Bekännelse 2: Torrperioder

Syster har alltid haft den rätta färgen på fingrarna. Allt hon tar i växer sig lummigt klorofyllstint medan innehållet i mina krukor så oroande ofta tunnas ut, tappar livslusten, och sedermera helt ger upp. Det är den där tillbakalutade lättheten med vilken hon lyckas få plantor att excellera som är lika delar irriterande och imponerande. Jag har länge velat känna hennes hemlighet, magin hon besitter. På en direkt fråga ler hon bara milt underfundigt och säger att ”jag bara vattnar”. Som om.

Jag fick en gång en enorm Hibiskus, exploderande i mörkrosa, i arv från vår farmor. Decennier gammal hade den nått seriösa proportioner för en krukväxt inomhus. Den var ett litet blommande träd. Jag tyckte den var underbar, men det överlevde den inte på. Jag har dessutom ett generande antal fikusar på mitt samvete. Stora, välväxta, med friska blad. Inte en chans. Och förbannelsen tycks vara med mig än. Också här, i min nya visionära trädgård, i mitt nya tillstånd av plantornas beskyddare, är frånfallen emellanåt förödande…

(Fast ibland kan misskött vara vackert – bilden är ett smått bortglömt blomsterarrangemang på engelskt gods)

Ordlös onsdag – somliga har inte gått i ide

Fler ordlös onsdag hittar du här.

Regnskogsregn

Ni måste vara utleda på mitt Kew-tema efter en hel månad. Förlåt mig, jag blev så betagen. Detta är den sista biten. På bra länge. Åtminstone till våren... En iris, gissar jag, fast en tropisk variant.

Dropparna är inte, som man skulle kunna tro, från det berömda engelska höstregnet. Där i växthuset gick jag runt, inomhus, det visste jag ju, i egna tankar och plåtade. Utan förvarning öppnade sig skyarna. Det där mäktiga ljudet, omöjligt att lokalisera – på ett obestämt avstånd, ändå helt tydligt oroande nära den del av världsalltet som befann sig alldeles ovanför mitt huvud. Rafsade ihop kameran och undrade om jag skulle söka skydd under något lämpligt gigantiskt blad (det fanns en del att välja på), när jag upptäckte en av trädgårdsmästarna som roat plirade på min tafatta förvirring och flinande försvann bakom en grön krök. Det där gör de bergis fem gånger om dagen. Skrämmer turister och regnskogsvattnar i effektfull kombination.

Framöver ska bloggen istället begrunda skillnaderna mellan den engelska och den svenska "framsidan" av trädgården, och då inte den i Kew. Lovar. Men härnäst blir det en bekännelse... Jag rodnar redan innan den publicerats.

Fler glimtar från Kew hittar du här.

Ordlös onsdag

Ett blad ur konsthistorien: banan.

(detta exemplar från Kew Gardens, London)

En vass en

De lärde kallar den Sansevieria trifasciata, till vardags lystrar den till namnet Bajonettlilja. Min mor envisades med att kalla den Svärmorstunga, alltid åtföljt av en menande min och ett snett och inte alldeles älskvärt leende. Men i hemlighet tyckte hon mycket bra om den. Bildens exemplar är dock kärleksfullt vårdad på Kew Gardens i London.

Ordlös Onsdag

Fler Ordlös onsdag hittar du här.

En lykta

Kew Gardens rymmer också en glimt av mig själv. Ett eko av en svensk skogstjärn. Av folktro, vidskepelse, sagor och en ljummen sommars hemligheter. Troll och skogsväsen, generationer av melankoli. De svenska folksagorna med sina dubbla bottnar – det ljusa och vackra, och det mörka och otäcka. Inte så mycket gott och ont kämpandes mot varandra, som tvetydigheten i ting och händelser. Där finns svärtan i vattnet där näckrosen frodas. Det är alltid djupsvart. Du vet att vattnet är grunt, men det känns som om det är bottenlöst. Samtidigt, denna känsliga stillhet, den inbjudande mjukheten, som sammet. Och så näckrosen, ett löftets lykta i det mörka. Men, kommer den att leda mig rätt, eller föra mig vilse?

Kew Garden also holds a glimpse of me. An echo of the Swedish woodland lake. Of folklore, myths and secrets of a humid summer, woodland creatures, generations of melancholy. Swedish traditional myths are always two-faced – the light and beautiful, and the dark and scary. Not so much good and evil, fighting each other, but the ambiguity within each thing or creature. There’s the blackness of the water where water lilies thrive. It’s always deeply black. What you know, is that it’s shallow, but what you feel, is that it’s bottomless. Yet this delicate stillness, the inviting softness, like satin. And then the water lily, a lantern of promise in that darkness. But, will it guide me, or mislead me?