skip to main |
skip to sidebar
Jag har skrivit om dem förut, hur en singelhyacint blev två. Nu, ytterligare ett år senare är de sex! Med den dubbleringstakten ser jag fram emot minst tolv, rent av arton, nästa vår. Och allt för att jag petade tillbaka en vilsekommen, oidentifierad lök första året. Det kan man kalla återbäring på insatt arbetsinsats. Den blå är så intensiv, nästan flourescerande, att kameran får spatt och inte riktigt klarar av att återge färgen korrekt.
Vis av beskärningserfarenheten av Forsythian, är jag numera utrustad med en högst lönande hänsynslöshet. Varhelst det börjar se lite klent och uttunnat ut i grenverken, drar jag mitt vapen, och vet att jag senare belönas med friska och täta buskar.
Sedan är det den där beskärningen som är ett måste, oavsett. Jag har, förutom två Forsythior, också ett par Buddlejor och lika många Cornus Alba. De drar iväg med 1,5 meter långa nyskott varje år, beskurna eller inte. Lägg där till ett par sura aplar som är desto växtgladare, och en bastant, buxbomsbladig kaprifol som inte vill vara sämre. Jag bestämde mig (av ren utmattning) för att låta några av dem vara ett år, men insåg halvvägs in i säsong att det var ett misstag (de växte så de höll på att knäcka sig själva, tappade form och grenar släpade i marken). Inte nog med det, de klättrande kaprifolerna (två), klematis (två) är sorter som ständigt tycks utmana sina maxlängder på redan imponerande 8-10 meter.
”Besinna er, det här är en liten trädgård!”, vill jag ropa åt dem. En ynka plätt utan svängrum för excessser.
Följaktligen finns där inget val varje år, så här i mars. Fram med grensaxen. Detta lämnar mig med kanske 5-7 kubikmeter härva av grenar och kvistar. Min kompostlåda är 1 kubikmeter stor. En ekvation som inte riktigt går ihop, grentugg eller inte. Det är i det här läget man på djupet förstår tjusningen med en äktsvensk majbrasa… (fast här blir det ingen ska snabbt tilläggas – hus och trädgårdar ligger för tätt så det är allmänt eldningsförbud...och där står jag med mina grenhögar).
Kanske ett något annorlunda, rent av märkligt bidrag till Blooming Friday. Det här är en sparad blomma från julens amaryllis. Bladen är fortfarande friska och gröna (ska prova att plantera ut dem i april), men blommorna vissnade förstås ner efter helgerna. Ändå hade jag inte hjärta att slänga dem. Också i sitt vissna tillstånd så fulla av färg och energi, men med nya veck och vindlingar, och ett alldeles fantastiskt nätverk av blombladsnerver. Nu förevigad på bild kan jag kanske låta blomställningen gå till sin sista vila...
Fler ordlösa här.
Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.
M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.
Hundratusentals orkidéer åsido, många agave och andra tropiska växter blommar för fullt på Kew Gardens i London just nu. Blodfullt, vibrerande rött är ett genomgående tema. Vad mer kan jag säga, jag är mållös inför dessa.
Jag har skrivit om dem förut, hur en singelhyacint blev två. Nu, ytterligare ett år senare är de sex! Med den dubbleringstakten ser jag fram emot minst tolv, rent av arton, nästa vår. Och allt för att jag petade tillbaka en vilsekommen, oidentifierad lök första året. Det kan man kalla återbäring på insatt arbetsinsats. Den blå är så intensiv, nästan flourescerande, att kameran får spatt och inte riktigt klarar av att återge färgen korrekt.
Posts
