Showing posts with label Blooming Friday. Show all posts
Showing posts with label Blooming Friday. Show all posts

Friday, 11 December 2009

Blooming Friday: Det brinner!/Colours on fire!






(English summary at the end of the post)

Hade jag gjort valet själv, så hade det blivit något svalt blått eller vitt igen, jag ”gillar inte gult och orange” (har ni ju hört förut), de färgerna raderar jag redan i första ansatsen. Jag skulle stå där med något i ton i ton med höstens grå, blågrå, vit… Välmatchat men inte särskilt upplyftande. Därför är det skönt när ens vänner, så här mitt i höstrusket, faktiskt struntar i vad jag tycker (eller ens tänker på det) och blommograferar mig en sprakande ansamling blommor i mäkta orange, skriande brandgul, illigaste varmgult, punkigt kallgult, mörkorange, cerise och mättat rött. Det var som att få en bukett solsken.


Had I chosen myself, it would have been something cool blue or white again, I ”don’t like yellow and orange” (said that before, haven’t I), I erase those colours already during the first impulse. I would have been left with something to match the autumn greys, bluish greys, whites…. Well designed, perhaps, but not particularily uplifting. That’s why it’s so comforting with friends who, in the rainy horror, don’t care what I think (or don’t even think about it), and send me a sparkling ensemble of flowers in powerful orange, flame-coloured, strong, warm yellow, punky cool yellow, dark orange, cerise and satiated reds. It was like receiving a bouquet of sunshine.

Thursday, 15 October 2009

Blooming Friday: En favorit / A Favourite



(English summary at the end of the post)

Jaha, här trodde jag ju att blommorna blommat ut, buskarna på väg in i vintervila. Men några har kommit igen, till min stora förvåning, som denna Hebe. (Jo, jag har hela namnet på den, ute på själva stammen. Det är mörkt ute nu, och sniglarna är på krigsstigen, ni menar väl inte att jag ska ut och krypa nu…kan ni vänta tills i morgon!?)

Jag älskar de pigga små kattsvansarna i blålila och vitt. Dessutom är den en liten buske, säg 90 bred och 60 hög. Ingen mastodont som vräker ut sig och blir 3 gånger 3 meter (i en liten trädgård som denna är det ett direkt intrång, nästan oförskämt). Här i England är den också grön året om.

En favorit.


Well, here I thought that all the flowers and flowered, the shrubs on their way into winter rest. But some have decided to give it a last go, like this Hebe.

I love the small, perky cats’ tails of white and blue. It’s also a small shrub, about 60 by 90 cm. No giant, swelling to 3 by 3 metres (in a small garden like this, that is a bit too intrusive, almost rude). Here in England it’s also evergreen.

A favourite.

Thursday, 13 August 2009

Blooming Friday: Sensommarsystrar / Late Summer Sisters





(English summary at the end of post)

Det ska erkännas, jag är inte så imponerad av blomsterprakten i min egen trädgård så här års. Jag önskar jag kunde säga att naturen tog ut sin rätt under april–juli och lämnade denna augusti trött på färg, dränerad på ögonfröjd, och därför så där lagom jämngrön. En mental paus i hortikulturen, vadåra? Kanske kunde jag dra till med att jag lever för livets återvändande på våren. Omfamnar strax därpå – småleende, igenkännande – försommarens juvenila växtvärk , dess kaxiga men veka skönhet. Jag kunde muttra att sensommaren väl ändå är smått depressiv, snart vissnar det mesta, och innan man vet om det, är det november. Eller, helt enkelt, ”det finns inga höstblommande blommor i England.” Någon skulle väl gå på det.

Kanske trodde jag på det senare själv. Välsorterade Kew Gardens tycktes ha passerat både en och två säsonger redan förra veckan. Där var också tunnsått på flärd, men rikt på håglösa blomblad, och fröställningar var vanligare än stolta pistiller. Men, sedan dess har jag varit på andra håll och nosat upp sensommarens ystra systrar – aster (här x frikartii ’Monch’), krysantemum (här Dixter Orange), Verbena (här ’La France’), samt Rysk Martorn (som jag inte kan låta bli att se som en lillebror). Bildminnena därav får bli mitt bidrag till denna Blooming Friday.

Ha en ljuvlig helg!


I admit it, I am not impressed by the flower power of my garden this time of the year. I wish I could say that nature took its toll April to July, and left this August fed up with colours, drained of visual pleasure, and thus plain, evenly green. A mental pause in the horticulture, so what? Perhaps I could try to claim that I live for the return of life in spring. And shortly afterwards embracing – smiling, recognising – the juvenile growing pains of the early summer, its cocky but weak beauty. I could mutter that the late summer is a tad depressive, soon everything will wilt, and before you know it, it’s November. Or, ”there aren’t that many autumn flowering flowers this part of the world”. Someone (probably outside of the UK), may believe it.

Perhaps did I believe the latter myself. Well-stocked Kew seemed to be post both one and two seasons, already last week. There seemed to be an abundance of listless petals, and seed heads more common than alert pistils. But, having been to other places, I did eventually find the late summer sisters – Aster (here, x frikartii ’Monch’), Chrysanthemum (here, Dixter Orange), Verbena (here, ’La France’), as well as Sea Holly (here, Eryngium Planum – which I can’t help but think about as a little brother). The images of them, are my contribution to this Blooming Friday.

Have a lovely weekend!

Friday, 7 August 2009

Blooming Friday: Magisk ört/Magical herb



(English summary at the end of post)

Blooming Friday med extra sommarläsning! – ett lite längre inlägg man gärna kan skriva ut, lämna datorn och istället läsa i lämplig trädgårdsmöbel, gärna med skyar av denna underskönt blåa ört inom räckhåll.

Lavendel. En högoktanig, aromatiska doft. Inte konstigt att människan sedan tidernas begynnelse försökt använda dess magiska attraktionskraft för att åtnjuta personliga fördelar. Lavendel sägs till exempel ha varit en av flera dofter som kittlade arkeologernas näsor då parfymurnor i Tutankhamons gravkammare öppnades. Än i dag finns det de som påstår att man man helt enkelt kan skrubba sina kläder med färska blommor för att ”locka till sig kärlek”. Väl värt att prova, Kleopatra lär ha fällt både Julius och Markus med hjälp av lavendel bakom örat (och en tung eye-liner, ska tilläggas). Lite beroende på hur man ser det, är dock kanske den verkliga passionskuren den medeltida övertygelsen om att lavendelblommor mellan de äktenskapliga lakanen helt skulle eliminera gräl mellan de tu.


Nordisk Familjebok beskriver lavendel som ”ett upplifvande medel för luktsinnet och nervsystemet”. Blommorna har också traditonellt ingått i den svenska ”kyrkkvasten” som togs med till gudstjänsten. En dylik var en doftstark bukett som kunde sniffas på, eller dras en djupandning ur, därmed hjälpandes vanligt, syndigt folk att hålla sig vakna under de latinska verserna. Doften lär också ha varit effektiv mot de mer prosaiska odörerna från bänkgrannarna.

Nu ska man förstås akta sig för att ifrågasätta ett klassiskt standardverk som Nordisk Familjebok. Men faktum är att alla andra källor hävdar motsatsen om lavendelns verkningskraft. Där är varningars rop, till att börja med, att inte dricka lavendelte alldeles innan en lidelsefull natt. Örten må egga, men är samtidigt starkt avslappnande (hur nu det är möjligt, tänker här vän av logik). De aromatiska molekylerna lär stimulera luktnerven, och ”öka den typ av hjärnaktivitet som associeras med avslappning” (tänk att avslappning är en ”aktivitet”, min anm.). Och därmed främja en god sömn. Det visste redan de gamla grekerna, som använde örten mot insomnia. Andra nämner lavendelns lugnande effekt på hela centrala nervsystemet, som gör den till en effektiv behandling vid stress och huvudvärk. I Liverpool provade man för några år sedan att ge dagisbarn lavendeldränkta näsdukar som stress- och spänningshjälp. Allt sammantaget, man bör kanske vara sparsam med det lavendelstinna badsaltet så att inte en rofylld blötläggning glider in (läs: ned) i en permanent dvala...


Annars var det de lögarhöga romarna – förstås – som först fick idén att nedsänka sig i lavendelparfymerade badkar, övertygade om att örten var en ”återställare för huden”. Följaktligen kommer växtens namn från latinet – från lavanda (saker som ska tvättas), i sin tur från verbet lavare (att tvätta). Lavendel var dock inget för en simpel romare. 100 denarii för ett knappt halvkilo fick man punga ut med för detta blå guld. Det motsvarade "en månadslön för en dräng eller 50 klippningar hos barberaren". Och badade man inte i det kunde man alltid röka det – romarna blandade gärna lavendel också i tobak.

Nånstans på 1400-talet omnämns lavendel "för första gången i svenska språket", även om det nog inte var så många svenskar som uppmärksammade nytillskottet, eftersom det yttrades på medeltidslatin. Örten nådde vår höga nord med, och tack vare, det expanderande klosterväsendet. Munkarna odlade växten i sina örtagårdar, bland annat mot magont och gulsot. Vid ungefär samma tid ströddes lavendel över slottsgolven ute i Europa, som desinfektionsmedel och rumsdeodorant.

I England hade man bundit stjälkar till kors och hängt över dörrarna för att hindra häxor över tröskeln. När så Svarta Döden drabbade London 1665 fick lavendelns avskräckande egenskaper en ny användning, fastbundet runt handlederna för att hålla pesten på avstånd. Handskmakare erbjöd en något elegantare lösning för mer välbärgat folk och parfymerade sina produkter med lavendelolja. Tjuvar i olyckans bakvatten, de som livnärde sig på att plundra offrens hem och gravar, lär ha blandat ett hopkok innehållandes lavendel kallat ”fyra tjuvars vinäger” som de tvättade sig med efter ett nattpass. I dag vet man att farsoten spreds med loppor, och en källa hävdar att "eftersom lavendel är ett effektivt insektsmedel, kan användandet därav mycket väl ha bidragit till att begränsa pestens spridning”.


På engelska 1800tals-gods lade husfrun ut lakan till tork på trädgårdens stramt klippta miniatyrhäckar av lavendel. Man konserverade också blommorna i tre gånger mängden socker till en huskur mot huvudvärk. Trots allt var måhända den mest udda användningen den i Toscana utbredda vanan att låta barnen ha lavendel i fickorna för att skydda dem från att bli kidnappade av zigenare (!).

Än i dag tycks lavendelns mytiska krafter tillbedjas. Jag läser på en modern new wave-hemsida att kvistar kan användas ”brinnande som rökelse i ritualer och trollformler med syfte att attrahera pengar, kärlek, beskydd, och succé”. Det senare låter onekligen som en behandling för en åkomma värdig 2000-talet.

(om du nu läst så här långt utan att ha nickat till – skriv gärna en kommentar – kanske har du en historisk/lokal anekdot som jag missat! Ser fram emot att höra av er alla!)


Lavender. The most gorgeous scent in the world. No wonder humans have tried to use its magic powers since ancient times. Lavender is said to have been one of the smells of the perfume urns of the Tutankhamon’s grave, for instance. And Cleopatra caught both Julius and Marco with a little lavender behind her ear (and a thick eyeliner, admittedly). Depending on which angle one likes to see it from, the real passion magic may be the Medieval belief that keeping the flowers between the marital sheets would eliminate any fights within the relationship…

In Sweden, traditionally, lavender was part of the ”church bouquet”, strongly smelling compilation of flowers and herbs to sniff, helping to keep awake during lengthy Latin verses in the 18th and 19th centuries. It also had a more prosaic bonus, being effective against odours of the pew neighbour…

Odd thing though, most sources talk about lavender as a tranquiliser. The aromatic molecules are said to stimulate ”the kind of brain activity that is associated to relaxation”. Thus promoting a good sleep. Already the Greeks knew that, using the herb against insomnia. It’s also mentioned as a remedy of stress and anxiety. A few years ago, primary school children in Liverpool were given lavender-perfumed hankies o to help winding down. All in all, I suppose one should be careful with the lavender bubble bath, not dosing off into eternity…

It was the bath-prone Romans – naturally – who first got the idea of immersing themselves into lavender-soaked baths, convinced it would ”revive the skin”. Consequently, the name derives from Latin – from lavanda (things that need to be washed). Lavender wasn’t a ordinary Romans treat, though. At 100 denarii per half a kilo, it cost as much as the equivalent of a month’s pay for a worker, or 50 hair cuts. If they didn’t bathe in it, they smoked it – the Romans liked to mix in lavender with their tobacco as well.

Some time in the 15th Century, lavender was first mentioned in Sweden. Although, most Swedes would have missed the occasion, since it was uttered in Medieval Latin. It came to Sweden with the monks, who grew it at their monasteries as a remedy for stomach aches and jaundice. Across Europe, the herb was spread onto the floors of the castles as a disinfectant and room deodorant.

In England, lavender stalks had been tied to crosses and hung above the doors to prevent witches entering the houses. When London was hit by the Black Plague, in 1665, lavender was fastened to the wrists to keep the epidemic at a safe distance. The thieves who lived off robbing the victims’ homes and graves made a concoction which included lavender and was called ”four thieves vinegar”. A quick dip in that after a night’s shift…

In the 19th Century, English housekeepers laid sheets to dry on top of the low lavender hedges in the garden. They also preserved the flowers with three times the weight of sugar for a household remedy of headaches. The oddest usage of lavender was perhaps the twigs of the herb in the pockets of the children of Tuscany – there to protect them from being kidnapped by gypsies (!).

Still today, the mythical powers of lavender is very much alive. I see on a modern homepage for a New Age group, that ” Dried lavender stalks burn like incense sticks, and can be included in spells and rituals aimed attracting money, love, protection, and success.” Now, doesn’t that sound like a treatment for a complaint, worthy of the 21st Century.

(Please share your lavender anecdotes in the comment filed!)

Friday, 31 July 2009

Blooming Friday: Ett andra liv / A Second Life





Ibland får man till det. Det händer att man gör rätt. Man står där som ett stolt barn. Titta, kan själv. Mer av tur och lyckade omständigheter antagligen – skicklighet har man några svettiga, staplande år kvar till. Jag räknar inte med att ni minns den, men i slutet på mars (ni vet då, innan livet återvände), skrev jag om en ämlig klematis, 'Mrs Cholmondeley', jag hade hängande (i dess djupaste, mest tragiska mening) över en spaljé. Det blev stora saxen den gången, bära eller brista. Det bar. Ska snabbt säga att själva skotten dog – jag satte dem i vatten, det var ingen höjdare (Anja lärde mig sedan att man förökar klematis med s k avläggare). De tre stumparna däremot, de ur jorden uppgivet spretande, som om frun med sina sista krafter sträckte sig efter den eviga himlen, höll bara andan, skulle det visa sig. Dessa till oigenkännlighet förvridna tampar bestämde sig efter några veckor att tacka för behandlingen och skjuta skott. Vi utbyter blickar varje gång jag passerar, nu vräker hon vällustigt ut sig över halva spaljén, med friska blad hela vägen från jordytan och upp, och massor av blommor. Blinkar åt mig varje gång.


Sometimes you do the right thing. Probably just out of mere chance and lucky circumstances. Last spring I wrote about a Clematis, 'Mrs Cholmondeley', hanging (in its saddest meaning) over a trellis. The big scissors did their job… The three stumps, listlessly protruding from the ground, held their breath, and started sprouting just a few weeks later. We exchange glances every time I walk past. Now, it’s voluptuously covering half the trellis, fresh leaves from the ground and all the way up, loads of flowers. Winks at me every time.

Friday, 24 July 2009

Blooming Friday: Rostfritt / Stainless





(English summary at the end of post)

Jag ville ha lite höjd, något ståtligt i denna platta trädgård. En ljuv blå, kanske lila, fanns i tanken. Riddarsporre? Lupin? Björnkloört? De två första fick jag efter lite efterforskningar dessvärre raskt avskriva – jag har en gång för alla bestämt mig för att undvika (även när det är de mest underbara) blommor som också faller sniglar på läppen (mer energiska ringmuskler får man leta efter). Det är för deprimerande med söndertuggat bladverk, helt enkelt. Den tredje, Björnkloörten, Acanthus Mollis, planterade jag två av förra hösten, och det var det sista jag såg av dem.

Ett par Stormhattar, Aconitum ’Stainless Steel’, som jag inte kände till egentligen (men som verkade klara molusk-testet), satte jag mest på ren chansning och hade inga större förhoppningar om. Det var förstås de som tog mig med storm (inser att jag skrev det utan att tänka – nu får namnet sin förklaring!). Jag är numera nybliven, fanatisk vän av dessa munkkapuschonger, som de heter på engelska (Monkshood). ”Rostfria” vet jag inte om de är, men färgen faller jag raklång för ändå – något som blommorna också gjort dessvärre, de var inte fullt så vindtåliga som namnet antyder (staka när de är små, vet jag nu!).


I wanted some height, something proud in this flatness of a garden. A lovely blue, or purple, added to that. Delphinium? Lupin? Acanthus Mollis? I tried the latter, planted a couple of them last autumn, and haven’t seen them since.

Two Monkshoods, Aconitum ’Stailess Steel’, I planted without particular hopes, but of course, they were the ones that overwhelmed me. These days, I am a fanatic Monkshood friend. The blue knocks me to the ground – along with the plants unfortunately, they haven’t showed to be wind resistant (stake when young, I know now!).

Friday, 17 July 2009

Blooming Friday: Hett / Hot






(English summary at the end of post)

Här tror man att man har ett lager vanlig trädgårdsmylla i ett bara småljummet hörn av världen. Men ibland slår det lågor ur rabatterna. Denna röda elegant är inte bara hetlevrat eldig utan också smått exotisk, åtminstone i mina ögon. Namnet är Crocosmia ’Lucifer’. Det är ett tillnamn som får en att undra om marken under fötterna är både djupare och varmare än som kan anas från ovan…

Perennen, som är en lökväxt (med oproportionerligt liten lök i förhållande till den imponerande höjden och stjälkstyrkan i den färdiga plantan, kan tilläggas), kom i arv med husköpet, fast då som en ensam, vek stängel på helt fel plats. Jag vill inte påstå att jag har någon vidare relation med underjorden, men jag kan härmed meddela att också de mörka makterna tycks uppskatta att bli sedda, förstådda och gullade med…


You thought you had just a layer of ordinary garden soil in a fairly mild corner of the world. But sometimes, there’s fire in the flower beds, and you wonder just how deep, and just how hot, it is down there... This red, elegant perennial is called Crocosmia ’Lucifer’. Intitally inherited from previous owners as a stand alone weak stalk, you can see now, that also the powers of the darkness seem to appreciate a little TLC…

Thursday, 18 June 2009

Blooming Friday





Crème de Cassis
är en fransk svartvinbärslikör. Några droppar i ett glass vitt blir en kir. Denna Clematis Cassis är en skvätt mustig rödlila bland mina blommor, som ofta är vita. Se, knopparna slår inledningsvis ut till en sagoprins krona!

Trevlig midsommar!


Crème de Cassis is a French, blackcurrant flavoured liqeuer. A few drops in a glass of white wine makes a kir. This Clematis Cassis brings a dash of juicy reddish purple among my flowers, which are often white. Watch, the buds initially opens into a crown of a fairytale prince!


Saturday, 13 June 2009

Fröken Slätstruken / Miss Mediocre





Vad hjälplös man blir när internet ramlar ihop. Missade Blooming Friday, vilket grämer mig – men det får bli en lite udda iris så här på lördagen istället!

Nu kommer hon fram, när de andra gjort sorti. Diskret slår hon ut, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det gör man inte, när man är de störtsnygga iris-pinglornas alldagliga syster. Lite vek i garnityret och med en gråaktig ton i de matt gula (eller blå) blombladen. Liksom många andra skuggexistenser i bakvattnet av framlyftna skönheter, har någon slängt åt henne ett nedrigt namn. Stinking Iris får hon stå ut med att bli kallad i det här landet. Och det, trots att hon är garanterat säker under armarna och inte doftar ett skvatt. Jag är inte tillräckligt skolad, men hoppas att latinet, Iris foetidissima, gör henne större rättvisa. Själv tycker jag hon är elegant och färgen en sofistikerad gul, vilket minsann inte alltid är fallet med den kulören.

Och skrattar bäst som skrattar sist. När de eleganta syskonen slokar, vissnar och dör, står Foetidissimas gröna blad stolt kvar över hela vintern, och med blomhuvudena förvandlade till klasar av knallröda bär, dessutom.


Now, it’s her time, when the others have dropped out. Discreetly she opens, without too much fuss. You just don’t, when you’re the dull sister of the drop-dead-gorgeous irises. The garniture a little weak, even a touch of grey in the bleak yellow (or blue) petals. And just as with so many other shadow individuals in the wake of elevated beauties, someone’s dumped her with a shameful name. Stinking iris, is what she has to live with in this country. And that, without smelling at all. I’m not sufficiently educated, but hope the Latin, Iris foetidissima, does her better justice.

But she laughs best who laughs longest. When those elegant siblings wither and die, Foetidissima’s gree leaves stand tall all winter, and with the flower head transformed into clusters of bright red berries.

Friday, 29 May 2009

Blooming Friday – Helgfin / Dressed up for the weekend





















(English summary at the end of the post)


Iris Siberica – Sibirisk Iris. Själv får jag inga associationer till kylslagen tundra. Är det någon is flyter den i ett cocktailglas i en luftig Art Deco-bar, kanske. Se upp för dekadenta donnor – fullt utrustade med getingmidjor, svajande höfter och ymniga hattkreationer, ”Hey babe, next drink’s on me”.
(Till vardags står de tätt tillsammans nere vid muren och är inget annat än anständiga, och mycket eleganta.)


Iris Siberica – Siberian Iris. Personally, I get no associations what so ever of the chilly tundra. If there is any ice, it's floating in a cocktail glass in an airy Art Deco bar, perhaps. Watch out for the decadent donnas with wasp waists, rolling hips and voluminous hat creations, ’Hey, babe, next drink’s on me’.

(During the weekdays, they stand down by the brick wall, and are perfectly decent, and very elegant).

Friday, 22 May 2009

Blooming Friday – Mexican Orange


(English summary at the end of the post)

Det fanns en buske här när vi flyttade hit. Jag har varit smått förvirrad när det gäller arten, jag trodde det var en variant av Euonymus, men fick revidera det alldeles nyligen, då jag stötte på bilder av precis samma blommor på nätet, av
Choisya ternata 'Sundance', på engelska kallad Mexican Orange Bloom (alltså mexikansk apelsinblomma). Fantastiskt exotiskt namn, man får varma, soldränkta stränder för ögonen. Också här i England är den faktiskt vintergrön och står alltså pall för kylslagna höststormar och en och annan, visserligen sparsmakad men ändå, snöflinga. På svenska förstår jag att den heter Sankt Patriksbuske. Vem nu han var. Han hade kanske aldrig varit närmare ekvatorn än Jönköping.

There was a shrub here, already when we moved in. I have been slightly confused about what it is, until recently, when I found pictures of exactly the same flowers as these. It's a Mexican Orange Bloom. I love that exotic name, sun-drenched beaches come to mind. But it's actually evergeen and fully hardy here, getting a bit of beating from autumn storms and the odd, if rare, flake of snow.

Friday, 8 May 2009

Bärsärk till Clematis / Clematis berserk







(English summary at the end of the post)
Jag har tidigare nämnt grannens Clematis, som elegant väller över vår gemensamma trädgårdsmur. På den här sidan har vi haft glädjen av att kunna njuta av den bättre hälften, ett lagom, tillbakahållet dinglande av rosa. I år har den fått spatt och bestämt sig för att sträcka ut hela sju av de nio totalmetrarna över till vår trädgård. Det kräver något att haka sina tentakler i. Följaktligen har vi nu en prydnadsapel med rosa blommor, ett körsbärsträd med rosa blommor (vars egna, vita blommat ut), och en hortikulturell sensation – en järnek med rosa blommor. Nu är Clematisen oförskräckt på väg mot ytterligare en grannes taknock. Resten av världen är bara en stängel bortom…


ps. Jag har försökt klura ut vilken typ av Clematis detta är. Jag har kommit fram till den okvalificerade gissningen att det är en Montana ’Rubens’ (vilket glädjer mig, då den därmed i princip delar namn med en ytterst sympatisk trädgårdsbloggare vi känner). Jag tar väldigt gärna emot protester och nya förslag på art om jag är ute och cyklar!


We’ve had the pleasure of enjoying the better half of the neighbour’s Clematis, gushing over our shared brick wall. This year, it has decided to stretch seven (of a total of nine) metres over to us. That requires some climbing support. Thus, we now have a pink-flowered crab apple, a pink-flowered Cherry (whose own white blooms have faded), and most of all, the horticultural sensation, a pink-flowered Holly! When we last looked, the Clematis was on it’s way towards yet another neighbour’s roof top. The rest of the world is merely a stem away…

Friday, 1 May 2009

Blå poesi / Blue Poetry








(English summary at the end of the post)

Jag är ovanligt fåordig i dag, och ovanligt bildrik. Det finns ju trots allt inte så förtvivlat mycket att tillägga när naturen tar fram penseln och målar i undersköna blåtoner i naturell akvarell. Trevlig helg hälsar jag med Bluebells (Klockhyacinter), som nu slagit ut i trädgården (och i de engelska lövskogarna också – där är de heltäckningsmattor, mina är mer som en generös dörrmatta. Men vilken dörrmatta!).


I'm lost for words today. After all, what is there to add when nature's got the paint brush going in the most surreal blues. A lovely weekend to you, with Bluebells in waterproof watercolour.


Thursday, 23 April 2009

Blooming Friday



Det är något ljuvligt delikat över Löjtnantshjärtan, eller Dicentra Spectabilis Alba. Ja, de vita mer än de chockrosa, tycker jag. ”Bleeding Heart” heter den också på engelska – och visst har det trillat en tår, vem sa att en officer inte har känslor? Det andra namnet i folkmun på engelska är ”Dutchman’s trousers”. Inget ont om Nederländska benkläder, men jag tappar raskt hela romantiken. Har försökt leta bakgrunden till namnet, men källorna (läs internet) är lite luddiga på den (byx)fronten, men tydligen påminner formen om de bylsiga brallor holländarna en gång lär ha burit. För den sportige kan kanske ytterligare ett namn, ”Venus’s car”, passa bättre. Själv går jag ut med näsduken.


The delicate
Dicentra Spectabilis Alba. The white lovlier than the sharp pink, if you ask me. A shed tear – who said an officer hasn’t got feelings? Another common name, 'Dutchman’s Trousers', makes me lose that romantic feeling. The origin seems to be a bit blurred, but apparently, the shape of the flowers resembles the odd ancient Dutch clothes...

Thursday, 16 April 2009

Blooming Friday – Trädgårdspassion


En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.

Thursday, 2 April 2009

Blooming Friday – Smått Empirisk



En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).

Thursday, 26 March 2009

Blooming Friday – I för tunn vårjacka


Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?

Fler Blooming friday hos Katarina.