Stjärnsmäll i trädgården

Här trodde man att orsaken till ens gapande hål i rabatterna berodde på en blandning av naturens gång, en smula egen tafatthet och ett och annat alldeles normalt misslyckande. En tajt budget i kombination med större ytor än man begripit, möjligen. Kanske en känsla av obeslutsamhet, eller om man verkligen ska känna sig själv på pulsen, att man tagit på sig ett aningens för stort projekt och skvättplanterat i något slags trädgårdsromantisk desperation.

Nu visar det sig emellertid, att saken är så enkel som att man är Jungfru. Tack för den.

På Tatyanas blogg, läser jag nämligen att några välmenande ekologisk trädgårdsfantomer i boken Rodale's All-New Encyclopedia of Organic Gardening: The Indispensable Resource for Every Gardener, fastställt en gång för alla vilka stjärntecken som är ”fruktsamma” i trädgården.

Läsningen är smickrande för Kräftor, som excellererar i att "plantera, plantera om, att frambringa knoppar, och att arbeta hårt". Se där den perfekta trädgårdsmästaren. Skorpionen är inte så pjåkig heller; också bra på "planterinng och omplanteringen" (kan de inte bestämma sig dessa trädgårdens svärmorsdrömmar?), och det särskilt när det gäller klängerväxter. En fisk lär föredra "plantor med kraftig rotutveckling" (måntro en kompensation för fenor istället för fötter – ja, jag vet, jag är bara avundsjuk). Kära, oxar, jag är rädd att ni bara anses ”halvt fruktsamma”, men ni kan trösta er med att ni har en positiv påverkan på "rotfrukts- och bladbärande skördar". Stenbockar är inte fullt så halvbra som oxar, men ändå som ett med "rotfrukter och rotknölar" (jag tror att det senare inte är menat som en förolämpning). Vågen är likaså delvis fruktbar, men bör hålla sig till "rotfrukter, klängerväxter, sallat, kål och majs".

Sedan kommer dödsstöten: ”vad gäller de ofruktsamma tecknen, verkar Lejon och Jungfru vara värst”. Där stannar man ett ögonblick i läsningen, tillvaron svajar till (och antagligen vissnar ännu en planta utanför fönstret i samma ögonblick). Kan det bli värre? Det blir det.

Det framgår nämligen att dessa tecken minsann har något att tillföra bland blommor och blad. Vi är riktigt "bra på ogräsrensning och jordbearbetning". Hurra! Ett slags trädgårdens galärslavar, alltså. Andra tecken i denna hortikulturella slum är Vattuman och Tvillingar, där Vattumannen får äran att briljera i skadedjursbekämpning! Allt medan den tillika ofruktsamma Väduren i alla fall anses lämplig att "plantera gul lök och vitlök". Skytten är halvvägs upp ur träsket genom en förmåga att i alla fall "fröplantera höskördar och plantera gul lök" förutom att "förbereda jordar".

FInns det någon trädgårdsdiskrimineringsombudsman vars axel man kan gråta ut mot?

Eller också går jag ut och avreagerar mig – på ett par kvickrötter förstås, vad annars?

Bilden visar en snårvinda, ogräsens okrönta drottning i min trädgård.

Bakom framsidan 4: En modern tidsålder sätter sina (hjul)spår

I Sverige verkar vi ha inkorporerat en lämplig parkeringsplats i våra trädgårdar från början. Liten eller stor, nog finns där en liten uppfart med plats för favoritfordonet. Jag vet inte om det är för att vi varit mer framsynta än andra nationaliteter. Kanske var det bara fråga om ett direkt byte av traktorplats till modern bilparkering (se funderingar i inlägget Bakom framsidan 1) – utan att förlora buskar, träd och gräs.

I England, med sina minimla framsidesträdgårdar (se inlägget Bakom framsidan 2), skaver det i skarven mellan tradition och nutid. En scooter skulle man kanske kunna klämma in i en traditionellt hållen engelsk trädgård. Men en bil? Att ställa åket på gatan är ett smärtsamt alternativ – där lurar både utsvultna parkeringsvakter och potentiella ligister med okontrollerbara benreflexer (undertecknad har fått tre sidospeglar avsparkade under loppet av sex månader). Följaktligen har en så kallad ”off-road” parkeringsplats blivit en eftertraktad tillflyktsort, och allra helst då på en armlängds avstånd. Det har gått så långt att en plats för bilen direkt utanför huset, i trädgården, blivit ett ”kraftfullt säljargument” som dessutom kan höja värdet på din fastighet med upp till 8% (i en redan uppblåst husmarknad pratar vi här om motsvarande cirka 200000 kronor för en kal markplätt om kanske 2,5 gånger 4 meter.) Också BBCs flaggskepp till fastighets-show trummar upprepade gånger in mantrat ”töm den här framsidan på växter och gör en parkeringsplats!”.

Det blir naknare och naknare längs de tidigare prunkande engelska gatorna.

Det finns engelska trädgårdsdesigners som nu jobbar på att hitta ett alternativ till trädgårdsdöden, och ändå lösa parkeringsbekymret. De skissar på lösningar som låter bilen samsas med växtlighet – inklusive användandet av plantor som tål att köras över emellanåt!

Jag vill inte framstå som någon som har en patentlösning på problemet. Men kan man kanske se det från ett annat håll? Är det möjligt att det finns fordon som bättre än andra kunde komplettera en praktfull rabatt, kunde fullständiga en skir rosenbåge, eller iallafall bidra med ett sommarminne i en vinterträdgård? ;-)

Att inte se trädgården för alla träd

”Do you call it ’tree garden’ in Sweden because you have so many forests in your country?”, frågade min engelske partner halvt förbryllat, halvt roat, när jag i ett pedagogiskt infall översatte ”trädgård” stavelse för stavelse. Det fick mig själv att börja fundera. Förvisso växer det en hel del björkar, ekar, alar, lindar, granar och annat högrest som definitivt kvalificerar som skogsträd i våra trädgårdar, kanske många gånger sparade från en före detta skogbeväxt mark. Det finns trädgårdar som helt enkelt är ”naturtomter”, med lämplig yta röjd för att rymma en husgrund, men skulle det verkligen vara orsaken? Lite efterforskningar gjorde mig en smula klokare.

Kanske jag nu upprepar något ni alla redan känner till, men för mig vidgades vyerna när jag förstod att idén med ”trädgård” kom med invandrande munkar på medeltiden. Ändelsen "-gård" syftade på den inhängnade bit mark man odlade. "Träd-gård" var då, helt logiskt, en "-gård" med frukt-träd. Odlade man krydd-, läkeväxter och blommor, hade man istället en ”örtagård”. Kål, ärtor, bönor och andra köksväxter utgjorde ”kålgården”. Honung var förstås produkten från ”bigården”. För ett komplett klosterskafferi behövdes också en ”humlegård”. Jag antar att det är helt legitimt att skylla Pripps för att vi numera har förlorat den senare (möjligen med assistans av klosterofoben Gustav Vasa).

Det hela sätter iallafall moderna, svenska trädgårdar i ett nytt perspektiv. Jag undrar om inte en hel drös skulle kunna gå under benämningen ”gräsgård”. Det är i alla fall vad jag har här utanför fönstret, med några utspridda försök till ”trädgård” och ett par kvadratmeter ”örtagård”.

Tillbakablick 5: Inspiratorisk taggtråd

Min trädgård var inledningsvis invaderad av risiga, bladfattiga, men sadistiskt vältaggade vindlingar. Björnbär, men i form av retfullt sterila, fruktlösa rankor. Redan där tycktes de trotsa hela biologi-ken, och uppvisade ohämmat en förökningstakt bortom all anständighet. Dessutom klarade de alla förhållanden – dränktes utan att bekommas under de längsta regnperioder, törstade obekymrat de hetaste sommarmånader (och, som bilden visar, är inte det ringaste frostkänslig). De sköt triumferande upp från såväl den djupaste skugga som under den mest brännande sol. De blev inte nämnvärt påverkade av att bli avklippta, uppdragna, uppgrävda. När jag trodde en reva var nere för räkning, visade det sig snart att den bara tagit en liten paus, lugnt vilande på avtryckaren. Sedan sköt den iväg igen, trasslade in sig i, runt, över, längs med varje intillväxande planta eller buske. Det är inte en växt, fastställde jag, det är grön taggtråd.

Livsviljan var imponerande. Jag blev övertygad om att utlöparna matas av, frammatas från, ett underjordiskt blodomlopp. Jag stannade i skyttegraven. Jag ska visa er vad envis är, muttrade jag. Men hur jag rev och slet bland törnen, var det förstås jag som fick retirera, rispad, sårad, blodig.

En dag, efter en period av håglöshet, brist på energi och på tok för många motgångar rent allmänt, frågade jag mig hur livsstark min egen ihärdighet egentligen är. Alla idéer jag inte tagit tag i, projekt jag påbörjat, men inte avslutat, min tendens att ge upp, eller att bara bli uttråkad. Vilka väder klarar min vision? Det blev en rätt klen planta, om den nu skulle existerat. En delikat liten sak med vek stjälk och lätta blad, tämligen beroende av perfekta förhållanden och konstant näringsstillskott i ett balanserat klimat. Kort sagt, min blomma såg vansinnigt vacker ut på bild, i full blomning, men tycktes plågas i en verklighet, som verkligheter är.

Jag kom på mig med att tänka att jag skulle behöva omvärdera björnbärsrankan, rentav adoptera den som mitt bångstyriga men inspirerande barn. Det är de ”svåra” ungarna som har kraften att förändra sina föräldrar.

Tillbakablick 4: …några förlorar man (utan att gräma sig särskilt mycket)

Det engelska dåliga vädret är ett klassiskt samtalsämne i den här delen av världen. Att det emellanåt visar sig vara en oväntad, hjälpande hand tillhör kanske inte de vanligaste kommentarerna. Andra hösten brakade en storm in från Atlanten, 25 meter i sekunden. Rev runt och fällde en av två fullvuxna Buddlejor som tidigare bildat ett gigantiskt, ostyrigt buskage. Efter den första förskräckande synen (ett stycke havererad buske, i framstupa horisontalläge) insåg jag att det inte gjorde så mycket. Tvärtom öppnades rabatten upp. Den kvarvarande matronan är ändå så svulstig i midjemåttet att masseffekten av blomklasarna inte gått förlorad.

Vi hade också ärvt två spolformade barrträd (inte enar, men bra nära – i England kallas de conifer, och finns i en mängd underarter). Jag är ingen fan av dem som sådana – eller andra barrträd heller, förutom julgran (av sentimentala skäl, förstås) – om jag ska vara ärlig, men kan uppskatta dem som vertikaler i en trädgårdsdesign om de använts med sinne (här i England har jag sett dem planterade som utropstecken i en ocean av ljung i olika nyanser – oerhört elegant). I vår trädgård hade de placerats på tu man hand vid staketet, brevid varandra, fast ändå inte – en obegriplig lucka gapade emellan de tu (antagligen en äktenskaplig fnurra). Och de stod och tjurade utan annat sällskap än en död stubbe. Jag hade gått och funderat på hur jag enklast skulle bli av med dem. Kom vind, och de föll som käglor. Resultat!

Tillbakablick 3: Några vinner man...

Bortsett från de nytillskott (när de nu överlever) som jag själv är skyldig till, tycks Moder Natur själv vara ute med spaden i min trädgård om nätterna när jag inget anar. Den andra våren fick den tidigare ensamma hyacinten tillökning. De blev två. Någonting hade hänt under täcket. Jag tittade menande på tulpanen, som rodnade. Första sommaren hade vi mynta upp över anklarna runt kökstrappen. Andra året var örten som bortblåst, och mystiskt ersatt av ett prydnadsgräs – täta tuvor av långa, blanka, slanka blad. Grönt året om dessutom, och rådde därmed bot på en annars vinternaken rabatt. Tredje året blev vi med Euforbia (i frostdräkt på bilden) som oväntat fyllde en glugg vid staketet.

Frostnupen Camellia

Redan några dagar innan jul slog den till, den första influensan. En illvillig baskelusk av sån magnitud att BBC för ett ögonblick släppte fokus på krig, Gordon Brown och den livsavgörande ledarturbulensen i engelska fotbollsklubbar och nämnde viruset i nyheterna. Ingen epedemi, sade man lugnande. Inte mycket till tröst för de 100000-tals engelsmän, och en utvandrad svensk, som krälade mellan säng och toalett… Så när man precis, nästan, överlevt den pärsen blev man klubbad igen. Näsdukar blev den mest eftertraktade julklappen. Nya året skålades in i nässpray. Någonstans på andra sidan trettondagen var jag, teoretiskt, frisk. Men jag kände mig lika energilös som trädgårdens – i teorin vintergröna – växter. Lika slak som Bergenian, som efter veckor av frost mest påminner om lealös sallat. Lika ryggradslös som Euforbian, som slagit pannan i marken. Håglös som prydnadsgräset, bruten som den stinkande irisen. Hänger med huvudet som Helleboren – som blommar, men utan geist, släpar sina trötta kronblad i jorden.

Men det är knoppar på Camellian. Hon är på gång. Det finns liv under frosten. Vänta bara.