Tillbakablick 1: Örtaunder

Gör hon något med sin trädgård, den där motsträviga trädgårdsdesignern? Annat än drömmer, suckar över sakernas tillstånd, begapar andras mästerverk, men bara ser ogräset växa sig knähögt i egna täppan? Så här i årets blå timme, kan man gott unna sig att tänka tillbaka.

Första våren visste jag att det var klokt att invänta den nya trädgården, se vad som kom upp – eller inte. Men alldeles passiv gitte jag inte vara. Utan att ha funderat särskilt länge, eller gjort någon vettig trädgårdsplan före attacken, satte jag spaden i en bit av gräsmattan och gjorde en örtarabatt. Det är något alldeles vardagsunderbart, en teknikålderns lyx, att kunna gå ut och klippa färska örter.

Klassikern gräslök var given, liksom rosmarin och timjan – två sorter, en krypande med röda pytteblommor (Thyme coccineus), och ett vackert runt litet klot av ”silvertimjan” (Thymus x citriodorus – dessvärre tvärdog den utan förvarning bara ett par månader senare). Från plantskolan plockade jag också med mig en vitbrokig äppelmynta (Mentha Suaveolens Variegata) som jag bestämde mig för att pröva (den gav fint bladverk, men var lite konstigt tjock och segtuggad, och smakade väldigt lite, så den fick senare ge vika). I ena kanten planterade jag en rad lavendel, och mejram slank med (den blev den ört som armbågade ut sig i rabatten och sedermera kvävde den långt mer delikata, krypande timjan). Jag satte också några violetta salvior (Salvia officinalis 'Purpurascens' – men de blev snabbt perforerade av sniglarna och såg mest eländiga ut), senare ersatt av en vanlig, bonngrön salvia, och den har lämnats i fred. M kompletterade senare med de engelska, historiska klassikerna ”borage” (gurkört), och ”garden sorrel” (Rumex acetosa – ängssyra) den senare med stora härliga blad, och en ljuvlig, mild citronsyrlig smak (som M gjort både soppa och superb sås till fisk av). Dill hade vi en enda dag, tror jag. Hela plantan blev uppäten, stjälk och allt, av okänd frossare över en natt.

Bilden är från i augusti i år.