Bärsärk till Clematis / Clematis berserk

(English summary at the end of the post)
Jag har tidigare nämnt grannens Clematis, som elegant väller över vår gemensamma trädgårdsmur. På den här sidan har vi haft glädjen av att kunna njuta av den bättre hälften, ett lagom, tillbakahållet dinglande av rosa. I år har den fått spatt och bestämt sig för att sträcka ut hela sju av de nio totalmetrarna över till vår trädgård. Det kräver något att haka sina tentakler i. Följaktligen har vi nu en prydnadsapel med rosa blommor, ett körsbärsträd med rosa blommor (vars egna, vita blommat ut), och en hortikulturell sensation – en järnek med rosa blommor. Nu är Clematisen oförskräckt på väg mot ytterligare en grannes taknock. Resten av världen är bara en stängel bortom…

ps. Jag har försökt klura ut vilken typ av Clematis detta är. Jag har kommit fram till den okvalificerade gissningen att det är en Montana ’Rubens’ (vilket glädjer mig, då den därmed i princip delar namn med en ytterst sympatisk trädgårdsbloggare vi känner). Jag tar väldigt gärna emot protester och nya förslag på art om jag är ute och cyklar!


We’ve had the pleasure of enjoying the better half of the neighbour’s Clematis, gushing over our shared brick wall. This year, it has decided to stretch seven (of a total of nine) metres over to us. That requires some climbing support. Thus, we now have a pink-flowered crab apple, a pink-flowered Cherry (whose own white blooms have faded), and most of all, the horticultural sensation, a pink-flowered Holly! When we last looked, the Clematis was on it’s way towards yet another neighbour’s roof top. The rest of the world is merely a stem away…

Blå poesi / Blue Poetry

(English summary at the end of the post)

Jag är ovanligt fåordig i dag, och ovanligt bildrik. Det finns ju trots allt inte så förtvivlat mycket att tillägga när naturen tar fram penseln och målar i undersköna blåtoner i naturell akvarell. Trevlig helg hälsar jag med Bluebells (Klockhyacinter), som nu slagit ut i trädgården (och i de engelska lövskogarna också – där är de heltäckningsmattor, mina är mer som en generös dörrmatta. Men vilken dörrmatta!).

I'm lost for words today. After all, what is there to add when nature's got the paint brush going in the most surreal blues. A lovely weekend to you, with Bluebells in waterproof watercolour.

Ogräsflirt / Sweet weed

(English summary at the end of the post)

Det här med ogräs är jag lite dubbel inför. Vissa flirtar med mig och jag vacklar vid min skovel. Jag har en rosablommande plåga, bladen är fina och den växer liksom i en generös korgform med kraftigt röda stjälkar. Men bort måste den, den invaderar mig! Fast, tittar jag på miniatyrblommorna (bara knappt en centimeter i diameter) tycker jag de är rätt fina… Ja, vad gör man, på bild håller de sig i alla fall i skinnet.

Så hittade jag ett ensamt stånd med blå små blommor i gräset som M inte hade klippt (gräset, alltså, inte sedan förra året). När jag nämnde att vi började närma oss en English lawn av modell knähög fick han fart på det brittiska samvetet. Ännu ett tjusigt ogräs, tänkte jag (om de blå). Kröp närmare och blev fascinerad över hur det också växte enstaka små rosa systerblommor bland alla blå bröder, och att ögat var omväxlande i gult och vitt – allt på samma stjälk. Då tyckte jag mig känna igen den och undrade… Kunde det vara? Jag frösådde Förgätmigej första året och tvååriga som de är fick jag förstås inga blommor första året. Andra året fick jag inga blad heller, och minnet av blomman bleknade snabbt. Men här är den nu, oförklarligt, pockande på min uppmärksamhet: ”Förgät mig ej!”. Det hade jag ju. Nu fick den snabbt räddas undan den annalkande gräsklipparen…


I am ambigious about weeds. Some flirt with me, and I falter at my shovel. I have a pink pain, the leaves handsome, and stems in bright red. But it has to go, it’s invading the garden! But, if I look closely at the miniature flowers (barely a centimetre across), I find them rather pretty.

There was also a lonely stand of small blue flowers in the grass, which M hadn’t mowed (the grass that is, not since last year). When I mentioned that we were rapidly going towards an English Lawn, knee high version, his British conscience kick-started. Another fancy weed, I thought (about the blue). Closer, I discovered there were pink sisters, and both yellow and white eyes – all on the very same stem. Then I thought I recognised them. Was it possible? I grew some Forget-me-nots from seed the first year, being bi-annual, I didn’t see any flowers the first year The second year saw no leaves either, and I forgot the plant entirely. Now, it shows up, mysteriously, demanding my attention. ”Forget me not!”. I had. I quickly saved it from the approaching lawn mower…

Blooming Friday

Det är något ljuvligt delikat över Löjtnantshjärtan, eller Dicentra Spectabilis Alba. Ja, de vita mer än de chockrosa, tycker jag. ”Bleeding Heart” heter den också på engelska – och visst har det trillat en tår, vem sa att en officer inte har känslor? Det andra namnet i folkmun på engelska är ”Dutchman’s trousers”. Inget ont om Nederländska benkläder, men jag tappar raskt hela romantiken. Har försökt leta bakgrunden till namnet, men källorna (läs internet) är lite luddiga på den (byx)fronten, men tydligen påminner formen om de bylsiga brallor holländarna en gång lär ha burit. För den sportige kan kanske ytterligare ett namn, ”Venus’s car”, passa bättre. Själv går jag ut med näsduken.

The delicate Dicentra Spectabilis Alba. The white lovlier than the sharp pink, if you ask me. A shed tear – who said an officer hasn’t got feelings? Another common name, 'Dutchman’s Trousers', makes me lose that romantic feeling. The origin seems to be a bit blurred, but apparently, the shape of the flowers resembles the odd ancient Dutch clothes...

Rättning, blå gossar!

Ståndaktiga engelska ungherrar, smått kaxiga uppstickare (med sinne för att rada upp sig snyggt för fotografen). Dessa ska bli klockhyacinter (tack Anja för korrigeringen!) om några veckor, kanske tillochmed redan nästa. Det är lustigt, det är först i år, när jag på alla fyra försöker föreviga knopparna, som jag upptäcker att vår stora klump av klockhyacinter (som jag sett som en enda enhet när de är utslagna) helt tydligt består av två olika sorter. Jag finner råd på Londons trädgårdsmuseums hemsida. Det verkar som vi har dels den inhemska, engelska klockhyacinten, Hyacinthoides non-scripta (långsmala konppar), dels den numera fullt acklimatiserade (både i trädgårdar, dikesrenar och skogsområden) hybriden Hyacinthoides x massartiana (kortare, rundare knoppar). Vem hade trott det, att knoppar kan säga mer än utslagna blommor?

Entré!

Allting annat bleknar. Hela våren håller andan. De andra buskarna, perennerna och tillochmed de annars självsäkra träden tar som ett steg tillbaka, suckar, frasar, trängs i kulisserna. Stilla er, nu kommer körsbärsträdet.

Hela scenen är hennes, och solen vet, lägger konturer av renaste silver i volangerna. Vi i publiken nyper oss i armen, andäktigt tysta inför en våraria som fullkomligt rensar våra sinnen. Fanns någonsin vintermörkret?

Solisten är Prunus avium ´Plena´ (tackar allra ödmjukast Slottsträdgårdsmästaren för artbestämningen). Jag gissar att hon är äldst i trädgården, så med ålderns rätt brer hon ut sig under några veckor. Med besked. Så där sex meter åt sidorna, och grenarna så tunga av blomsterklasar att de släpar i marken.

Blooming Friday – Trädgårdspassion

En rendez-vous under busken, och bara de två – inga andra tulpaner på den här sidan staketet. Då är det är inte alldeles märkligt att de bara har ögon för varandra. Den ena eldig, flammande hetröd, den andra försiktig, nästan underdånigt blyg. En slängkyss, en blinkning, nu rister det i bladen. Varpå jag ser det bäst att gå in i huset och koncentrera mig på spackel, väggfärg och silikonsträngar. Allt i kyskt vitt, jag garanterar.