Showing posts with label Personlig backspegel. Show all posts
Showing posts with label Personlig backspegel. Show all posts

Friday, 21 November 2008

Bekännelse 2: Torrperioder


Syster har alltid haft den rätta färgen på fingrarna. Allt hon tar i växer sig lummigt klorofyllstint medan innehållet i mina krukor så oroande ofta tunnas ut, tappar livslusten, och sedermera helt ger upp. Det är den där tillbakalutade lättheten med vilken hon lyckas få plantor att excellera som är lika delar irriterande och imponerande. Jag har länge velat känna hennes hemlighet, magin hon besitter. På en direkt fråga ler hon bara milt underfundigt och säger att ”jag bara vattnar”. Som om.


Jag fick en gång en enorm Hibiskus, exploderande i mörkrosa, i arv från vår farmor. Decennier gammal hade den nått seriösa proportioner för en krukväxt inomhus. Den var ett litet blommande träd. Jag tyckte den var underbar, men det överlevde den inte på. Jag har dessutom ett generande antal fikusar på mitt samvete. Stora, välväxta, med friska blad. Inte en chans. Och förbannelsen tycks vara med mig än. Också här, i min nya visionära trädgård, i mitt nya tillstånd av plantornas beskyddare, är frånfallen emellanåt förödande…

(Fast ibland kan misskött vara vackert – bilden är ett smått bortglömt blomsterarrangemang på engelskt gods)

Monday, 3 November 2008

En lykta



Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?


Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?

Monday, 27 October 2008

Inspiration 2: inuti – underskön frodighet

Att kliva in i Palmhuset i Kew, är att omfamnas av fuktig, underskön frodighet. På ett ögonblick en annan hemisfär. M var den som första gången tog mig dit. Han, storstadsgrabben, som ett med Londons jäkt och buller, smidigt tänjande gatans filer på sin motorcykel – som fisk i vatten. Ändå, här, i Palmhuset, smälter han in lika sömlöst. Den barfota öpojke han en gång var, dagar av utforskande och av kontemplation, ute i det vilda. Stigar och tankar sammansmälta. Han skulle ta till sig detta, till och med föredra det i vilt tillstånd, utan den trygga, prydliga inramningen av ett växthus.

Vi besökte en gång ett djungelområde i Malaysia. M ville bygga nattkvarter av palmblad, sova under stjärnorna. Redan från steg ett på denna exotiska mark fann jag mig paralyserat skräckslagen av blodiglarna (till mitt försvar vill jag passa på att säga att man inte kunde stanna till ens för en minut utan att genast bli omringad av dem. De kom bokstavligt talat kutande från alla håll, spinkiga och utsvultna). Redan efter fem minuter på denna ogästvänliga plats visste jag att jag under inga omständigheter ville övernatta där. Resten av eftermiddagen spenderades stapplandes i hettan med aldrig tidigare sedda insekter krypande i halsringningen. Till råga på allt vandrade vi vilse.

Så Palmhuset i Kew är också i allra högsta grad för mig – en ”best of”-upplevelse av skönheten i en djungel, men utan fasa.

(Fler, samlade intryck från Kew Gardens i London, hittar du här.)

Friday, 24 October 2008

Inspiration 2: utanpå – imperialistisk sinnlighet



Jag hade hört om den, läst om den. Det var en av de mer svårmissade institutionerna. Också under alla de åren – decennier faktiskt – då jag avskydde rutinsysslorna i trädgården, verkade trädgården i Kew på något sätt ändå varit del av min kulturella matsmältning. Den är antagligen den största, mest hyllade, mest beundrade trädgården i västvärlden. Ett flaggskepp för trädgårdsvördnad.


Vad som slår en, stående framför det centrala växthuset i Kew, Palmhuset, är storleken på byggnaden, och dess uttrycksfulla former. Den är som BH-kupor i hangarstorlek. Hur återhållna de viktorianska engelsmännen än må ha varit, tyngda av viktorianska hämningar – att designa växthus verkar ha varit sättet att få legitimt utlopp för vällustarna. Denna glasjuvel i Kew är en dröm i frosseri. Glass och järn må vara tunga och hårda fysiska material – här har de transformerats till uttrycksfulla, mjuka kurvor som sväller mot skyarna. Allt förvisso balanserat av buttra, smått groteska stenstoder på vakt utanför. Vi får ju inte glömma att vi är gäster i Imperiet.

Monday, 15 September 2008

Inspiration 1: En oas i storstaden


Jag måste ha varit den sista Stockholmaren som tog mig till Rosendals trädgård på Djurgården. Alla fick något fuktigt i gommen när de talade om den, om bakverk i gräset, färgprakt i odlingarna, höns, organiskt bröd från vedeldad ugn, hundraåriga aplar, blommor och allmänt euforiskt. ”Har du inte varit där?” Kanske var det ordet ”trädgård” som skavde, mina tidigare erfarenheter som en dörrstopp för känslan. Djurgården hade jag förstås besökt fler gånger än jag kunde räkna. Från barnsben följt Djurgårdskanalen, picknickat och spelat brännboll som ung bärsärk på gräsmattorna, fikat vid Djurgårdsbrunns Värdshus, cyklat och till och med paddlat runt hela ön. Dess ”naturliga” grönska – utan att jag funderat över en möjlig arbetsinsats bakom – fullt nog. Men en ”trädgård”? Skulle det vara något särskilt? Skulle det vara värt en promenad, i motlut, i de obskyra utmarkerna bortom 47ans ändhållplats? Det visade sig vara det. Alldeles särskilt, särskilt.

Det första som möter en, tar tag i en, rent av omfamnar en, är atmosfären. Stockholmare har förvisso en illa dold fallenhet för att slå sig ner varhelst sommaren inträffar – en kajkant, en park, trappan till Konserthuset, helikopterpontonen i Gamla Stan eller bara på den egna balkongen – och djupnjuta. Men i Rosendal blir storstadsbon alldeles ovanligt tillbakalutad, stressfritt loj i lederna, milt skrattande, kärvänligt konverserande, lycklig in under huden. Kan man resa sig från sitt paradis i äppellunden kan man vandra runt i en allomfattande drömvision av svensk trädgårdsromantik när den är som absolut bäst. Här är vi som hemma – trots att den här trädgården aldrig har existerat i reell nationell trädgårdstradition. Men vi har alltid drömt om den, burit bilden av den närmast hjärtat. Inte ens den groteskt långa kön till kassan i självserveringen kan dra den känslan ur oss. En skön plats att vara på. Ett svenskt Nirvana.

Men då trodde jag fortfarande på magi, inte på trädgårdsarbete.

Monday, 1 September 2008

Bekännelse 1: En kratta

Som den gryende, eller ska jag säga groende, trädgårdsdesignern jag är, inser jag att mitt förflutna bland blommor och blad ligger mig en aning i fatet. Mitt gröna CV tycks snarare hålla sig i färgskalan mellan uppgivenhetens gul till försummelsens brunsvart. Lägg därtill en kunskapshöjd som länge och på ett ungefär kunde sammanfattas med ett par, tre träd, tussilago, maskrosor, prästkragar och Pelargonia. Två gånger tidigare har jag bott i villa med tillhörande grönytor. Det var så det började, allt var förvirrande jämngrönt. Som artonåring ombads jag gå ut i grönsakslandet för att hämta färskpotatis. Jag stod med hinken i handen vid jordkanten och betraktade radvis av oidentifierbart grönt. Ett ögonblick av snabbköpsungdom i existensiell gungning. De andra innevånarna i huset var obegripligt naturligt bevandrade i odlingens djupaste mysterier och lärde mig vartefter både anatomin på potatisblast som allt mellan hur man kör jordfräs och driver upp tomater. Men jag har inget minne av en enda blomma, en enda planta till lyst, i denna trädgård. Jordberedning, ogräsrensning, kupning, bevattning, skörd. Trädgården producerade förvisso underbara primörer och grönsaker för en hel sommar, men själva trädgårdsmottot här var nytta, inte njutning.

Jobbet i trädgården i den andra villan var predestinerad gräsklippning. Tuktningen av gräsmattan var mantrat, när inte krattning av höstlöv och röjning av kvistar var fokus. Trädgården gav visserligen plats för gemytliga samkväm med bekantskapskretsen, men själva trädgårdsarbetet handlade för mycket om städning, inget om skönhet.

Flera år senare, när jag vaknade på söndagsmorgnarna i min lägenhet i stan, till ljudet av motorgräsklipparen i parken utanför fönstret, log jag. Detta välkända missljud blev befrielsens musik i mina öron. Parken var min att picknicka eller promenera i närhelst jag ville, men gräsmattan var någon annans boot camp.

Om någon, då, hade föreslagit att jag 13 år senare inte bara skulle bo i ett tredje hus med tillhörande trädgård, utan att jag också med ivriga visioner skulle sätta spaden i jorden för att bit för bit vilja omvandla en smått oinspirerad grön plätt till en lummig, skön oas, hade jag skrockat märgdjupt, vänt ryggen till och somnat om. Men här är jag nu.

Monday, 18 August 2008

Föreställning om en trädgård 1: Vilken trädgård?

Var i all världen fick jag min föreställning om en trädgård ifrån? Jag är inte uppvuxen i villa, hade varken tillgång till sommarstuga eller farmor med lummig kolonilott. Jag hade båda benen i cement, förortsungen, tre trappor upp. Gården ett stycke asfalt och en lekplats med sand. Fast, fördelen med de svenska 60- och 70-talsförorterna var att de blev utkastade på, utmejslade ur skogsområden och glömda åkermarker, ute i den då inte särskilt avlägsna vischan. Visserligen andefattigt, grått stapelboende i sig, men max tio minuter på cykel till sekelgamla björkar, granar att klättra i och bygga kojor under, ängsblommor att plocka, blåbärsris, myggor och kittlande gräs – i stadsplanerarmun benämt ”grönområden”. Men barndomens upplevelser av planerade, planterade grödor begränsade sig till sådana hortikulturella höjdpunkter som kommunalhusrabatter, något homogent, häckformat runt lekplatsen och stickigt punktbuskage vid skolan. Ett särskilt omnämnande går till raderna av anonyma, veka, nyplanterade trädslanor med livsgnistan upprätthållen av ett brett gummiband i midjan, surrad vid en stör. Fick de någonsin blad? Och inte gick de att klättra i. Hemma hade vi en eller ett par balkonglådor, som planterades med något färgglatt varje vår som tynade bort varje höst. Jag hade en idé av ”natur”, men hade någon föreslagit ”trädgård” hade jag nog tvekat länge och undrat ”menar du skogen vid skolan?”.

Monday, 11 August 2008

Med början en vinter


För knappt tre år sedan fann jag mig packandes mina tillhörigheter, se dem bäras in i flyttbilen och försvinna nedför backen, för att flera veckor senare få dem levererade till mitt nya hem på engelska sydkusten. Vi flyttade in i den regnigaste av novembrar, värmen hade varit avstängd i två veckor, det var fyra klena plusgrader utomhus och badrumsfönstret gick inte att stänga. Allt i vintervila, kalt, grått och dystert. Precis som hemma i novembersverige. Men gräset var i alla fall grönt. December var en transportsträcka i mörker, det till och med snöade i mellandagarna, och slaskade nästan omedelbert. Ungar rusade, tjoande, ut med kälkar och körde backarna bara. Precis som hemma i decemberstockholm. Själv satt jag och tjurade. Drömmen om ett mildare, grönare klimat, en ljusare tillvaro verkade jag ha missat – med en handfull breddgrader. Men, när jag på nyårsdagen stod på kökstrappan i bara t-shirt, det var fjorton grader varmt och solen värmde, vågade jag börja hoppas på en vår i alla fall aningens tidigare än jag dittills varit van vid. Och där, vid mina fötter, tio gånger tolv meter funktionsduglig men oinspirerad trädgård. En utmaning. Fast, nu var det ju inte trädgårdsformgivning jag ägnat mitt liv åt.