Ordlös Onsdag – nära

Fler ordlösa här.

Klipp, klipp 1: En bakvänd princip

Vi ärvde en stor Forsythia av förra ägarna. Den var fel på så många sätt (storlek, placering, växtsätt och hade dessutom en skum skorvsjukdom) att vi raskt bestämde oss för att göra oss av med den. Jag satte käftarna på en x-large Wilkinson i grenverket. Tanken var att decimera den till en hanterlig stubbe som sedan kunde avlägsnas. Jag klippte på utan att ägna beskärningens gyllene regler ens en blek tanke. Det här var ju trots allt inte fråga om en sköntuktning, utan om skoningslös likvidering – det enda som stoppade mig var när grenarna och stammarna var för tjocka för grensaxen. Dessa rester lämnade jag sedan hjärtlöst att skrumpna ner för att grävas upp helt vid lämpligt tillfälle.

M skrattade gott åt mig någon månad eller så senare, då de utdömda stubbarna på Forsythian började skjuta skott frenetiskt, och överglänste alla trädgårdens buskar i sin levnadsiver. Det var då jag förstod att hård beskärning är ett sätt att föryngra en växt, inte att ha ihjäl den.

Blooming Friday – En vinterdrottning

Nu står hon i all sin prakt, Camellia, det lilla blommande trädet jag tog mitt bloggnamn av. Inte för att jag är ens i närheten av dess skönhet. Eller att jag blommar på vintern (det vore något!). Men denna Camellia japonica nobilissima får mig att le i kylan, lyser upp i mitt vintermörker, trotsar säsongens karghet. Det räcker bra, ända till våren verkligen är här. Och hon blommar länge. Jag kan dröja mig kvar i blombladens vackra mjukhet och hela dagen lyfter...

Vinter i Kew 2: ...och färgen är röd!

Hundratusentals orkidéer åsido, många agave och andra tropiska växter blommar för fullt på Kew Gardens i London just nu. Blodfullt, vibrerande rött är ett genomgående tema. Vad mer kan jag säga, jag är mållös inför dessa.

Blooming Friday – Vintrigt ansiktslyft

Det verkar som om de flesta trädgårdsbloggare visar Hellebore just nu – så jag vill ju inte vara sämre :-). Min är en enkelblommande Hellebore niger 'Potter's Wheel'. Den har de för julrosorna typiska hängande, smått slutna blomhuvudena (ungefär som om den var för blyg att titta upp). Fast emellanåt sträcker en och annan på nacken, breder ut alla blombladen och liksom vänder ansiktet mot solen.

Så klippte jag av bladen i princip nere vid jorden. Kändes läskigt hårdhandskat, men eftersom tipset kom från Birgitta med Glädjekällan lutar jag mig lugnt tillbaka i trygg förvissning om att jag kommer att bli belönad med fräscha blad framöver (och att sniglarna tappat smaken för dem…man kan väl drömma)!

Ordlös Onsdag – Vårnyanser

Vinter i Kew 1: Orkidéer som ögongodis

Nej, jag kunde inte hålla mig ifrån Kew Gardens, kunde inte vänta till ända långt in på våren. När de lockade med ”Tropical Extravaganza”, så här mitt i väntan på värmens återkomst, rusade jag direkt.

En stor del av denna senvinterkick bestod av orkidéer. Det är något magiskt med dessa blommor – exotiska, undersköna, nästan overkliga i sin plastik. Orientaliska sagoblommor. Jag lär mig att Kew till vardags pysslar om 40.000 orkidéer, varav 40 är utdöda (ja, utanför dessa trädgårdar måste de ha menat), och cirka 1000 på god väg mot samma öde.

För denna utställning hade man beordrat in flera hundra tusen extra plantor och sedan låtit presentförpacka två av växthusen. I det mindre, intima Waterlily House (där vattenväxterna befinner sig på vinterrelax annorstädes) hade man byggt en jättedisplay i ett kors över vattnet – och packat in en myriad av orkidéer, symmetriskt uppradade. Imponerande, visst, men jag har lite svårt för en så rigid formgivning när det gäller blommor. Det är som om de förlorar sin naturlighet, deras starkaste uttryck. Det var skönt att ha kameran med och kunna ”plocka” individuella skönheter, dra dem ur den alltför pretentiösa orkestreringen.

I växthus nummer två, tillägnat Lady Di, hade man tillverkat ett ”paket”, alltså klätt en stålbur med ”papper” och ”presentsnöre” av orkidéer och krönt det hela med en gigantisk rosett i (ryser) – plast! Där fanns också en ”tunnel” av orkidéer, byggd av rosenbågar med nedhängande klasar av orkidéer och oidentifierat ”trassel”. Fungerade bättre och var förstås überromantiskt.

Men, personligen föredrog jag de ”enkla” greppen – jättebuketter av orkidéer i en färg som placerats upphöjda och blev accentuerade, naturalistiska solitärer mot den tropiska grönska som växthuset normalt huserar.