Friday, 26 December 2008

Kaskad i rött


Så kom hon då, amaryllisen. Och julen. Vräkte upp sin varmröda famn och där stod jag, som vanligt, med tindrande ögon. Som ett barn.

Tuesday, 23 December 2008

Väl tidigt aprilskämt


Nog kan julstöket, julhandelsmanin och den allmänna högtidsfrossan ställa tillvaron på huvudet. Och nog gillar jag när designers tänjer på det invanda, vrider på det traditionella och får mig att uppleva något på nytt från en annan synvinkel. Men när Londonvaruhuset John Lewis (som tidigare varit bra på att kombinera elegans, kvalitet och praktikalitet) på fullt allvar (eller?) annonserar ut en uppochnedvänd julgran, måste jag dubbelkolla i almanackan att vi verkligen befinner oss i december. Det gör vi.


God jul till er alla, men håll er på fötterna, snälla!

(bilden är från John Lewis)

Saturday, 20 December 2008

På rätt plats, så...


Någon har sagt att alla växter som växer på fel ställe är ogräs. Det måste väl också gälla träd, eller? I min trädgård står en 4 meter hög järnek. Men, den skjuter rakt
upp genom en mycket äldre (och vackrare) körsbär. Inte ens den mest tankspridda trädgårdsmästare torde ha planterat en järnek en knapp halvmeter från ett körsbärsträd. Alltså tror jag att det är ett (av många) tjuvskott som slagit rot och sedan fått vara…och femton år senare är det ett jätteträd som sakta stryper livsgnistan ur den sköna gamlingen brevid. Järneken måste fällas. Körsbärsträdets fantastiska blomsterprakt i mars kräver det. Jag har gått och blängt på järneken, försökt tukta den, eller bara rensa under den, men taggarna rivs tillbaka. Ingen favorit.

Så denna jul slog det mig, att här i England är järneksblad en traditionell juldekoration (i brist på egna barträd, gissar jag). Sekatören snäppte av några grenar, och de åkte ner i en meterhög golvvas. Plötsligt tyckte jag att den var lite fin, och väldigt julig…

Tuesday, 16 December 2008

Monday, 15 December 2008

Tillbakablick 2: Trädgårdsarkeologi


Nuförtiden bor jag ju mitt i ett geografiskt närområde där Romarna en gång trampade runt – eller marscherade rakt fram, är kanske rättare (i Normandie tvärs över kanalen härifrån kan man tillochmed – på en före detta romersk väg – köra absolut spikrakt i 45 minuter, och då ändå i god fart). Här omkring mig i landskapen finns också några efterlämnade spår, ett par romerska villor, till exempel, en gång byggda av kräsna centurioner. Därför blev man ju lite till sig när man grävde bort en bit av gräsmattan för att anlägga en ny rabatt och fick grundkänning redan efter en fot (de räknar så här, det metriska systemet infördes visserligen på sjuttiotalet, men användningen sprids ”inch by inch”, som någon sa). Jag krafsade runt med trädgårdshandskarna och kunde ana något osedvanligt plant, med skiftningar i gult. En golvmosaik!, hoppades den giriga arkeologen i mig. Efter ytterligare ansträngningar kunde förnuftet revidera fyndet till en ovanligt platt kalkstenshäll (den övervägande berggrunden i trakten). Men kul hade det ju varit….

Mer omfattande utgrävningar, och kanske mer belönande, trots allt, gjorde jag däremot redan den första sommaren då jag tyckte mig se fragment av något klinkerliknande, fläckvis, i utkanten av gräset. På en eftermiddag hade jag grävt fram en hel trädgårdsgång (!) som alltså varit nästan totalt övervuxen. Som lagd med linjal går den, från kökstrappan ner till bortre änden av trädgården.


Så nu har vi vår egen Via Appia, dessvärre i oinspirerande betongplattor. Kompositoriskt något slags korridor mitt i trädgården, som klyver den i två delar. En autostrada till soptunnorna, praktiskt men andefattigt. Det tog mig många vändor i huvudet innan jag kom på hur jag skulle kunna göra för att få trädgårdshalvorna att höra ihop och mjuka upp linjerna. Jag återkommer till den tankeprocessen…

Friday, 12 December 2008

Tillbakablick 1: Örtaunder


Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.

Wednesday, 10 December 2008