Blooming Friday: Att dofta eller inte dofta / To smell or not to smell

(English summary at the end of the post)

Det ligger ett minne av en svensk sommarnattsdoft lagrad i hjärnbarken. Jag skriver ett minne, för själva doften har tunnats ut, förflyktigats och sedermera helt försvunnit – rå är tiden. Ändå är upplevelsen av doften en så tydlig hågkomst. Det är kaprifol jag tänker på, hur den fyller en blåtonad sommarskymning.

Kaprifol-lös levde jag så, åren gick. När jag trasslat ut två övervuxna nystan av klängerväxter här i min engelska trädgård, förstod jag att de är två varianter av just Kaprifol. Lycka. Blott kortvarig. Kan ni förstå, dessa doftar inte alls! Kan ni förstå, att man planterar stumma kaprifoler?

Den ena är inte ens vacker (förkrympta, brungula blomställningar). Fast nåja, den andra är ju rätt elegant att se på, de läckra, illröda, modernistiska knoppkorgarna. Och utslagna, i tre färger och intrikat form.

There is a lingering memory of a Swedish summer night’s scent, deep in my brain. I write memory, since the actual scent has been diluted, and is now completely lost – harsh is time. Still, the feeling of the scent is an immensely clear reminiscence. I’m thinking of Honeysuckle, how it fills a blue-tinted summer dusk.

Honeysuckle-less I lived, years passed. When I detangled two over-grown messes of climbers, here, in my new English garden, I realised they were two varieties of Honeysuckle. Happiness. Very brief. They don’t smell at all! Why plant non-smelly Honeysuckles? One of them isn’t even pretty (dwarfed, brownish yellow flowers). But all right, the other one is quite elegant, visually, from the red hot, modernist bud baskets, to the opened flowers, intricately designed, boasting three colours.