Blooming Friday: Att dofta eller inte dofta / To smell or not to smell

(English summary at the end of the post)

Det ligger ett minne av en svensk sommarnattsdoft lagrad i hjärnbarken. Jag skriver ett minne, för själva doften har tunnats ut, förflyktigats och sedermera helt försvunnit – rå är tiden. Ändå är upplevelsen av doften en så tydlig hågkomst. Det är kaprifol jag tänker på, hur den fyller en blåtonad sommarskymning.

Kaprifol-lös levde jag så, åren gick. När jag trasslat ut två övervuxna nystan av klängerväxter här i min engelska trädgård, förstod jag att de är två varianter av just Kaprifol. Lycka. Blott kortvarig. Kan ni förstå, dessa doftar inte alls! Kan ni förstå, att man planterar stumma kaprifoler?

Den ena är inte ens vacker (förkrympta, brungula blomställningar). Fast nåja, den andra är ju rätt elegant att se på, de läckra, illröda, modernistiska knoppkorgarna. Och utslagna, i tre färger och intrikat form.

There is a lingering memory of a Swedish summer night’s scent, deep in my brain. I write memory, since the actual scent has been diluted, and is now completely lost – harsh is time. Still, the feeling of the scent is an immensely clear reminiscence. I’m thinking of Honeysuckle, how it fills a blue-tinted summer dusk.

Honeysuckle-less I lived, years passed. When I detangled two over-grown messes of climbers, here, in my new English garden, I realised they were two varieties of Honeysuckle. Happiness. Very brief. They don’t smell at all! Why plant non-smelly Honeysuckles? One of them isn’t even pretty (dwarfed, brownish yellow flowers). But all right, the other one is quite elegant, visually, from the red hot, modernist bud baskets, to the opened flowers, intricately designed, boasting three colours.

Motsträvig semester / Reluctant Holiday

Motsträvigt (vad annars?) lämnar jag plikter, utkomst och ansvar, "att-göra-listor", måsten, ett sönderfallande gammalt hus, och en hel del ogräs för att åka iväg på lite semester. Helst skulle jag förstås blivit kvar och tampats med materian, men vad gör man inte, när Gotland och essensen av en svensk sommar lockar.

Om ni åker iväg nu också, ha det så alldeles ljuvligt, så ses vi om en dryg vecka eller så.

Reluctantly (what else?), I leave duties, 'to-do-lists', musts, and quite a few weeds, to go on some holiday. I'd rather have stayed and battled the challenges, but what can you do, when a gorgeous island is waiting.

If you go now, too, do have a most lovely time, and I catch up with you in a fortnight or so.

Blooming Friday

Crème de Cassis är en fransk svartvinbärslikör. Några droppar i ett glass vitt blir en kir. Denna Clematis Cassis är en skvätt mustig rödlila bland mina blommor, som ofta är vita. Se, knopparna slår inledningsvis ut till en sagoprins krona!

Trevlig midsommar!

Crème de Cassis is a French, blackcurrant flavoured liqeuer. A few drops in a glass of white wine makes a kir. This Clematis Cassis brings a dash of juicy reddish purple among my flowers, which are often white. Watch, the buds initially opens into a crown of a fairytale prince!

Något vått, tack / Something Wet, please

Jag är en smått usel simmare, ändå dras jag till vatten – horisonter över hav, glittrande fjärdar, skärgårdars skönhet, lyckan att hitta en gömd skogssjö, tidvattnets magi, bränningar in över anklarna, båtens slag mot ytan, sjöbris i fejset, kluckande småvågor under en brygga, att driva längs en å, en klippig kust, kraften i en älv. Och stillheten i det mörka vatten där näckrosorna lever sitt lugna och djupsinnigt ytliga liv.

Alltid, när jag ser dessa tunnlock till vattenväxter, Victoria Cruziana, tänker jag på Tummelisa av HC Andersen. Det finns en illustration i originalutgåvan från 1907, där Tummelisa sover på ett sånt här jätteblad, med ett enda blomblad från en ros som täcke. Vissa barndomsberättelser räcker hela livet.

En dag ska jag ha ett inslag av vatten i min egen trädgård.

Själv har jag skrivit tidigare om gåtfulla näckrosor här.

Bilden ovan tog jag på Kew, men mitt första möte med Victoria var på Botaniska – lustigt nog har Slottsträdgårdsmästaren just varit där och ger fler detaljer om både trädgården och näckrosen här.

I’m a pretty lousy swimmer, yet, I’m attracted to water – horizons over seas, glimmering bays, the beauty of archipelagos, the joy of finding a hidden woodland lake, the magic of the tide, breakers gushing in over your ankles, sea breeze in your face, gurgling little waves underneath a jetty, to drift along a river, the power of rapids. And the stillness of the dark water where the waterlilies live.

When I see these barrel-lids of water plants, the Victoria Cruziana, it makes me think of the old fairytale ”Tummelisa” (Thumb Lisa) by the Danish author H C Andersen. There is this illustration from the original, 1907 edition, where the incredibly small Thumb Lisa is sleeping on a giant leaf like this, with a rose petal as a blanket. Some childhood stories last a lifetime.

One of these days I will have a water feature in my own garden.

There is an earlier post on the enigmatic waterlilies here. (Picture was taken at Kew)

Fröken Slätstruken / Miss Mediocre

Vad hjälplös man blir när internet ramlar ihop. Missade Blooming Friday, vilket grämer mig – men det får bli en lite udda iris så här på lördagen istället!

Nu kommer hon fram, när de andra gjort sorti. Diskret slår hon ut, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Det gör man inte, när man är de störtsnygga iris-pinglornas alldagliga syster. Lite vek i garnityret och med en gråaktig ton i de matt gula (eller blå) blombladen. Liksom många andra skuggexistenser i bakvattnet av framlyftna skönheter, har någon slängt åt henne ett nedrigt namn. Stinking Iris får hon stå ut med att bli kallad i det här landet. Och det, trots att hon är garanterat säker under armarna och inte doftar ett skvatt. Jag är inte tillräckligt skolad, men hoppas att latinet, Iris foetidissima, gör henne större rättvisa. Själv tycker jag hon är elegant och färgen en sofistikerad gul, vilket minsann inte alltid är fallet med den kulören.

Och skrattar bäst som skrattar sist. När de eleganta syskonen slokar, vissnar och dör, står Foetidissimas gröna blad stolt kvar över hela vintern, och med blomhuvudena förvandlade till klasar av knallröda bär, dessutom.

Now, it’s her time, when the others have dropped out. Discreetly she opens, without too much fuss. You just don’t, when you’re the dull sister of the drop-dead-gorgeous irises. The garniture a little weak, even a touch of grey in the bleak yellow (or blue) petals. And just as with so many other shadow individuals in the wake of elevated beauties, someone’s dumped her with a shameful name. Stinking iris, is what she has to live with in this country. And that, without smelling at all. I’m not sufficiently educated, but hope the Latin, Iris foetidissima, does her better justice.

But she laughs best who laughs longest. When those elegant siblings wither and die, Foetidissima’s gree leaves stand tall all winter, and with the flower head transformed into clusters of bright red berries.

Blooming Friday – Definitivt tusen / Clearly Common

Gräsmattan är full av den. Det tar bara två dagar efter att gräset är klippt så kikar de fram igen. Jag kan inte med maskrosor – även om jag med behållning tagit del av några av er andra bloggares försvarstal för dem, och därmed lärt mig något nytt om detta oälskade ogräs. Men Tusenskönan, Bellis perennis, som ju egentligen toksprider sig på liknande sätt, gillar jag. Den får mig rent av att le. Jag när en hemlig lust att den alldeles tränger undan gräset. Den kan få bli en egen matta, tillsammans med klövern. Det ni, vore något att kittla tårna i.

The lawn is full of them. It only takes a couple of days after the mowing, and they're up again. I can't stand Dandlions. But the Common Daisy, Bellis perennis, which – really – is just as madly invasive, I can nothing but like. It makes me smile. I have a secret wish it'll outgrow the grass. It could become a dense carpet to tickle my toes.

Muskulös Hortikultur / Muscular Horticulture

(English summary at the end of the post)

Anja i Gunnilse, har skapat ett eget berg, ett miniatyrrike av alpiner – några når inte högre över havet än tre centimeter. En täppa med innerliga, men lågmälda gester. Jag kommer att tänka på hennes tankar om att odla dem när jag vandrar runt i den engelska mastodontträdgården med det lustigt svenskklingande namnet Nymans. Förvisso börjar man modest, så där alldeles innanför entrégrindarna (kanske för att inte brutalvälkomna nyanlända gäster), med ett uns kortväxta nävor i blått, Geranium himalayense ’Gravetye’, och en och annan clarkei ’Kashmir White’. Men subtiliteten är kortvarig, därefter är det mer rejäla plantor och arrangemang som gäller. Och kanske, i en trädgård av den här storleken, behövs måhända den bredaste penseln för att skapa proportion mellan planteringar och trädgårdsrum, de senare stora som inte bara en, utan en samling ordinära fotbollsplaner.

Inledningsvis ränner man rakt in i en version av den klassiska engelska ”summer border” – alltså en ”sommarrabatt” – här i tvillingversion, var och en kanske 3 meter bred, spikrakt lagda med en autostrada till trädgårdsgång mellan dem. En transportsträcka på väg till godset, men med visuella hinder för den finkänslige på vägen. Själv tog det mig två timmar att tillryggalägga de, i detta fall, 70 metrarna av dubbla ansamlingar perenner. Men så blev det en del bilder på vägen, och utan att böja särskilt mycket på knäna – få arter är lägre än metern. Här svajar Cirsium rivulare Atropurpureums karmosinröda punkskallar, och Persicaria bistorta med sina rosa flaskborstar. Ett återkommande tema är grupperingar av Iris Siberica (som av en händelse är precis desamma jag har i min trädgård, presenterade i förra inlägget). Men dessa tämligen resliga blommor ska strax kännas anspråkslösa, det här är rabatter med mer muskler än så. Och, undrar man, rentav en dos hortikulturella, anabola steroider.

Papaver orientale 'Aglajal' är ämbar av lysande rött, kanske fem storlekar över en vanlig bonnvallmos nätta skål.

Pionen 'Souvenir de Maxime Cornu's blommor är stora som pastatallrikar. Upp ur en matta av lammöron forcerar sig Allium ’Gladiator’ med blomställningar inte mycket mindre än människohuvuden. Plantan är steril och – den uppenbarligen på annat sätt framdrivna – knoppen är knytnävsstor på en stjälk fetare än mitt långfinger. Den står rigid i eftermiddagsbrisen, vad annars.

De gigantiska Iris ’Bronze Bird’ och ’Swazi Princess’ imponerar och oroar i samma andetag. De är mäktiga, utsökta, ja, hela rabatten är suveränt komponerad och inget mindre än enormt stilig. Men det svider lite i de begeistrade ögonen, det är något som inte stämmer. Konstiga tankar börja surra – borde vi ha muterade insekter som matchar?

Har man inte fått sina världsliga proportioner justerade efter en sådan promenad, kan man vara säker på att man känner sig liten när man passerar igenom öppningen i den fem meter höga, minutiöst klippta häcken till nästa trädgårdssal, och finner sig bortkollrad bland järnekar, klippta till sex-sju meter höga, perfekta cylindrar.

Ytterligare bortom finns bland mycket annat en generöst tilltagen rosenträdgård (med t ex Madam Isaac Pereire), och en muromgärdad köksträdgård att gå vilse i.

Längst bort på ägorna lever trädgårdens historia tydligare – ett gammaldags parti med ljung och rhododenron, helt utan sommarrabattens bombastiska flärd, men med elegans och känslighet, njutbar också så här i fel säsong. Och bara i England anlägger man en gräsmatta enbart ämnad för kricket – Nymans flankeras av en kanske 40 meter lång pergola, förföriskt draperad i vit och blå Wisteria sinensis. En lätt parfymerad vandring just innan eftermiddagen övergår i tidig kväll.


The word mastodon comes to mind when I step into Nymans, the National Trust garden. After a modest start with clusters of short, blue Cranebills, Geranium himalayense ’Gravetye’, and the odd clarkei ’Kashmir White’, Subtlety is swopped for Size, both in spaces and plants. Fair enough, maybe. In a garden of these dimensions, the broadest brush may be the necessary tool to create balance between planting and garden rooms, the latter in this case large as several football grounds.

For starters, you run into a twin version of the classic English summer border, each approximately 3 metres wide. A straight road to the mansion, with visual obstacles for the sensitive eye on the way. Myself, needed two hours to cover the 70 metres of assembled perennials. That was with photography on the way, an without too much bending of my knees – few varieties are shorter than a metre.

Here are the crimson punk hairdos of Cirsium rivulare Atropurpureums, the pink bottlebrushes of Persicaria bistorta. A recurrent theme is groups of Iris Siberica (of the very same variety I presented from our garden in the previous post). But these rather tall flowers will soon appear modest, this flowerbed has more muscles than that. And, one can’t help wondering, a little help from horticultural steroids.

Papaver orientale ’Agalaj’ is a pond of red, five sizes above the common poppy. Paeonia Souvenir de Maxime Cornu’s flowers are like pasta plates. And forcing up through a carpet of Lamb’s Ears, are Allium ’Goliat’s, whose heads are not much smaller than humans. The bud is the size of a fist, on a stalk which is thicker than my index finger.

The gigantic Irises ’Bronze Bird’ and ’Swazi Princess’ are at the same time imposing and worrying. They are grandiose, marvellous, well, the entire border is no less than brilliantly composed. But there is something wrong here, weird thoughts start buzzing. Should we have mutated insects to match, to scale?

If your sense of worldly proportions weren’t distorted after that walk, be sure to feel little once you enter through the 5 metre clipped hedge, and into a garden hall of 6-7 metre high hollys, pruned to perfect cylinders.

Beyond are both a generous rose garden (with Madam Isaac Pereire among others), a kitchen garden to get lost in, a lovely old-fashioned heather garden, enjoyable also off season, like this. Furthest away is a cricket lawn with adjacent Wisteria-clad pergola. A lightly fragrant walk just as the sun starts descending.