Bokpärla

Hittar i en av tidningsdrakarnas reafyndlistor denna lilla pärla, Trädgårdens rum av Christel Kvant och Heidi Palmgren. Jag håller verkligen med. Köp den innan den försvinner, nu dessutom till ett ännu mer överkomligt pris (jag tycker den var billig redan i ordinarie prisläget, för här får man mycket för pengarna). En underbar trädgårdsbok. Dels fylld av konkreta idéer och lösningar, men också ljuvligt författad; personlig, eftertänksam och vardagsfilosoferande. Fina bilder bjuds det dessutom på. Vad mer kan man önska av en trädgårdsbok? En av mina personliga absoluta favoriter i genren.

Och så inser jag att en av mina befintliga "blogg-tags" (alltså de teman man ger sina blogginlägg), "Föreställningar om en trädgård" är som gjuten för just den här boken. Det är i ett nötskal vad den handlar om.

Att inte se trädgården för alla träd

”Do you call it ’tree garden’ in Sweden because you have so many forests in your country?”, frågade min engelske partner halvt förbryllat, halvt roat, när jag i ett pedagogiskt infall översatte ”trädgård” stavelse för stavelse. Det fick mig själv att börja fundera. Förvisso växer det en hel del björkar, ekar, alar, lindar, granar och annat högrest som definitivt kvalificerar som skogsträd i våra trädgårdar, kanske många gånger sparade från en före detta skogbeväxt mark. Det finns trädgårdar som helt enkelt är ”naturtomter”, med lämplig yta röjd för att rymma en husgrund, men skulle det verkligen vara orsaken? Lite efterforskningar gjorde mig en smula klokare.

Kanske jag nu upprepar något ni alla redan känner till, men för mig vidgades vyerna när jag förstod att idén med ”trädgård” kom med invandrande munkar på medeltiden. Ändelsen "-gård" syftade på den inhängnade bit mark man odlade. "Träd-gård" var då, helt logiskt, en "-gård" med frukt-träd. Odlade man krydd-, läkeväxter och blommor, hade man istället en ”örtagård”. Kål, ärtor, bönor och andra köksväxter utgjorde ”kålgården”. Honung var förstås produkten från ”bigården”. För ett komplett klosterskafferi behövdes också en ”humlegård”. Jag antar att det är helt legitimt att skylla Pripps för att vi numera har förlorat den senare (möjligen med assistans av klosterofoben Gustav Vasa).

Det hela sätter iallafall moderna, svenska trädgårdar i ett nytt perspektiv. Jag undrar om inte en hel drös skulle kunna gå under benämningen ”gräsgård”. Det är i alla fall vad jag har här utanför fönstret, med några utspridda försök till ”trädgård” och ett par kvadratmeter ”örtagård”.

Bekännelse 3: En drömmare

Jag är en ostrukturerad perfektionist. Jag går och klämmer och ruvar på hur jag ska få till det. Visionerna ryttlar över trädgården – högtflygande, men till synes stillastående. Under tiden ompositionerar sig snårvindans trupper, maskrosorna går i boll – igen. Påbörjade projekt omvandlas till oavslutade projekt – avbrutna ansatser i rabatternas utkanter, i sin tur sakta återtagna av gräsmattan. Plantorna, de fantastiska plantorna, som jag inhandlade under tung påverkan av mättade fyrfärgsbilder, slokar i sina plastbyttor. Istället försjunker jag i ytterligare en inspirerande trädgårdsbok, pillar på Planen i datorn, besöker ännu en perfekt trädgård med inträdesavgift. Förförd, drömmande.

Ett rum och trädgård

Här är mitt arbetsrum! Här kliver jag in från världen, nästan ut ur världen, in i glasad harmoni. Andningen blir lugnare. Jag älskar det här rummet; stenplattorna på golvet, de robusta och generösa trämöblerna, en djungel i maffiga krukor, evigheten upp till molnen genom glastaket. Här kan jag placera mina tankar, visioner och projekt på den rejäla granitskivan. Och när kreativiteten slår slint, reser jag mig upp och liksom smeker upp dubbeldörrarna (man får allt ta bort de där automatiska dörrsensorerna, de påminner mig smärtsamt mycket om mitt snabbköp), ut mot en minst sagt elegant trädgård (jag passar på att säga att jag gärna gör åtminstone lite av trädgårdsarbetet själv, hörrni). Sommarens turistströmmar kanske man kan lägga om så att de istället för att trycka näsan mot mitt uterum, kan bli begeistrade av bladverk och existensiell fulländning annorstädes. Det är ju bara en kort promenad till palmhuset, till exempel.

Det är bara en sak som skaver i paradiset. Det är långt till toa, min tekokare och säng (jag fnular på så sent på nätterna emmellanåt att jag till slut inte kan urskilja datorskärmen. Och då vill jag inte ha en längre resa till madrassen än att jag kan ta mig dit halvsovande).

Ja, då återstår bara att övertyga ledningen för Kew Gardens i London, att detta, deras ultimata trädgårdstempel skulle göra sig allra bäst nere på sydkusten, i vänstra hörnet av min trädgård. Jag ska inte glömma att vattna plantorna. Lovar.

Föreställning om en trädgård 2: Med ögon känsliga för grönt

Jag har aldrig varit någon vintermänniska. När andra spände på skidorna och manövrerade dem som vore de helt naturliga kroppsdelar på långa färder i ankelhög snö, frös jag om tårna vid någon busshållplats på väg från ett inomhus till ett annat. Jo, snölandskap kan vara andetagande vackra. På håll. Gärna på bild… M, som aldrig fryser (och drömmer på engelskt vis om att en dag kunna bemästra ett par lagg), kallar mig ”a badly equipped Swede” (fast, jag klår honom i promenad på blankis – varför är inte det en olympisk gren). I Stockholmstrakten var vintrarna ändå mest en dyster symfoni i grått, och de kala grenarna, det gulbruna fjolårsgräset och saltmodden inga visuella höjdare.

Jag flyttade till England och föll handlöst för konceptet ”evergreen”. Tänk bara, tänkte jag, en trädgård som är grön året om. Inte en naken kvist, inte en fläck övergiven jord, aldrig mer. En lummig november, december, januari, february, mars – underbart! Min allra första tanke för min nya trädgård var därför att plantera den med enbart evergreens. Jag skulle vandra genom min grönska under den mörkaste vinter och le, dra fingrarna genom bladen, plocka en blomma om dagen.

En hel drös favoritbuskar och -plantor som inte är vintergröna i Sverige är det i England. Några fanns redan på plats; ett par kaprifoler, murgröna, en variant av Iris, en Euonymus som tappat varigeringen men är ett limegrönt utropstecken den murrigaste vinterdag. Till och med Buddlejan behåller sina blad året runt.

Jag förvånades över engelska trädgårdsmästare som i artiklar muttrade att en trädgård med enbart evergreens skulle vara tråkig. De hade helt klart inte tillbringat ett enda tröstlöst halvår på vinterkala breddgrader. Men, senare insåg jag att det skulle bli svårt att få den mångfald och variation som gör en trädgård spännande, levande, överraskande. Jag skulle helt förlora känslan av årstid; missa vårens första utrop, sommarens prakt, höstens subtila melankoli.

Nu blir det en blandning, där evergreens får bygga den gröna ryggraden, och vara stabila markörer i kompositionen (ja, när den nu börjar ta form framöver).

(Bilden är Euonymus, med den förlorade varigeringen...)

Inspiration 1: En oas i storstaden

Jag måste ha varit den sista Stockholmaren som tog mig till Rosendals trädgård på Djurgården. Alla fick något fuktigt i gommen när de talade om den, om bakverk i gräset, färgprakt i odlingarna, höns, organiskt bröd från vedeldad ugn, hundraåriga aplar, blommor och allmänt euforiskt. ”Har du inte varit där?” Kanske var det ordet ”trädgård” som skavde, mina tidigare erfarenheter som en dörrstopp för känslan. Djurgården hade jag förstås besökt fler gånger än jag kunde räkna. Från barnsben följt Djurgårdskanalen, picknickat och spelat brännboll som ung bärsärk på gräsmattorna, fikat vid Djurgårdsbrunns Värdshus, cyklat och till och med paddlat runt hela ön. Dess ”naturliga” grönska – utan att jag funderat över en möjlig arbetsinsats bakom – fullt nog. Men en ”trädgård”? Skulle det vara något särskilt? Skulle det vara värt en promenad, i motlut, i de obskyra utmarkerna bortom 47ans ändhållplats? Det visade sig vara det. Alldeles särskilt, särskilt.

Det första som möter en, tar tag i en, rent av omfamnar en, är atmosfären. Stockholmare har förvisso en illa dold fallenhet för att slå sig ner varhelst sommaren inträffar – en kajkant, en park, trappan till Konserthuset, helikopterpontonen i Gamla Stan eller bara på den egna balkongen – och djupnjuta. Men i Rosendal blir storstadsbon alldeles ovanligt tillbakalutad, stressfritt loj i lederna, milt skrattande, kärvänligt konverserande, lycklig in under huden. Kan man resa sig från sitt paradis i äppellunden kan man vandra runt i en allomfattande drömvision av svensk trädgårdsromantik när den är som absolut bäst. Här är vi som hemma – trots att den här trädgården aldrig har existerat i reell nationell trädgårdstradition. Men vi har alltid drömt om den, burit bilden av den närmast hjärtat. Inte ens den groteskt långa kön till kassan i självserveringen kan dra den känslan ur oss. En skön plats att vara på. Ett svenskt Nirvana.

Men då trodde jag fortfarande på magi, inte på trädgårdsarbete.

Föreställning om en trädgård 1: Vilken trädgård?

Var i all världen fick jag min föreställning om en trädgård ifrån? Jag är inte uppvuxen i villa, hade varken tillgång till sommarstuga eller farmor med lummig kolonilott. Jag hade båda benen i cement, förortsungen, tre trappor upp. Gården ett stycke asfalt och en lekplats med sand. Fast, fördelen med de svenska 60- och 70-talsförorterna var att de blev utkastade på, utmejslade ur skogsområden och glömda åkermarker, ute i den då inte särskilt avlägsna vischan. Visserligen andefattigt, grått stapelboende i sig, men max tio minuter på cykel till sekelgamla björkar, granar att klättra i och bygga kojor under, ängsblommor att plocka, blåbärsris, myggor och kittlande gräs – i stadsplanerarmun benämt ”grönområden”. Men barndomens upplevelser av planerade, planterade grödor begränsade sig till sådana hortikulturella höjdpunkter som kommunalhusrabatter, något homogent, häckformat runt lekplatsen och stickigt punktbuskage vid skolan. Ett särskilt omnämnande går till raderna av anonyma, veka, nyplanterade trädslanor med livsgnistan upprätthållen av ett brett gummiband i midjan, surrad vid en stör. Fick de någonsin blad? Och inte gick de att klättra i. Hemma hade vi en eller ett par balkonglådor, som planterades med något färgglatt varje vår som tynade bort varje höst. Jag hade en idé av ”natur”, men hade någon föreslagit ”trädgård” hade jag nog tvekat länge och undrat ”menar du skogen vid skolan?”.