorianska engelsmännen än må ha varit, tyngda av viktorianska hämningar – att designa växthus verkar ha varit sättet att få legitimt utlopp för vällustarna. Denna glasjuvel i Kew är en dröm i frosseri. Glass och järn må vara tunga och hårda fysiska material – här har de transformerats till uttrycksfulla, mjuka kurvor som sväller mot skyarna. Allt förvisso balanserat av buttra, smått groteska stenstoder på vakt utanför. Vi får ju inte glömma att vi är gäster i Imperiet.