Blooming Friday – med äggcess

Jag älskar ägg. Förutom att jag på fullt allvar menar att en frukost utan ett ägg, intaget löskokt, skedvis, inte riktigt är en ordentlig frukost, samlar jag dessutom på dem. Här är en brokig blandning: längst till vänster ett afrikanskt, ristat stenägg; det stora, flammiga är egenproducerat (nej, inte värpt (!), men väl handgjort) i keramik; det vita, så likt ett klassiskt hönsägg, är faktiskt av gummi – och kan studsas som en boll! Det blommiga är ett asiatiskt, målat lackägg; och det vit- och gråspräckliga är från stranden nere vid Engelska kanalen – en sten skulpterad till ett ägg av det eviga tidvattnet.

Vad har nu denna bild att göra med Blooming Friday? Jo, de gula blombladen kommer från vår Forsythia, som senaste veckan stått som en fyrbåk i trädgården och vrålat "Nu är det vår!". Jag stämmer in, och tillägger "Glad Påsk!" till er alla.

Klipp, klipp 4: Trasslig kalufs!

Trasslig kalufs, var svaret på söndagens gåta! Buddlejan ska jag komma till. Men låt mig börja i andra änden. Hur det var i Alberts barndom förtäljer inte historien, dessvärre. Kanske grinade han som jag när I försökte dra en kam genom mitt hår, och varje hårtvätt resulterade i ett allt mer intrikat nystan. En dag, så där en gång om året, fick hon nog, och släpade mig till frisörskan. Släpade är ordet – jag kved, jag grät, jag stretade emot, eftersom jag visste vad som väntade. Det hade nog varit gott och väl om inte I också tänkte att man allt får betala samma summa oavsett hur lite eller mycket som klipps, så det var ”lika bra att ta ordentligt, när vi nu är här”…

Varje mars ber jag Buddlejan om ursäkt när jag snaggar den. Lämnar bara två, tre bladpar per per utstickare, ingenting längre. Marken fylls av långa, snöpta, snöpliga grenar. Själva busken ser för bedrövlig ut – stubbad, naken och generad. Men I hade ju förstås rätt. ”Det växer snabbt ut igen!” (Vilket föranleder mig att tillägga: chansa inte på att låta bli att beskära, eller att göra en liten artig toppklippning – buddlejan drar iväg med samma 1-1,5 meter nyskott oavsett om den har blivit beskuren eller inte! Ett obeskuret exemplar riskerar därför att knäcka sig själv och stå som ett trasigt paraply i rabatten).

En av universums mindre gåtor

Vad är likheten mellan Albert Einstein, Camellia (alltså undertecknad, inte plantan) som 6-åring, och en buddleja?

Jag ska säga direkt, att geniknölar är det inte (det hade varit nåt!), men jag välkomnar er att gnugga era och lämna förslag! Svaret (och era gissningar – jag håller dem inne till dess) kommer på onsdag, efter några dagars kultur i London (utan dator). Väl mött då!

Blooming Friday – Smått Empirisk

En lågmäld och smått anonym buske den större delen av året. Men vänta bara till slutet på mars, då den för några veckor är trädgårdens paradnummer. Ribes Sanguineum ("Rosenribs" på svenska men "Blommande Vinbär" på engelska) kan ses överallt på de brittiska öarna, ofta också vilt, även om den vita sorten är mindre vanlig. Den lär ha upptäckts runt 1800, vilket gör att den passar utmärkt till huset vi bor i som är från samma tid. Den har något måleriskt, och mycket romantiskt över sig, som kommer alldeles särskilt till sin rätt i ett mjukt eftermiddagsljus. Ta fram filt, en flaska kyld Sancerre, ett par glas och lämplig käresta! (och kanske raggsockor, för säkerhets skull, också här är kvällarna fortfarande kyliga).

Klipp, klipp 3: Väx nu, små liven

Jag ska villigt erkänna, jag har en svaghet för klematis. Dessa vällande kaskader av skönhet, de drabbar mig mer än de flesta blomster, och det finns ju en hel del konkurrens... Här fanns inte en enda när vi anlände, om man inte räknar grannens, vars bättre två tredjedelar (av klematisen, inte grannen) ligger som en sky i grönt och blekrosa om somrarna över vår sida av den gemensamma gamla tegelmuren. Därför var ett par egna en given prioritet på inköpslistan. Här skulle det svalla än mer, av vitt och blått och purpur.

Dessvärre har jag än så länge inte haft någon tur med dem. Jag gjorde förstås kardinalfelet med den första jag planterade – visste inte om tumregeln att plantera dem 15 cm djupare än i krukan. Den växte visserligen inledningsvis så det knakade, gav till och med en handfull stora, milt lavendelblå blommor, så vackra och delikata att hjärtat lyfte. Men, när stänglarna nått runt 1,5 m, tvärdog hela plantan nedifrån, bladen bruna och förtvinande, stjälkarna skrumpet mörkbruna. Då hade jag hunnit läsa om farsoten Clematis wilt (”vissnesjukan” på svenska?). Finns det något sorgligare i en trädgård än en dödssjuk Clematis? Jag lät den vara, hoppades på naturens magi. Den var upptagen på annat håll.

I år började nya skott skjuta från de övre delarna, men de nedre var fortfarande livlösa, och jag grävde ner mig i klematislitteratur. Rådet var av det drastiska slaget – kapa hela plantan, ända ner till jorden om så är. Jag blev tvungen att gå och grunna på det. Det mentala motståndet var stort. Trots mina tidigare goda erfarenheter av hårda tag med saxen, kändes just detta så outhärdligt brutalt.

Nu är det gjort, jag blundade och klippte för ett par veckor sedan. Några kala stumpar stack upp ur jorden, en handfull årsnya toppskott i min hand. Jag kunde inte med att slänga dem, stoppade ner dem i vatten. Hoppades på rötter och tre nya klematisar. Veckorna har gått och skotten hänger oroväckande håglösa över glaskanten, inte en rotknopp i sikte. Kan man kanske inte föröka klematis på detta sätt, ska de hanteras som vedartade skott och sättas i jord? Lite ljusare ser det ut i rabatten – tre ynka skott – men, tecken på liv! Jag går som en rastlös småbarnsmamma runt mina nya telningar, undrar om det har nog varmt om sig, blandar till lite näring, och tjatar på dem att äta ordentligt så att de kan växa sig stora och starka…

Blooming Friday – I för tunn vårjacka

Plommonträdet började spricka ut redan förra veckan. På några dagar var det lilla trädet prickigt i vitt. Jag älskar de intensiva ståndarna, förväntansfulla, ivriga, som kunde de inte sträcka sig nog ut mot vårluften och förhoppningen om passerande, yrvakna humlor. I dag när jag tittar ut, efter senaste dygnets skoningslösa vindar, är det som om hälften av blommorna har trillat av, grenarna nästan kala igen. Vårsol, vart tog du vägen?

Fler Blooming friday hos Katarina.

En vacker dag i mars

Solen vrålade i kapp med fåglarna, årets första fjärilar svärmade vid kökstrappen, och vårstirriga humlor löpte amok bland premiärblommorna i plommonträdet. Vad kan man göra av en sådan fantastisk dag om inte gräva om komposten? För att veva tillbaka lite; jag (som aldrig gör något större inköp utan evigheter av planering och research) hade impulshandlat en kompostlåda redan första året här. En i grön plast ville jag inte ha av estetiska skäl, så det fick bli en av träribbor, ni vet en sådan där med rejäla glipor mellan plankorna. Jag hade aldrig komposterat, men visst hade man snappat upp att ventilation är bra för komposten. När den var installerad och fylld till bredden kom jag att läsa en engelsk trädgårdsbok, där författaren sågar just dessa kompostlådor; ”glöm vad annonserna säger, välj maximal isolering istället!”. ”Värme är det viktigaste att tänka på” exklamerade han och menade att det allra bästa var att förse sig med en grop i marken, hälla i trädgårdsavfallet däri, i lager om 15 centimeter, varvade med 2,5 centimeter jord, så täcka över och sedan låta det hela vara i fred.”Vänd aldrig, vattna aldrig” – kort sagt, rör inte komposten, var hans mantra. Sedan skulle det hela vara klart på 4 månader. Sådan information vill man inte ha när man just spenderat en tusenlapp på en trälåda. Jag bestämde mig för att författaren var en polemisk bakåtsträvare med en aversion mot nya lösningar.

Naturligtvis skulle det visa sig att han hade rätt. Det tar evigheter för löv att förmultna i den här trälådan, även om de läggs i vissnade. Fjolårets gräs är fortfarande grönt, om än synnerligen torrt. Ja, allt är torrt. Kör man ner en grep, dammar det, bokstavligen. Förra året kunde jag inte använda någonting från komposten, i stort sett ingenting hade hänt. I år hade i alla fall hälften hunnit tlll ett tillstånd som i alla fall delvis kan betraktas som nedbrutet. Men det tog alltså två år, inte fyra månader. Så, tanken i år var att bli en aningens mer kompostortodox – och tänka på värmen. Nu sa han visserligen ”vattna aldrig, vänd aldrig”, men jag tyckte jag måste göra det för att ställa till rätta vad som galet blivit. Jag har fuktat upp kompostinnehållet lite lagom, och blandat om (ett tjockt lager gräsklipp förblev liksom ett tjockt lager gräsklipp). Framförallt tömde jag hela lådan och nitade fast sopsäcksplast på insidan, och lämnade bara några lufthål – man får inte underskatta kastvindarna från engelska kanalen. Nu ska jag inte röra den mer.

Fungerar inte detta kommer jag att vid den här tiden nästa år ge upp, istället kliva ut i solen, äta glass och dansa med fjärilarna.