skip to main |
skip to sidebar
Jag är en ostrukturerad perfektionist. Jag går och klämmer och ruvar på hur jag ska få till det. Visionerna ryttlar över trädgården – högtflygande, men till synes stillastående. Under tiden ompositionerar sig snårvindans trupper, maskrosorna går i boll – igen. Påbörjade projekt omvandlas till oavslutade projekt – avbrutna ansatser i rabatternas utkanter, i sin tur sakta återtagna av gräsmattan. Plantorna, de fantastiska plantorna, som jag inhandlade under tung påverkan av mättade fyrfärgsbilder, slokar i sina plastbyttor. Istället försjunker jag i ytterligare en inspirerande trädgårdsbok, pillar på Planen i datorn, besöker ännu en perfekt trädgård med inträdesavgift. Förförd, drömmande.
Jag har aldrig sett mig själv som en resultatmaniker, ett aningens rastlöst intellekt kanske, men ingen högvarvstok med nerverna som fartränder längs låren. Ändå, att komma från en digital värld med omedelbar visuell belöning till att börja ett trädgårdsprojekt är att bromsa mitt i ett kreativt språng.
Bli stannande mitt i luften.
Och inse att det tar fem år, minst, inte fem minuter eller fem timmar, att få se resultatet. Realtid, fast i en högre division. Till dess får man idka en lågväxeltillvaro där visionen står på tillväxt, bokstavligen – stå ut med att det sker i ultrarapid. Jag trodde inledningsvis att en trädgårdsmästares viktigaste egenskap var kunskap om plantor, och möjligen, en viss okänslighet för regn. Nu vet jag att det är tålamod. Ingen brådska, ge sig till tåls, låta tiden gå och se fram emot förverkligandet. Det var förstås en trädgårdsmästare som uppfann ordet ”förväntan” och det är därmed ingen tillfällighet att större delen av ordet består av just ”väntan”.
Det finns dessutom en obarmhärtighet, och samtidigt (förstås), en skönhet, i trädgårdens saktmodiga framåtrörelse. Inga viljor i världen kan stressa processen, forcera förloppet, komprimera tidsrymden. Det är jag, som får lugna det ivriga sinnet, stilla den hetlevrade förhoppningen.
Jag tänkte förändra den här trädgården. Kanske tänker den här trädgården förändra mig.
Blomman på bilden, en Schizostylis ’Pink Princess’, planterade jag för två och ett halvt år sedan som inte mycket mer än en stickling. Det gräslika bladverket växte visserligen rätt snabbt till en rufsig tuva, och så förblev den, i två och ett halvt år. Inte särskilt imponerande, eller dekorativ och jag hade långt gågna tankar på att lägga den på komposten. I mitten av oktober i år, gick den helt oväntat i knopp, trotsade köldknäppar, och öppnade sig. De skiraste blomblad skälver i de ettrigaste höstvindar. Den blommar än, nu med två stänglar till, och det är december. En lektion i vad väntan kan åstadkomma.
Kräver några ord, trots allt: "Vem är du?" frågar Akson. Jag hade tänkt ha en fiskmås på en taknock mitt emot trädgården denna OO, men den skulle ge ett svar på frågan som skulle kännas totalfel. Därför får det bli den här, tagen för många år sedan på Kungshatt i Mälaren. Men den speglar på flera sätt mig. Fler ordlös onsdag hos Nejma.
Efter att ha funderat över svenska trädgårdsframsidor, och rapporterat om ”front gardens” i England, undrar ni kanske vad jag själv är för framsideskaraktär? Huset som jag bor i har ingen framsidesträdgård alls, står direkt på trottoaren, fasaden två gamla georgianska butiker. Men via en sidogränd når man baksidan med trädgårdsentrén, och skulle någon göra en tolkning av våra personligheter utifrån den, skulle det nog bli ”ett par oengagerade slarvar”.
Grannen presenterar en långsida valvbågar i tegel, upphöjd rabatt med skulpterade stenklot i hörnen, och en lättklädd marmornymf strategiskt placerad. Vårt design statement utgörs av ett lågt, slitet, algbeväxt trästaket (se bildens nederkant!), med en skev grind som står och slår när vinden ligger på. Utanför detta, en strimma gräs och välrotat ogräs. Det här är ett lysande exempel på hur man tvångsärver tidigare husägares mentalitet och ambition (det gäller resten av trädgård och hus också, dessvärre) – sedan kan jag stå där med min egen vision och en tämligen lång näsa. Jag räknar med att det tar år att sätta vår egen prägel här. Det är full insyn in i trädgården. Hur mycket jag än älskar att gå runt och kika på andras trädgårdar (och uppskattar deras öppna generositet) är jag själv en av de som vill gömma mig. Jag vill ha min oas allldeles för mig själv, eller annars bara tillsammans med mina nära – inte halva allmänheten. Allra helst skulle jag vilja ha en sten- eller tegelmur (en hög en). Det är något jag lärt mig älska här i England. Men då ska den ha ålderns patina och kaskader av vackra klängväxter vällandes över krönet. Sedan får där gärna vara en vacker grind, kanske i järn, som bjuder en liten första inblick, en lovande antydan av vad som finns att upptäcka innanför.
Mer realistiskt, här, är nog ett plank. Jag har redan murgröna som jag förökat i krukor, och som jag tänker mig en gång ska täcka plankets utsida. Strimman av gräs, brännässlor, maskrosor, snårvinda och tjuvskott av lönn, vill jag ersätta med vintergröna Vinca major. De lär klara norrläget och dessutom blomma från maj till augusti. Ett band intensivt blekblå. Grinden tänker jag mig flankerad, på utsidan, av två året-runt-gröna – och det bästa av allt – vinterblommande Sarcococca humilis. Det finns värre saker att stryka smalbenen mot en mörk december än doftande, vita klockstänglar.
(det här är en direkt fortsättning på inlägget om trädgården på framsidan, på svenska) Det är långt mer variation på trädgårdsuttrycken på framsidan i Sverige än i England. I annars betonat individualistiska England följer man en långt striktare, tungt traditionell och mer rigid (läs: klass-) mall för sin ”front garden” – personlig touch ges genom mer subtila nyansskillnader. Generellt i England ligger huset, och därmed ytterdörren, mycket närmare gatan än i Sverige (är huset från tidigt 1800-tal eller äldre, står det t o m direkt vid gatan). Som om engelsmännen är mindre tvekande inför tanken på besökare. Men det kan vara en ren illusion. Också här finns en buffert, med ett underförstått meddelande till förbipasserande och gäster. Den engelska antropologen Kate Fox anser att varje engelsman, oavsett klass, betraktar sitt hem som sin borg, och att trädgården på framsidan helt enkelt är en symbolisk vallgrav och vindbrygga. I sin bok ”Watching the English – the hidden rules of English behaviour” gör hon följande iakttagelse:”ta en typisk, slätstruken förortsgata med de vanliga dubbla raderna av små, odefinierbara parhus eller huslängor – den typ av gata som den stora majoriteten av engelsmän bor på. Varje hus har vanligtvis en diminutiv trädgårdsplätt på framsidan, och en större grön bit på baksidan. I mer välbärgade områden är detta utrymme framför huset något större, och själva byggnaden någon meter längre bort från vägen. I mindre penningstarka områden, krymper framsidessnutten till en symbolisk liten remsa – fast det kan fortfarande finnas en grind och en minimal gång som tar dig de ett eller två stegen (över den imaginära vallgraven, min anm.) till ytterdörren”. Därtill finns alltid ett staket eller helst en tegelmur. För där ska vara en barriär, även om den på framsidan i England alltid är låg, ofta endast knähög. Där kommer nästa funktion in – det är meningen att man ska se in utan hinder.Också den minsta förstuträdgård har en planta i kruka eller en gnutta grönt av något slag som ett bevis för att den ändå kvalificerar sig som en ’front garden’.” Dessutom är denna lilla framsidesträdgård mer noggrant arrangerad och mer välansad än den på baksidan. Detta, säger Fox, är inte för att engelsmannen spenderar mer tid att njuta av sin trädgård på framsidan. Tvärtom, du ser aldrig någon vara där, annat än för att hålla efter den. En engelsman kan aldrig sitta där, även om det skulle finnas bra med plats för lämpliga utemöbler. Det är inte bara otänkbart att sitta, du skulle också ”betraktas som oerhört udda om du bara stod där, utan att huka dig för att rycka upp ogräs, eller böja dig ned för att trimma plantor”. Om du skulle uppehålla dig i din trädgård på framsidan utan att verka upptagen med trädgårdsarbete, skulle du bli ”misstänkt för dagdriveri av den märkligaste och värsta sorten”. Trädgården på framsidan, oavsett hur underbar den skulle kunna vara att koppla av i, är endast för att skylta med – den är till för andra att beundra och njuta av, inte de som äger den. Däremot är staket, plank, häckar och murar runt baksidans trädgård alltid högre, så att insyn och intrång förhindras eller åtminstone försvåras. Och där är det just ingen skillnad mellan nationaliteterna.(Läs gärna om svenska trädgårdar à la funktionalistiskt 30-tal, och hur amerikanska trädgårdar förlorade staketet på Intercontinental Gardeners blogg).
Fler Ordlös onsdag hittar du här och här.
Bilden: den felande länken mellan bondesamhällets bruksuppfart och villasamhällets personliga trädgård? Denna hittades i Dalarna.
Engelskan har ett uttryck, ”front garden”, som saknar svensk motsvarighet.”Trädgården på framsidan”, kanske, men det är mer en orienterande benämning än en konceptuell. Därmed inte sagt att vi inte har en idé lurandes i hjärnvindlingarna om vad den där trädgårdsytan är till för. I det gamla bondesamhället var det kanske aldrig annat än en praktisk fråga, en stycke land mellan huvudväg och boning. Men, ju längre in i ett villasamhälle vi kom, desto mer har vi givit ”framsidan” ett uttryck. Jag antar att svenskar skulle säga att vi utan att fundera så mycket väljer vad vi gillar för våra trädgårdar, kanske med ett eller två praktiska argument inslängda. Ändå är det fascinerande att se hur den lediga attityden så ofta resulterar i en långt djupare personlighetsmanifestation. Eller är det bara en tillfällighet?
Svenska trädgårdar tycks kommunicera vilka vi är eller vilka vi skulle vilja vara, eller till och med var vi hellre skulle vilja vara. Ett imagebygge. Och trots Sveriges välkända (eller kanske ökända?) rykte som überkollektiv, finns i trädgårdsuttrycken ingen antydan till en gemensam linje. Särskilt tydligt blir det i områden som expanderat, styckats av, och/eller förtätats genom årtionderna. Promenerar man genom några typiska villakvarter i Sverige är chanserna stora att man får uppleva en blandning av stilar – från linjerät modernism till krokig, daterad charm. Man kan få se delikat orkestrerade, romantiska tillflyktsorter dela häck med funktionella bruksträdgårdar, eller kanske bara en naken uppfart till ett dubbel-garage. Man kan passera något vildvuxet frisläppt bara för att runt hörnet hamna i ett perfektionistiskt arrangemang. Många gånger får trädgårdsrekvisita, helt tydligt utanför sitt naturliga sammanhang, stå för ledtrådarna – säg, ett uns herrgårdsgrandeur, en bredsida skogshuggarnostalgi eller en drömsk flirt med fjärran destinationer, som alperna eller Florida.
Dessutom är denna iögonfallande del av trädgården ett uttryck för om vi välkomnar eller helst avstår från besökare; här visar vi hur öppen vår sociala dörr är, alternativt hur stark vår befästning mot omvärlden – god eller ond – är. Det finns trädgårdar med grinden så att säga på glänt på flera sätt, inbjudande trädgårdsentréer som tycks be en kliva in, även om man inte ens känner ägaren. Det finns de som gömmer sig bakom häckar eller plank, och det finns uppfarter och framsidesarrangemang som får en att förvänta sig att en krypskytt, inte en husägare, ska kika ut genom en av fönstergluggarna.
Gemensamt för en absolut majoritet av svenska trädgårdar är väl ändå ett tydligt avstånd från huset till vägen eller gatan. Som behöver vi distans – trädgården på framsidan också en integritetsmarkering.
Är det likadant i England? Watch this space…
Posts
