Fröken Slätstruken / Miss Mediocre

Vad hjälplös man blir när internet ramlar ihop. Missade Blooming Friday, vilket grämer mig – men det får bli en lite udda iris så här på lördagen istället!

Nu kommer hon fram, när de andra gjort sorti. Diskret slår hon ut, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det gör man inte, när man är de störtsnygga iris-pinglornas alldagliga syster. Lite vek i garnityret och med en gråaktig ton i de matt gula (eller blå) blombladen. Liksom många andra skuggexistenser i bakvattnet av framlyftna skönheter, har någon slängt åt henne ett nedrigt namn. Stinking Iris får hon stå ut med att bli kallad i det här landet. Och det, trots att hon är garanterat säker under armarna och inte doftar ett skvatt. Jag är inte tillräckligt skolad, men hoppas att latinet, Iris foetidissima, gör henne större rättvisa. Själv tycker jag hon är elegant och färgen en sofistikerad gul, vilket minsann inte alltid är fallet med den kulören.

Och skrattar bäst som skrattar sist. När de eleganta syskonen slokar, vissnar och dör, står Foetidissimas gröna blad stolt kvar över hela vintern, och med blomhuvudena förvandlade till klasar av knallröda bär, dessutom.

Now, it’s her time, when the others have dropped out. Discreetly she opens, without too much fuss. You just don’t, when you’re the dull sister of the drop-dead-gorgeous irises. The garniture a little weak, even a touch of grey in the bleak yellow (or blue) petals. And just as with so many other shadow individuals in the wake of elevated beauties, someone’s dumped her with a shameful name. Stinking iris, is what she has to live with in this country. And that, without smelling at all. I’m not sufficiently educated, but hope the Latin, Iris foetidissima, does her better justice.

But she laughs best who laughs longest. When those elegant siblings wither and die, Foetidissima’s gree leaves stand tall all winter, and with the flower head transformed into clusters of bright red berries.

Blooming Friday – Helgfin / Dressed up for the weekend

(English summary at the end of the post)

Iris Siberica – Sibirisk Iris. Själv får jag inga associationer till kylslagen tundra. Är det någon is flyter den i ett cocktailglas i en luftig Art Deco-bar, kanske. Se upp för dekadenta donnor – fullt utrustade med getingmidjor, svajande höfter och ymniga hattkreationer, ”Hey babe, next drink’s on me”.
(Till vardags står de tätt tillsammans nere vid muren och är inget annat än anständiga, och mycket eleganta.)


Iris Siberica – Siberian Iris. Personally, I get no associations what so ever of the chilly tundra. If there is any ice, it's floating in a cocktail glass in an airy Art Deco bar, perhaps. Watch out for the decadent donnas with wasp waists, rolling hips and voluminous hat creations, ’Hey, babe, next drink’s on me’.

(During the weekdays, they stand down by the brick wall, and are perfectly decent, and very elegant).

Blooming Friday – Azalea + kuriosa / Azalea

This is the Azalea of our own garden. A modest miniature, compared to the ones in Scotney Castle Garden (see previous post), but I like it.

Vår trädgårds Azalea. En blygsam miniatyr, jämfört med giganterna i trädgården i Scotney Castle, men jag gillar den.

Lite azaleakuriosa bjuder jag också på så här på fredagen:

• Namnet ”Azalea” kommer från grekiska och betyder "torr". Vilket är lite motsägande, när Azalea i Nordamerika också kallas Träskkaprifol.

• Azalean finns i över 10.000 (!) olika sorter (då är jag förlåten för att ha gått bet på att försöka lista ut vilka jag fotograferat…).

• Ghent-hybriderna (som man kan se i nämnda Scotney Castle Gardens, och som är urmödrarna till de flesta europeiska azaleor forever after) korsades på 1820-talet fram av en belgisk bagare (varför inte, så där mellan jäsningarna), och som, sägs det, ”möjligen använde hettan från sina ugnar” för att manipulera med blomningstiderna!

• I Korea görs en traditionell, alkoholhaltig dryck av Azaleablommor, kallad Tugyonju – bokstavligt tolkat ”Azaleavin”. Men, vill man inte bli alldeles borttappad, verkar det klokast att avstå från inmundigande av azaleor, giftiga som de är.

• I kinesisk kultur är Azalean omtalad som ”tänka på hemtrakterna-buske” (xiangsi shu). Vilket genast får mig att tänka på vilken svensk ”tänka på hemtrakterna-buske” man kan tänka sig? För undertecknad är det definitivt syrén som tankarna vid ett flertal tillfällen irrat sig tillbaka till…

Tre dagar, tre trädgårdar, tre uttryck / Three days, three gardens, three moods

(English summary at the end of the post)

Först ut, en trädgård för romantikern, men inte för det klena hjärtat.

Den enorma trädgården vid Scotney Castle i Kent omgärdar egentligen två slott, ett från 1800-tal och en delvis förfallen 1300-talssdröm – den senare med vallgrav, sagoskimmer och riddarromantik inskrubbad i stenväggarna. Även den mest hårdhudade modernist torde få något vått i ögonvrån.


Trädgården, vida känd för sitt spektakulära vårsceneri – och med rykte att vara en av de mest romantiska trädgårdarna i hela England – anlades tidigt 1800-tal, just när Rhododendron och Azaleor kommit via Belgien från Amerika och blivit högsta trädgårdsmode.



På lite avstånd, till exempel från den strategiskt placerade terrassen, är allt superbt måleri – en kullrig palett av mättade klickar i mörkgrönt och brunröda Acer palmatum ’Bloodgood’, punkterat av färgexplosioner i chockrosa, carmosinrött, eldiga orange och gula. Magnifikt komponerat.



På närmare håll är de maffiga blomhuvudena konstverk var och en för sig.



Men färgprakten i Azaleorna blir emellanåt nästan för intensiv. Det blir en del häftiga överraskningar i trädgårdsgångarnas krökar. Hela träd i självlysande cerise. Och dödsföraktande kombinerade med, till exempel, skriande brandgul.



Det blir lite skönt att finna en stig som leder ned till det gamla stenbrottet, där färgskalan blir mer tempererad;


backar med klockhyacinter i blått, mycket ormbunkar, och marktäckande, vitblommande ”vild vitlök” som den heter här, Wild Garlic, men som jag just lärt mig är Ramslök på svenska.


Väl värt ett besök, också på sommaren då trädgården lär vara draperad i blåregn och rosor, samt hösten, då man utlovar sprakande höstfärger! En dagsutflykt från London. Fiket dock ingen höjdare, medtagen picknick rekommenderas.


The first garden, is something for the romantic, but not faint-hearted. The lush grounds of Scotney Castle in Kent, were designed in the early 19th century, just as Rhododendrons and Azaleas had arrived via Belgium from America, and become the garden flavour of the time. At a distance, from the strategically positioned terrace, for instance, it’s a painting – an undulated palette of dark greens and the maroon of Acer palmatum ’Bloodgood’, all punctured by loud splashes of sharp pinks, carmosines, fiery oranges and yellows. At close range, the Rhododendron flowers are pieces of art in their own right. But, the display of colours of the Azaleas sometimes becomes too intensive. Meandering the paths includes some visual challenges. Whole trees of electric cerise – intrepidly combined with flaming orange. It’s a calming treat to find myself on a path leading down to the old quarry, where the colour temperature drops; skies of Bluebells, carpets of Wild Garlic, and lots of unfurling ferns.

Bärsärk till Clematis / Clematis berserk

(English summary at the end of the post)
Jag har tidigare nämnt grannens Clematis, som elegant väller över vår gemensamma trädgårdsmur. På den här sidan har vi haft glädjen av att kunna njuta av den bättre hälften, ett lagom, tillbakahållet dinglande av rosa. I år har den fått spatt och bestämt sig för att sträcka ut hela sju av de nio totalmetrarna över till vår trädgård. Det kräver något att haka sina tentakler i. Följaktligen har vi nu en prydnadsapel med rosa blommor, ett körsbärsträd med rosa blommor (vars egna, vita blommat ut), och en hortikulturell sensation – en järnek med rosa blommor. Nu är Clematisen oförskräckt på väg mot ytterligare en grannes taknock. Resten av världen är bara en stängel bortom…

ps. Jag har försökt klura ut vilken typ av Clematis detta är. Jag har kommit fram till den okvalificerade gissningen att det är en Montana ’Rubens’ (vilket glädjer mig, då den därmed i princip delar namn med en ytterst sympatisk trädgårdsbloggare vi känner). Jag tar väldigt gärna emot protester och nya förslag på art om jag är ute och cyklar!


We’ve had the pleasure of enjoying the better half of the neighbour’s Clematis, gushing over our shared brick wall. This year, it has decided to stretch seven (of a total of nine) metres over to us. That requires some climbing support. Thus, we now have a pink-flowered crab apple, a pink-flowered Cherry (whose own white blooms have faded), and most of all, the horticultural sensation, a pink-flowered Holly! When we last looked, the Clematis was on it’s way towards yet another neighbour’s roof top. The rest of the world is merely a stem away…

Blå poesi / Blue Poetry

(English summary at the end of the post)

Jag är ovanligt fåordig i dag, och ovanligt bildrik. Det finns ju trots allt inte så förtvivlat mycket att tillägga när naturen tar fram penseln och målar i undersköna blåtoner i naturell akvarell. Trevlig helg hälsar jag med Bluebells (Klockhyacinter), som nu slagit ut i trädgården (och i de engelska lövskogarna också – där är de heltäckningsmattor, mina är mer som en generös dörrmatta. Men vilken dörrmatta!).

I'm lost for words today. After all, what is there to add when nature's got the paint brush going in the most surreal blues. A lovely weekend to you, with Bluebells in waterproof watercolour.

Ogräsflirt / Sweet weed

(English summary at the end of the post)

Det här med ogräs är jag lite dubbel inför. Vissa flirtar med mig och jag vacklar vid min skovel. Jag har en rosablommande plåga, bladen är fina och den växer liksom i en generös korgform med kraftigt röda stjälkar. Men bort måste den, den invaderar mig! Fast, tittar jag på miniatyrblommorna (bara knappt en centimeter i diameter) tycker jag de är rätt fina… Ja, vad gör man, på bild håller de sig i alla fall i skinnet.

Så hittade jag ett ensamt stånd med blå små blommor i gräset som M inte hade klippt (gräset, alltså, inte sedan förra året). När jag nämnde att vi började närma oss en English lawn av modell knähög fick han fart på det brittiska samvetet. Ännu ett tjusigt ogräs, tänkte jag (om de blå). Kröp närmare och blev fascinerad över hur det också växte enstaka små rosa systerblommor bland alla blå bröder, och att ögat var omväxlande i gult och vitt – allt på samma stjälk. Då tyckte jag mig känna igen den och undrade… Kunde det vara? Jag frösådde Förgätmigej första året och tvååriga som de är fick jag förstås inga blommor första året. Andra året fick jag inga blad heller, och minnet av blomman bleknade snabbt. Men här är den nu, oförklarligt, pockande på min uppmärksamhet: ”Förgät mig ej!”. Det hade jag ju. Nu fick den snabbt räddas undan den annalkande gräsklipparen…


I am ambigious about weeds. Some flirt with me, and I falter at my shovel. I have a pink pain, the leaves handsome, and stems in bright red. But it has to go, it’s invading the garden! But, if I look closely at the miniature flowers (barely a centimetre across), I find them rather pretty.

There was also a lonely stand of small blue flowers in the grass, which M hadn’t mowed (the grass that is, not since last year). When I mentioned that we were rapidly going towards an English Lawn, knee high version, his British conscience kick-started. Another fancy weed, I thought (about the blue). Closer, I discovered there were pink sisters, and both yellow and white eyes – all on the very same stem. Then I thought I recognised them. Was it possible? I grew some Forget-me-nots from seed the first year, being bi-annual, I didn’t see any flowers the first year The second year saw no leaves either, and I forgot the plant entirely. Now, it shows up, mysteriously, demanding my attention. ”Forget me not!”. I had. I quickly saved it from the approaching lawn mower…

Rättning, blå gossar!

Ståndaktiga engelska ungherrar, smått kaxiga uppstickare (med sinne för att rada upp sig snyggt för fotografen). Dessa ska bli klockhyacinter (tack Anja för korrigeringen!) om några veckor, kanske tillochmed redan nästa. Det är lustigt, det är först i år, när jag på alla fyra försöker föreviga knopparna, som jag upptäcker att vår stora klump av klockhyacinter (som jag sett som en enda enhet när de är utslagna) helt tydligt består av två olika sorter. Jag finner råd på Londons trädgårdsmuseums hemsida. Det verkar som vi har dels den inhemska, engelska klockhyacinten, Hyacinthoides non-scripta (långsmala konppar), dels den numera fullt acklimatiserade (både i trädgårdar, dikesrenar och skogsområden) hybriden Hyacinthoides x massartiana (kortare, rundare knoppar). Vem hade trott det, att knoppar kan säga mer än utslagna blommor?

Entré!

Allting annat bleknar. Hela våren håller andan. De andra buskarna, perennerna och tillochmed de annars självsäkra träden tar som ett steg tillbaka, suckar, frasar, trängs i kulisserna. Stilla er, nu kommer körsbärsträdet.

Hela scenen är hennes, och solen vet, lägger konturer av renaste silver i volangerna. Vi i publiken nyper oss i armen, andäktigt tysta inför en våraria som fullkomligt rensar våra sinnen. Fanns någonsin vintermörkret?

Solisten är Prunus avium ´Plena´ (tackar allra ödmjukast Slottsträdgårdsmästaren för artbestämningen). Jag gissar att hon är äldst i trädgården, så med ålderns rätt brer hon ut sig under några veckor. Med besked. Så där sex meter åt sidorna, och grenarna så tunga av blomsterklasar att de släpar i marken.

Blooming Friday – Trädgårdspassion

En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.

Blooming Friday – med äggcess

Jag älskar ägg. Förutom att jag på fullt allvar menar att en frukost utan ett ägg, intaget löskokt, skedvis, inte riktigt är en ordentlig frukost, samlar jag dessutom på dem. Här är en brokig blandning: längst till vänster ett afrikanskt, ristat stenägg; det stora, flammiga är egenproducerat (nej, inte värpt (!), men väl handgjort) i keramik; det vita, så likt ett klassiskt hönsägg, är faktiskt av gummi – och kan studsas som en boll! Det blommiga är ett asiatiskt, målat lackägg; och det vit- och gråspräckliga är från stranden nere vid Engelska kanalen – en sten skulpterad till ett ägg av det eviga tidvattnet.

Vad har nu denna bild att göra med Blooming Friday? Jo, de gula blombladen kommer från vår Forsythia, som senaste veckan stått som en fyrbåk i trädgården och vrålat "Nu är det vår!". Jag stämmer in, och tillägger "Glad Påsk!" till er alla.

Klipp, klipp 4: Trasslig kalufs!

Trasslig kalufs, var svaret på söndagens gåta! Buddlejan ska jag komma till. Men låt mig börja i andra änden. Hur det var i Alberts barndom förtäljer inte historien, dessvärre. Kanske grinade han som jag när I försökte dra en kam genom mitt hår, och varje hårtvätt resulterade i ett allt mer intrikat nystan. En dag, så där en gång om året, fick hon nog, och släpade mig till frisörskan. Släpade är ordet – jag kved, jag grät, jag stretade emot, eftersom jag visste vad som väntade. Det hade nog varit gott och väl om inte I också tänkte att man allt får betala samma summa oavsett hur lite eller mycket som klipps, så det var ”lika bra att ta ordentligt, när vi nu är här”…

Varje mars ber jag Buddlejan om ursäkt när jag snaggar den. Lämnar bara två, tre bladpar per per utstickare, ingenting längre. Marken fylls av långa, snöpta, snöpliga grenar. Själva busken ser för bedrövlig ut – stubbad, naken och generad. Men I hade ju förstås rätt. ”Det växer snabbt ut igen!” (Vilket föranleder mig att tillägga: chansa inte på att låta bli att beskära, eller att göra en liten artig toppklippning – buddlejan drar iväg med samma 1-1,5 meter nyskott oavsett om den har blivit beskuren eller inte! Ett obeskuret exemplar riskerar därför att knäcka sig själv och stå som ett trasigt paraply i rabatten).

Blooming Friday – Smått Empirisk

En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).

Klipp, klipp 3: Väx nu, små liven

Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.

Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.

I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.

Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar. Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…

Blooming Friday – I för tunn vårjacka

Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?

Fler Blooming friday hos Katarina.

En vacker dag i mars

Solen vrålade i kapp med fåglarna, årets första fjärilar svärmade vid kökstrappen, och vårstirriga humlor löpte amok bland premiärblommorna i plommonträdet. Vad kan man göra av en sådan fantastisk dag om inte gräva om komposten? För att veva tillbaka lite; jag (som aldrig gör något större inköp utan evigheter av planering och research) hade impulshandlat en kompostlåda redan första året här. En i grön plast ville jag inte ha av estetiska skäl, så det fick bli en av träribbor, ni vet en sådan där med rejäla glipor mellan plankorna. Jag hade aldrig komposterat, men visst hade man snappat upp att ventilation är bra för komposten. När den var installerad och fylld till bredden kom jag att läsa en engelsk trädgårdsbok, där författaren sågar just dessa kompostlådor; ”glöm vad annonserna säger, välj maximal isolering istället!”. ”Värme är det viktigaste att tänka på” exklamerade han och menade att det allra bästa var att förse sig med en grop i marken, hälla i trädgårdsavfallet däri, i lager om 15 centimeter, varvade med 2,5 centimeter jord, så täcka över och sedan låta det hela vara i fred.”Vänd aldrig, vattna aldrig” – kort sagt, rör inte komposten, var hans mantra. Sedan skulle det hela vara klart på 4 månader. Sådan information vill man inte ha när man just spenderat en tusenlapp på en trälåda. Jag bestämde mig för att författaren var en polemisk bakåtsträvare med en aversion mot nya lösningar.

Naturligtvis skulle det visa sig att han hade rätt. Det tar evigheter för löv att förmultna i den här trälådan, även om de läggs i vissnade. Fjolårets gräs är fortfarande grönt, om än synnerligen torrt. Ja, allt är torrt. Kör man ner en grep, dammar det, bokstavligen. Förra året kunde jag inte använda någonting från komposten, i stort sett ingenting hade hänt. I år hade i alla fall hälften hunnit tlll ett tillstånd som i alla fall delvis kan betraktas som nedbrutet. Men det tog alltså två år, inte fyra månader. Så, tanken i år var att bli en aningens mer kompostortodox – och tänka på värmen. Nu sa han visserligen ”vattna aldrig, vänd aldrig”, men jag tyckte jag måste göra det för att ställa till rätta vad som galet blivit. Jag har fuktat upp kompostinnehållet lite lagom, och blandat om (ett tjockt lager gräsklipp förblev liksom ett tjockt lager gräsklipp). Framförallt tömde jag hela lådan och nitade fast sopsäcksplast på insidan, och lämnade bara några lufthål – man får inte underskatta kastvindarna från engelska kanalen. Nu ska jag inte röra den mer.

Fungerar inte detta kommer jag att vid den här tiden nästa år ge upp, istället kliva ut i solen, äta glass och dansa med fjärilarna.

Blooming Friday – Neonblå

Jag har skrivit om dem förut, hur en singelhyacint blev två. Nu, ytterligare ett år senare är de sex! Med den dubbleringstakten ser jag fram emot minst tolv, rent av arton, nästa vår. Och allt för att jag petade tillbaka en vilsekommen, oidentifierad lök första året. Det kan man kalla återbäring på insatt arbetsinsats. Den blå är så intensiv, nästan flourescerande, att kameran får spatt och inte riktigt klarar av att återge färgen korrekt.

Klipp, klipp 2: En kvistig historia

Vis av beskärningserfarenheten av Forsythian, är jag numera utrustad med en högst lönande hänsynslöshet. Varhelst det börjar se lite klent och uttunnat ut i grenverken, drar jag mitt vapen, och vet att jag senare belönas med friska och täta buskar.

Sedan är det den där beskärningen som är ett måste, oavsett. Jag har, förutom två Forsythior, också ett par Buddlejor och lika många Cornus Alba. De drar iväg med 1,5 meter långa nyskott varje år, beskurna eller inte. Lägg där till ett par sura aplar som är desto växtgladare, och en bastant, buxbomsbladig kaprifol som inte vill vara sämre. Jag bestämde mig (av ren utmattning) för att låta några av dem vara ett år, men insåg halvvägs in i säsong att det var ett misstag (de växte så de höll på att knäcka sig själva, tappade form och grenar släpade i marken). Inte nog med det, de klättrande kaprifolerna (två), klematis (två) är sorter som ständigt tycks utmana sina maxlängder på redan imponerande 8-10 meter.

”Besinna er, det här är en liten trädgård!”, vill jag ropa åt dem. En ynka plätt utan svängrum för excessser.

Följaktligen finns där inget val varje år, så här i mars. Fram med grensaxen. Detta lämnar mig med kanske 5-7 kubikmeter härva av grenar och kvistar. Min kompostlåda är 1 kubikmeter stor. En ekvation som inte riktigt går ihop, grentugg eller inte. Det är i det här läget man på djupet förstår tjusningen med en äktsvensk majbrasa… (fast här blir det ingen ska snabbt tilläggas – hus och trädgårdar ligger för tätt så det är allmänt eldningsförbud...och där står jag med mina grenhögar).

Klipp, klipp 1: En bakvänd princip

Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.

M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.

Ordlös Onsdag – Vårnyanser